Jag haaaaaaaar en telefoooooon
Hade bestämt mig för att inte sova bort hela dagen idag.
Ändrade mig vid 11-tiden och tänkte att det gör väl jag som jag vill. Sovasovasova.
Vid sjuttonde enträgna somna-om-försöket fick jag ett sådant där gulligt tjejkedjeSMS som jag oftast inte alls tycker är gulliga. Jag skickar aldrig vidare, eftersom jag vill bestämma själv vad jag ska säga till folk. Och jag vill inte hota mina vänner med att de inte blir lyckliga om de inte skickar vidare detta lycko-SMS. Men eftersom det denna gång var ett SMS som ryckte mig ur min tycka-synd-om-mig-själv-fastän-det-inte-är-ett-dugg-synd-om-mig-dvala, så tänkte jag att det var någon slags tecken och skickade vidare till 9 damor, enligt instruktion.
Resultatet var blandat:
Jag klev faktiskt upp - mycket positivt.
Jag fick svar från lillasyster, som tycker jag är ett pucko för hon har väl inte råd att skicka runt en massa sånt där trams. Jag fick svar från storasyster, som svarade ciao brutta (hej fulhuve). 
Jag fick svar från Annikan, som skrev att jag skickat ett tomt SMS till henne. Inte helt ovanligt, må jag säga. Den här gången råkade jag i alla fall inte skicka det till hennes man.
Av de andra jag skickade har två svarat pliktskyldigt och tre andra sitter nog och svär över att jag börjar bli sentimental på gamla dar.
Du som inte har fått något SMS om hur bra och vacker och omtyckt du är kanske nu sitter och är alldeles upprörd över att jag inte tänker på dig. Men så är det ju inte. Du fick inget av olika anledningar:
a) du är inte tjej
b) jag brukar prata med dig på annat vis eller skriva till dig och tänkte att du skulle bli helt brydd över ett SMS
c) du heter Dojjan och kollar bara mobilen fjärde tisdagen efter pingst, ungefär
d) jag har inte ditt nummer
e) jag tycker inte om dig. Då är sannolikheten oerhört liten att du läser detta. Och jag har definitivt inte ditt nummer.
Inom 9 minuter skulle något hända som skulle göra mig alldeles lycklig. Det skulle kunna vara att Annikan äntligen fått tag på vår gemensamma idols telefonnummer och därmed kan bjuda in honom till vår reunion.
Det kan även vara att jag insåg att anledningen till att you can't always get what you want, is because it might not be good for you.
Det kan ju också vara så att man faktiskt inte vet vad man vill ha. Jag har ofta trott (eller intalat mig själv?)att jag vill ha något, men sedan när jag väl får det så visar det sig att det ju inte alls var vad jag egentligen önskade. Ibland kanske man bara vill ha något att se fram emot och längta till...som att vägen dit är viktigare är själva målet...typ.Fast då räknar jag inte in de långa, pergatoriska bussresorna till Hultsfred. Jag kan nog inte heller räkna in barndomens varma och svettiga sommarlångfärder i vår himmelsblå Lada (VAZen, alltså), då mina mänskliga rättigheter blev brutalt kränkta av mina två äldre bröder som i kraft av sin ålder och numerära övertag tvingade mig att lyssna i timtals på KRAFTWERK ( "I'm the operator with my [effin) pocket calculator, beep- boop-boop-[boop-e-doo]")... vilket väl ändå måste räknas som tortyr.
Maybe it's my cheerful disposition, but somehow it often seems easier to know what I DON'T want ...I'm a bit like Wendy James in that sense...
"I don't want your books on Marilyn or Bobby D
I don't want your records, your pictures or anything" (Transvision Vamp)
(Yes. I know. It's taken out of context. But maybe, in order to get the bigger picture and figure out what one REALLY wants, one sometimes needs to list the things one is REALLY NOT that into.
Tänkte sms-svara något om att jag inte är så förtjust i spääm, hur söt de än må vara. Glömde dock bort att faktiskt svara. :D
Jag skickar här istället..
Du är bästaste Lottan i hela världen! ;)
Kramen
