Tapetorkestern

När Walt Whitman var 11 år slutade han skolan för att arbeta på en advokatbyrå. Efter ett kort jobb hos en läkare blev han som tolvåring anställd på ett dagstidningstryckeri och bidrog med egna artiklar. Sedan rullade det på: han sålde dikter till en stor tidning i New York och deltog i debattsällskap och sprang på teatern och läste mängder med romaner. I fem år jobbade han som lärare i olika småstäder, förutom en paus när han var 19 då han startade sin egen dagstidning och jobbade litegrann på en annan tidning.

Som lärare fick Walt kritik för att han inte ägnade sig helhjärtat åt jobbet även utanför klassrummet, elevernas föräldrar tyckte han var för lat. Han hade fullt upp med att fortsätta i debattklubbarna och förbereda sig för en karriär som författare.

Strax innan han fyllde 21 slutade han som lärare. Istället blev han anställd på en veckotidning och påbörjade dessutom en politisk karriär, samtidigt som han publicerade berättelser i en tidning. Han blev redaktör på en dagstidning innan han fyllde 23,  men fick snart sparken därifrån pga lathet. Han skrev då en roman och fortsatte jobba som journalist och politiker och tog över en ny tidning så småningom. Han blev också slaverimotståndare.

I 30-årsåldern var Walt Whitman politiker, snickare, egyptolog, astronomistuderande och poet. På samma gång. Han hann dessutom med att göra ett homosexuellt manifest.

Mest känd blev Walt Whitman för sina dikter, och han skrev drösvis! Och många blev fantastiskt bra.

När jag var 12 kunde jag texterna till alla låtar som låg etta på Tracks det året. Samtidigt som jag lärde mig multiplikationstabellen och oregelbundna verb. I övrigt pysslade jag med just ingenting. Och sådär har det rullat på.

Jag förstår inte hur folk hinner göra så ofantligt mycket. Eller hann, rättare sagt. Walt Whitman levde på 1800-talet och det verkar som om det blev mer gjort på den tiden.

Jag har länge tänkt på hur de där mångsysslarna fick tiden att räcka till och jag kom fram till svaret idag. De fastnade inte i en kvart med att försöka få upp korken på en oljeflaska. Jag vet inte hur många kvartar i mitt liv som försvunnit till detta urbota omöjliga projekt. Hittills har jag svurit och till slut skurit sönder korkjävlar på sesamolje- och sojaflaskor så pass ofta att jag skulle ha hunnit ge ut fem diktsamlingar och startat två partier om jag ägnat mig åt det istället.

Jag är helt säker på att Walt Whitman aldrig hade några problem med felgängade korkar. Men han hade å andra sidan problem med korkade felgängat folk som tyckte han var lat.