Tapetorkestern

Jag vill bara göra allmänheten uppmärksam på att det nu är väldigt länge sedan jag skrev om Russell Brand. För att han inte ska förstå att jag är desperat och ohälsosamt besatt av honom så skriver jag dikten på svenska. Och för att avsäga  mig allt ansvar för mitt oansvariga dyrkande så ska jag tala om att dikten skrevs under ett tungt kakaorus och med enbart Bästa Hockeyramsorna Vol 3 på stereon.

Dikt till Russell Brand. På svenska.

Russell Brand
Russell Brand
Russell Russell Russell Brand

Min Bob Dylan-expert var in på den här sidan och tyckte den var högst obegriplig. Det begriper jag. Jag ska försöka skärpa till den och sluta göra en massa interna grejer. Få den lite mer allmängiltig, liksom. Universal. Så den griper tag om självaste Kungen om han skulle vara här inne och läsa. Jag antar att han sitter och slöbloggar lite på kvällarna i väntan på att någon viktig fråga ska dyka upp som han kan uttala sig luddigt om.

Denna vecka har jag hört att två till har blivit vegetarianer. Det ska firas. Jag dricker champagne (gör jag ju inte. Varning alla barn! Drick inte champagne! Det är bara lurendrejeri att man inte blir bakis av det! Man blir dessutom alldeles rynkig. Tror jag.) och skriver en dikt om saker som gör mig arg. Jag gav denna samma namn som en låt med en oftast dålig norsk grupp som hade en bra sångare.:

Cry Wolf
Ont i huvet och snart slut på honung
Och fortfarande riktigt arg på Svea Rikes Konung.

Jag har ritat ett förord till min nya raggningshandbok. Här får ni en exklusiv förhandstitt. Jag vill tacka det avancerade konstnärsprogrammet Paint samt Rembrandt för hjälp och inspiration.

Jag har kommit på att det är rent löjligt att vara ledsen över att hjärtat håller på att frysa till is i takt med att vintern väller över oss, när det finns något så bra som Tom Waits. Jag har inte ens hört på Tom Waits idag, men blev påmind av Landstrom att han finns. Och fatta hur många bra personer det finns! Fatta.

Om något helt annat har jag skrivit en dikt idag, nämligen kladdkaka. Dikt blev det väl inte riktigt, mer en crossovertext, en hybrid i genren Slayer/Tore Skogman.

UUUUUHHHHHHRGHHHH

Darkness hangs
Over my head
Like an evil rotten corpse
Of a dismembered goblin

Shameful path
I walk in blood
Let the angels scream
I'll slay all your virgins

Chorus:

Fuckfuckfucketifuck
I hate and hate
Hahahahahahaha x4


Stinking hell
In my heart
Love is a mouldy syringe
In a drooling madman


Bloody shit
My soul turns black
Leave your hopes behind
To my cannibal friend

Chorus:

Fuckfuckfucketifuck
I hate and hate
Hahahahahahaha x4


Whoopsiedaisy
What happens now
Is there light in my window
I feel so strange

Holy moley
I sense some hope
I feel laughter coming
Right out of my mouth

Skibbidibapp
I'm happy as hell
Gimme more of that chocolate
Gimme more of that cake

Chorus:

Fudgefudgefudgetifudge
Chocolate cake
Haderajjanrajjanlej x4

Brian Eno pratar i tidningen om hur viktigt det är att gå framåt, att han blir illamående av nostalgi. Med tanke på att han har en mycket finare frisyr nu än när han var i Roxy Music så kan jag hålla med honom. Och jag försöker gå framåt, men fastnar istället i funderingar på om det var en Brian Eno-utställning jag var på i London för hundra år sedan eller om det var med han den där som jag förväxlar med Brian Eno men inte ens kan komma på namnet på nu.

Men framåt försöker jag gå igen. Och tänker på att det är jättejättelångt till våren. Och när det blir vår är jag ännu äldre och förmodligen inte ett spår smartare. So what's the use, kan man ju fråga sig. Men ifall det inte blir vår inom de närmaste två veckorna får jag förmodligen ett utbrott och börjar samla solstrålar i en gammal hatt, för nu står jag inte ut längre.

Fast våren är inte att leka med. Det visste redan TS Eliot. Men han kunde i alla fall skriva dikter. Här kommer en dikt om våren som TS Eliot inte har skrivit:

The Wasted Land

April är en grym liten månad
Där själva själen och även hela huden blir hånad
Varenda spricka i de båda syns för hela världen
Men världen är tackochlov upptagen med att kolla på Idol
Och jag är upptagen med att lägga alla mina pengar på oparfymerad tvål
Nu har jag fått säga allt jag vill ha sagt
Förutom att det är synd att man alltid måste betala frakt
Hej nå ni nå ni nå
Och en flaska med rom. Eller två.

Dagens dikt är en Birger Norman-inspirerad odyssé över de två senaste dagarna.

En hyllning till Robert Plant och en sågning av min oförmåga att veckohandla samt ett hoppingivande slut

Osovit
Oätit
Oväder

Ofokuserad
Oh my Darling young one
Over the Hills and far away

Ongest
Och ingen choklad kvar
Orka

O tomma jobbskafferi
O stackars Phone Houseförsäljare på Konsum som inte fick sälja något till mig som höll på att trilla
Omkull av hunger
O tomma hemskafferi

Olagade middag
Omätt
OK

Dojjan har inte bara genomlidit långa VAZ-färder med bångstyriga bröders keffa musiksmak, hon har även hajkat med mig ner till Hultsfred, där det en gång var så jämrans kallt i den eländes bussen att vi var tvungna att bre ut lokaltidningar över låren där vi satt och huttrade och försökte förstå vad en av våra idoler, som nog satt i sig mer än ett olagligt frimärke, mumlade om.

Någon vi aldrig lyckades se på Hultsfred var Wendy James. Hon är ensamt ansvarig för att jag blekte sönder håret i högstadiet, använde Idominsalva som läppstift samt blev vegetarian. Jag är henne evigt tacksam för det sistnämnda. Jag förstår dock inte alls varför hon sjöng i I Want Your Love om att hon inte ville ha några Bob Dylanböcker, utan istället ville hon ha kärlek.

Om man inte kan få bådadera är jag inte med.

Hade bestämt mig för att inte sova bort hela dagen idag.

Ändrade mig vid 11-tiden och tänkte att det gör väl jag som jag vill. Sovasovasova.

Vid sjuttonde enträgna somna-om-försöket fick jag ett sådant där gulligt tjejkedjeSMS som jag oftast inte alls tycker är gulliga. Jag skickar aldrig vidare, eftersom jag vill bestämma själv vad jag ska säga till folk. Och jag vill inte hota mina vänner med att de inte blir lyckliga om de inte skickar vidare detta lycko-SMS. Men eftersom det denna gång var ett SMS som ryckte mig ur min tycka-synd-om-mig-själv-fastän-det-inte-är-ett-dugg-synd-om-mig-dvala, så tänkte jag att det var någon slags tecken och skickade vidare till 9 damor, enligt instruktion.

Resultatet var blandat:

Jag klev faktiskt upp - mycket positivt.
Jag fick svar från lillasyster, som tycker jag är ett pucko för hon har väl inte råd att skicka runt en massa sånt där trams. Jag fick svar från storasyster, som svarade ciao brutta (hej fulhuve).



Jag fick svar från Annikan, som skrev att jag skickat ett tomt SMS till henne. Inte helt ovanligt, må jag säga. Den här gången råkade jag i alla fall inte skicka det till hennes man.

Av de andra jag skickade har två svarat pliktskyldigt och tre andra sitter nog och svär över att jag börjar bli sentimental på gamla dar.

Du som inte har fått något SMS om hur bra och vacker och omtyckt du är kanske nu sitter och är alldeles upprörd över att jag inte tänker på dig. Men så är det ju inte. Du fick inget av olika anledningar:

a) du är inte tjej
b) jag brukar prata med dig på annat vis  eller skriva till dig och tänkte att du skulle bli helt brydd över ett SMS
c) du heter Dojjan och kollar bara mobilen fjärde tisdagen efter pingst, ungefär
d) jag har inte ditt nummer
e) jag tycker inte om dig. Då är sannolikheten oerhört liten att du läser detta. Och jag har definitivt inte ditt nummer.

Inom 9 minuter skulle något hända som skulle göra mig alldeles lycklig. Det skulle kunna vara att Annikan äntligen fått tag på vår gemensamma idols telefonnummer och därmed kan bjuda in honom till vår reunion.

Det kan även vara att jag insåg att anledningen till att you can't always get what you want, is because it might not be good for you.

Om det finns 99 ljuspunkter och 1liten skugga så tycker jag plötsligt att det är alldeles mörkt. Det är min allra sämsta egenskap. Min allra bästa egenskap är dock att jag faktiskt kan skärpa mig emellanåt. Så nu ska jag räkna upp det bästa som har hänt idag istället:

- Träffat på två gamla ljuspunkter. Tack för påminnelsen, E'. :) En glömde dock lämna sin autograf, men det kanske var för att hon skadat handen i en otroligt fånig incident...:D

- Pratat Lord Byron (favorit!) med Dojjan.

- Pratat Janne Vängman (ingen favorit, men han råkade bli ett tema denna vecka) med lillasyster.

- Blivit lättad över att Modern klarat sig från farligheter idag.

- Hört på min absoluta favoritlåt med Bob Dylan.

- Haft roligt åt roliga kollegor flera gånger.

- Hört introt till Sweet Child O'Mine och tänkte på min favoritDJ

- Märkte att jag faktiskt hade 33 kr kvar på kontot och inte hade övertrasserat

- Insett att jag äntligen får sova ut imorgon.

- Märkte att min favoritblogg plötsligt var uppdaterad efter hundra år.

- Ätit en perfekt avocado.

- Fått mail från min kinarestaurangskompanjon.

- Fått SMS från Annikan, vilket lyste upp mitt i största deppet

- Fått en Dagens fråga som jag kunde svara snabbt på. De kluriga är dock bäst, men när jag är såhär korkad så känns det bra att inte behöva tänka.

Dags att klura på hur jag skriver om allt detta till en islänningasaga.

Förra helgen skulle min Bob Dylanguide höra på Porrfilm, en låt med den mytomspunna gruppen Blå Häst. Häromdagen skrev jag en hyllningslåt till Dojjans burdust döpta bok Porno. Och idag läser jag ett ord som jag aldrig någonsin tidigare har sett: porrfilmsbonus. Det är tydligen något sportare får när de varit extra sportiga. 

Porr, jo. Får mig att tänka på något riktigt obehagligt: purjo.

Jag vet inte varför jag har så svårt för purjo. Förmodligen fick jag den fult tillagad på högstadiet (innan jag fick världens bästa mattant, som gav mig lyxiga pajer var och varannan dag) och blev därmed ilsket inställd till denna fula grönsak.

Tack och lov behöver jag inte äta otäcka saker nu när jag är stor. Dock skulle jag vilja äta en hel del andra saker, men mitt kylskåp inbjuder inte till stordåd. Två citroner, två sorters grädde samt skumpa och Martini. Allt annat åt jag upp till middag. Och jag är fortfarande hungrig, men känner inte för att dricka mig mätt på en bisarr cocktail.

För jag har inte några små pappersparaplyer hemma heller.

Nu har jag suddat och suddat och suddat en massa halvkrystade försök att få ihop ämnena godaste glass, coolaste språk och rent allmänt näsor i ett och samma inlägg. Insåg att det blev inte bra, så jag skriver om något helt annat i väntan på inspiration.

Att inse att något inte blir bra och sedan ha förmånen att sudda, det är väldigt sällan man får den chansen. Jag beundrar verkligen folk som tänker innan de talar. Jag kör alltid den proceduren i omvänd ordning.

Så allt jag någonsin sagt är faktiskt oerhört genomtänkt, bara inte innan. Tänk på det, ni som tycker att jag pratar persilja.

Kameran på min telefon har gått sönder. Det kan knappast vara på grund av överanvändning. Jag tar alldeles för lite kort. Det beror dels på att jag är en kass fotograf, dels på att jag alltid glömmer ta kort när det är något viktigt. Och att det är något viktigt inser jag antingen för sent, eller så har jag viktigare saker för mig än att ta kort just när det viktiga händer.

Tyvärr är det så. För mitt minne är lika dåligt som min förmåga att fota. Men vissa saker glömmer jag aldrig. Även om detaljerna liksom far bort, så finns känslan kvar. Och ibland är det inte de självklaraste sakerna som fastnar.

Så fastän fjolårets självklaraste minnen nog är spökhuset, musikalen, nobelmiddagen och de opedagogiska snapsvisorna vid julfikat, så är det allra första jag tänker på inte just de tillfällena.

Det är istället den självklara, lugna lyckan av att vara i samma rum som folk man tycker om. Oavsett vad man gör, oavsett om man har en totalt misslyckad diskussion,  en orättvis tävling eller blir osams om något. Det är ett pirr i hjärtat ändå. Det är som med alla andra vänner och familjen: alla Kodakmoments är kanske inte är så storslagna, varje chipsmaraton eller ogräsrensning man gjort ihop är lika viktiga.

Man blir liksom glad i själen av att vara med vissa människor, även om det man gör tillsammans kan verka helt menlöst. Och ett tecken på att man blir glad av dem är att hjärnan envisas med att påminna om att alltihop en vacker dag kommer att ta slut.

Men vemod, sentimentalitet och nostalgi orkar jag faktiskt inte med. Och jag orkar inte heller med att så fort jag ska skriva något viktigt så blir det inte roligt. Så därför får ni lägga in valfri vits här på slutet:

Hittills leder Dojjan och Anonym i racet om Bästa Förslagen Till Bloggämnen. Det beror inte bara på att de är de ENDA som har deltagit ännu, det är faktiskt rejält bra ämnen de har kommit med. Jag har lovat att skriva om ALLT. Självklart får alla som skickar in ett ämne ett pris. Ära, evig berömmelse och så vidare. Eller en ofantligt väldesignad Tapetorkestertshirt.

Jag ska börja med Anonyms ämne.

Om jag skulle köra någon slags topplista över favoritinlägg i min egen blogg, så skulle jag förmodligen bli ännu mer självupptagen än jag redan är, men även inse att det som blev mest poppis är det som jag inte själv hittat på. Ledd Seppelin bidrog ju med gårdagens ämne (HUNDAR, för er som inte riktigt minns eller som helt enkelt gått vidare i livet). Det gav mig en lysande idé.

Ni får stå för idéerna framöver. Kom med ett ämne, så skriver jag om det. Jag vill att ALLA är duktiga och ger förslag.



UPPGIFTEN ÄR ALLTSÅ: ge mig något att skriva om! Det får vara vad som helst, till och med sådant man kan tro är tabubelagt, svårt och opassande. Jag är inte rädd för att skriva om t ex E-type. Inte jätterädd i varje fall. Inte helt paralyserat skräckslagen.

Sätt igång.

Gränslöst tom i huvudet precis hela dagen idag. Men allt för konsten. Tänkte jag. Och skulle ändå tjurskriva något. Gick inte. Precis då fick jag sms från en gammal filmstjärna - vi kan kalla henne Ledd Seppelin - som fick bestämma dagens ämne. Hundar, bestämde hon.

Precis ingenting har jag att säga om hundar, tänkte jag. Men det kanske ändå kan glädja en Kollega att jag skriver om hundar. Hundar hundar hundar.

Jag ansträngde mig ändå lite grann. Tänkte på dogs. Det första som dök upp var Dog Day Sunrise med Fear Factory. Den låten gillade en gammal (jättegammal!!!! Hahahaha.) pojkvän väldigt mycket. Sedan tänkte jag på Dog Man Star. Den Suedeskivan gillade jag och mina gymnasieälsklingar väldigt mycket. Brett Anderson i Suede gillade heroin alldeles för mycket just då. Han borde kanske ha ätit kakor istället.

Därefter kom jag att tänka på Temple of the Dog, en grupp som fanns innan grungen slog till. För er som är alldeles för gamla, för unga eller helt enkelt inte ett skvatt intresserade  så föreslår jag att ni tar en kvällskurs i ämnet grunge. Kursplan och samlingslokal meddelar jag så småningom. Klädsel blir i alla fall rutig flanellskjorta med trasiga jeans och eventuellt mormors gamla spetsklänning utanpå det. För så såg de ut, allihopa, i Seattle på 90-talet.

Men innan det blev så, så fanns det en grupp som hette Mother Love Bone. Deras sångare tog alldeles för mycket heroin och överlevde inte. Några medlemmar bildade därefter gruppen Temple of the Dog, som fanns ett tag och sedan inte. Folk därifrån gick vidare till Pearl Jam och Soundgarden.

I Soundgarden blev Chris Cornell sångare. Han är en av världens 10 snyggaste karlar. Det faktumet har jag snott från en väldigt viktig doktorsavhandling som inte riktigt är klar än och därför kan jag inte avslöja så mycket mer ur den, men författaren gör oerhört grundlig forskning i ämnet. Har jag hört.

Men! Tillbaka till Chris Cornell! Han började tycka om heroin lite för mycket. Han klippte sig och hamnade i Audioslave, där några arga pojkar från Rage Against the Machine härjade runt. De gjorde en halvbra sång och ett helfult skivomslag och sedan glömde jag bort dem. 

Andra saker Chris Cornell har gjort: flyttat till Paris, skrivit förra Bondlåten, startat en restaurang samt gjort en sång som heter Call me a dog. Jajjemen.

Nästa inlägg blir nog om pudelrock. De som höll på med sådant lät oftast bli heroin. De överdoserade mest permanentvätska och kokain. Vilket inte är att rekommendera, för då kan man råka börja klä sig i glansig spandex och sjunga mesiga låtar.

Det är likadant varenda månad, jag blir helt överrumplad av fullmånen. Det känns som om jag skriver om fullmåne varannan vecka nu. Det kanske är förklaringen till att jag blir lite paff över den, eftersom den tydligen dyker upp var fjortonde dag nuförtiden.

Fullmånen förklarar som vanligt det mesta, men förmodligen inte att jag tappade alla tre grönsaksbiffarna utanför stekpannan idag, varpå jag tappade nästan ett halvt kilo haricots verts (som är min näst minst omtyckta grönsak) rakt NER I stekpannan. Det blev en intressant middag.

Jag bestämde mig för att börja äta kakor igen. Tror jag varit utan bröd i drygt en månad nu. Det var inte särskilt svårt, förutom ett svårt kladdkakebegär häromdagen. Som inte har gått över. Såg filmen Marie Antoinette, vilket inte gjorde någonting alls bättre. Filmen i sig lär jag glömma ganska snart, men inte alla fina bilder på frisyrer och kakor med glasyrer.


Eftersom jag aldrig kommer att se ut som Kirsten Dunst i håret så siktar jag in mig på att äta en massa fina bakelser istället.
Jag fick det fina fanzinet Grönsakslandet med hur många recept som helst på kakor och tårtor och annat lyxtröstätningsjox idag. Eftersom jag är alldeles för slö för att baka (och dessutom har citron och vaniljpulver som enda ingredienser hemma just nu), så föreslog jag att mamsen skulle göra Schwarzwaldtårta till mig, nu när jag äntligen hittat ett veganskt recept.

För en månad sedan blev mamma upprörd när jag skulle sluta äta kakor. Jag förväntade mig då lite klang och jubelspel över mitt nya pressmeddelande, att jag tacksamt mottager Napoleonbakelser och liknande. Det var mamma minst sagt ointresserad av.

Tur att jag har mammas kakor i frysen så jag slipper snorta vaniljpulver eller vidtaga andra drastiska åtgärder. Som att till exempel tänka på pepparkaksdeg, smulpaj, snickerskaka eller resten av kostcirkeln.

Nu blir det här en roman om procrastination. Så det gäller att ni hänger med och inte läser i fel ordning. Fast det gör inget om ni ändå är lite crazy och gör det. Det är inte direkt James Joyce det här.

När jag skulle göra något helt annat (STÄDA) hittade jag ett av mina favoritklipp ur tidningen Nya Norrland (som Kramfors lokaltidning hette innan den bytte namn fler gånger än Prince). Eftersom hälften av mina läsare är lite yngre än den andra hälften, så ska jag förklara förkortningen ALU.

På 90-talet kunde man, om man hade otur och blev arbetslös, få otur och råka ut för ALU. Det låter som en sjukdom och det kan man väl säga att det var. ALU innebar att man blev tilldelad en praktikplats med halvskabbig låtsaslön, fastän man egentligen gjorde ett riktigt jobb. Ett jobb som man dock inte riktigt passade för.

Min dåvarande sambo och jag använder uttrycket ALU om folk som inte är särskilt duktiga på det de gör. Vi är rätt bra människor ändå, han och jag. I alla fall han.

Men hur som helst. Tillbaka till Nya Norrland och deras fantastiska skribenters storverk. Om jag ägt en scanner hade jag kunnat visa klippet i original här, men nu lever jag kvar på 90-talet och skriver av artikeln istället:

ALU-arna klarar besökstjänsten

Kramfors
Gudmundrå församling har gjort sig känd som en trevlig arbetsplats för ALU-are.
För närvarande har man sex inom diakonin

Min stackars konsertkumpan som jag just dumpat kallar sig för procrastinator extraordinaire, vilket är så ofantligt tjusigt att jag är less för att jag inte kom på det först. För er som inte vet exakt vad det betyder kan jag tala om att det innebär att man är överjävligt bra på att skjuta upp saker och göra andra saker istället medan man är på väg att göra det man egentligen skulle göra.

Saker man gör när man varken vill laga mat eller städa fastän man tänkt bli duktig på det:

Psykologiska Internettester (förmodligen gjorda av likadana pappskallar som jag). Medan jag pratade med mor och liten syster kom vi fram till att ingen av oss har Aspergers (trots att vi alltid skyllt på det), att vi INTE är shopaholics (ahahaha) eller lider av borderlinesyndrom (hm). Mamsen gjorde dock ett test som gav resultatet att samtliga hennes barn har ADHD.

Eftersom mamma ansåg att jag borde göra något med mitt liv (eller åtminstone med mitt hem) så ville hon inte göra fler tester. Därför la jag på och knappade mig fram till att jag inte är psykopat, att jag har bra självkänsla samt inte har problem med PMDD. Däremot har jag eventuellt BDD.

Dagens ord på SAOLs hemsida är SEG.

Jag tror någon på min hemstads lokaltidning (kanske han i Judas Priest???) läser min blogg. På en och samma dag står däri  nyheter om att Bollstas nya gatubelysning nu har släckts, att Jesusrock fortsätter samt att en tävling om Ångermanlands frisyr 2008 utlyses. Fast tydligen ska det där sista vara en frisyr man är nöjd med, inte en frisyr som ser ut som om man snott den från Nisse och Klaras utomäktenskapliga fraggelbarn.

Trots att jag aldrig skrivit om den rysarserien så fanns det även med en nyhet om Lilla huset på prärien. DVD-utgåvan blir barnförbjuden i Finland. Bra, tycker jag. Inga barn ska behöva gå igenom det jag gick igenom. Jag var visserligen svårt kär i den fina tjejen som blev blind, men jag stod inte ut med hon den där hurtiga gaphalsen med flätorna. Det satte sina spår. Exakt vilka spår det satte får ni köpa min bok för att få reda på.

Den boken ska heta "Tyst tyst tyst, överpräktiga tråkhuve till jäntunge, innan jag flätar till dig". Jag ska skriva under pseudonymen Björn Ranelid.

Under Las Vegas-konserterna brukade Elvis ranta runt och pussa på tjejerna i publiken mellan låtarna. Jag undrar om det sitter tanter lite varstans i Amerika och tänker tillbaka på när Elvis pussade på dem. Ifall de minns det som ett stort ögonblick i livet. Eller om de bara minns honom som en i mängden av pojkar de pussat.

Vare sig man pussat Elvis eller inte känns det svårt att sortera alla minnen och liksom hålla kvar de allra viktigaste. Det finns ju en liten farbror inne i huvudet som tejpar över fina ögonblick med larviga snapshots av skor man köpt, köer man stått i och tråkiga TV-program man sett. Den lille farbrorn har ingen som helst känsla för vad som ska sparas och vad som kan säljas på loppis.

I översta byrålådan har han till exempel lagt texten till You're the inspiration med Peter Cetera och därmed knölat till bilder av möten jag aldrig trodde jag skulle glömma.

Jag håller på att glömma berättelser, kramar, sånger, ansikten och skratt. Jag minns dock fortfarande hur många kalorier det är i en banan. Och vilken Kaj Kindvalls favoritlåt var år 1985. Och bildtexten från en SO-bok vi hade i mellanstadiet: "Den här chimpansen har hittat en fin liten gren att gunga i".

Men jag börjar bli lite osäker på om jag har pussat Elvis eller inte.