Tapetorkestern

Brian Eno pratar i tidningen om hur viktigt det är att gå framåt, att han blir illamående av nostalgi. Med tanke på att han har en mycket finare frisyr nu än när han var i Roxy Music så kan jag hålla med honom. Och jag försöker gå framåt, men fastnar istället i funderingar på om det var en Brian Eno-utställning jag var på i London för hundra år sedan eller om det var med han den där som jag förväxlar med Brian Eno men inte ens kan komma på namnet på nu.

Men framåt försöker jag gå igen. Och tänker på att det är jättejättelångt till våren. Och när det blir vår är jag ännu äldre och förmodligen inte ett spår smartare. So what's the use, kan man ju fråga sig. Men ifall det inte blir vår inom de närmaste två veckorna får jag förmodligen ett utbrott och börjar samla solstrålar i en gammal hatt, för nu står jag inte ut längre.

Fast våren är inte att leka med. Det visste redan TS Eliot. Men han kunde i alla fall skriva dikter. Här kommer en dikt om våren som TS Eliot inte har skrivit:

The Wasted Land

April är en grym liten månad
Där själva själen och även hela huden blir hånad
Varenda spricka i de båda syns för hela världen
Men världen är tackochlov upptagen med att kolla på Idol
Och jag är upptagen med att lägga alla mina pengar på oparfymerad tvål
Nu har jag fått säga allt jag vill ha sagt
Förutom att det är synd att man alltid måste betala frakt
Hej nå ni nå ni nå
Och en flaska med rom. Eller två.