Tapetorkestern

I två hela dagar har jag uttryckt mig helt obegripligt. Det blir alltid så när jag blir arbetslös. Då vet jag inte vad jag ska säga, eftersom folk förväntar sig att jag ska säga att jag har något på gång och det har jag ju aldrig. Eftersom jag inte har något att säga kan man tro att jag blir tyst, men det blir åt andra hållet. Jag försöker säga så många ord som möjligt, fast helt utan innehåll. Så om någon jag inte känner undrar om min framtid blir jag en granne som står och säger tomheter över gräsklipparen till grannen med vattenslangen.

- Jomen det ordnar sig. Jomen.
- Jag söker de jobb som finns.
- Man får se.
- Det löser sig.


Så långt allt rätt så väl. Folk förstår sådana uttryck. Det är när jag försöker brodera ut mina torftiga svar som det hakar upp sig. Då pratar jag såhär:


- Jomen det ordnar sig. Jomen. För att eh... man som vet aldrig och så plötsligt dyker det upp kanske något precis alltså visst.

- Jag söker de jobb som finns. Fast man vet ju inte om man får svar och så kanske det är någon typ interntillsättning klart man försöker men visst så är det ju.

- Man får se. Jag är inte orolig. Inte orolig alls är jag. Och jag oroar mig inte för det är ju bara dumt, haha, ja och så är det ju sommar och finväder och då gör det inget att man är ledig. Fast pengar. Pengar är bra att ha. Ja.

- Det löser sig. Det gör det alltid. Man kan ju alltid göra något annat. Jag vet inte vad jag ska bli jag vet inte det och de sa att det skulle regna hela dagen imorrn. Hela dagen.


Om jag blir riktigt nervös och det är någon jag inte alls känner särskilt väl som undrar över min framtid kan jag till och med svara såhär:

- Man får ju skylla sig själv som inte skaffat sig ett riktigt jobb. Jora, så äre.

Sedan går jag hem och söker en massa jobb som jag inte vill ha.

Och så är jag redo för nästa vända vid gräsklipparen.

Lyssnar på Pat Methenys Sea Song och diskmaskinen och lägger mig och låtsas att jag är vid havet.


Fast havet gör mig jättenervös. Det riktiga, alltså.


Ibland tror jag att det är för att jag nästan drunknat två gånger som jag är lite avigt inställd till att bada. Men så är det inte.


Det är två helt andra orsaker. Det ena är fiskarna. Alltså de som lever i havet, inte de som lever på att slå ihjäl fiskar. Jag är lite rädd för dem, också. Men de brukar inte stå och skrämma mig på stranden.


När man badar måste man förtränga att det runt benen simmar fiskar som när som helst kan överraska en. Jag är så rädd för att bli överrumplad av fiskar att Hajenfilmen vore lika otäck om den handlat om en lömsk mört som strök omkring.


Det hela är säkert jättefreudianskt, men vem bryr sig. Jag badar ju ändå inte.


Jag tycker om att ligga på stranden i Italien och lyssna på kokosnötsförsäljaren som rantar förbi och ropar "coco bello" och jag tycker det är lika roligt varje gång. Fast varför jag tycker det är roligt att en stackars man försöker försörja sig på att sälja kokosnötter till dryga turister, det kan man verkligen fråga sig. Det kan inte ha med Freud att göra. Det är förmodligen för att jag är helt kokkobello.


Men det är jag inte när det kommer till den andra orsaken till min badstrejk. Jag har bikiniskräck. Inte ångest. Inte sådan där Desperate Housewifesnoja som vissa får och tänker "oiiiihhh!!! Jamåstejurakabena å gå ner ett tjiiiiilå!".


Jag pratar skräck.


Att ha bikini på sig innebär att inse sin egen dödlighet.


Jag ser förfallet. Jag ser att jag är närmare slutet. Jag är snart över.


Och alla på stranden ropar: "Hur understår du dig att komma hit och påminna oss??? Hur kan du gå runt här med dina bristningar, dina celluliter och din inställda vaxningstid??? Låt oss vara ifred med våra perfekta inoljade barbiekroppar och slippa vämjas åt din påbörjade ättestupevandring!"


Och så blir jag ivägjagad med högafflar och facklor.


Jag törs inte ropa någonting tillbaka. Inte förrän jag kommit hem ställer jag mig i spegeln och tittar.


De har rätt. Jag skräms.


Om jag bara låtit bli att ligga och lyssna på alla fina skivor istället för att gå på gymet. Om jag bara struntat i att läsa böcker och istället lagt hela månadslönen på en ballerinakurs. Om jag kunde ha låtit bli att äta saker jag tycker om och istället återupptagit lite härliga ätstörningar från min ungdom. Om jag ändå inte spenderat tid med Den Stora Kärleken utan istället rusat runt på ett löpband.


Då kanske jag hade haft en bikinikropp nu.


Vad jag nu skulle ha haft den till.