Tapetorkestern

Läste om en man som forskar om lycka. Han försökte klura ut vad folk blir lyckliga av, och har hittills kommit fram till att det inte är pengar eller slapp solsemester som är hemligheten.

Nähäpp.

Jag är ingen lyckoexpert, men jag tror att mina 6-åriga systersöner är något på spåren. Den ene har tre tjejer. En yngre, en lika gammal och en äldre. Han är inte riktigt säker på vem han ska gifta sig med. Hans bror har sagt till honom att han såklart måste välja hon som är i samma ålder, för då kommer de ju alltid att gå i samma klass.




Rätt vad det är kanske jag gifter mig, men jag tror knappast jag kör inbjudan via bloggen, så ta det lugnt. Alla kommer hitta klänningar i tid.

Den perfekta klänningen är naturligtvis med i lyckoindex, men något som står ännu högre upp på den listan är konserter. Det finns nästan ingenting som man blir lika lycklig av som en bra konsert. Trots detta låter jag för andra gången i livet bli att fara på en spelning jag har biljett till. Först var det Patti Smith som blev utan mig, nu är det Mustasch. Men jag skickar två håriga karlar som ersättare för mig, så göteborgsskäggen kanske blir glada ändå.

Tyvärr innebär min inställda resa att jag inte träffar en handfull efterlängtade mysmänniskor, men förhoppningsvis ses vi snart ändå. Såhär blir det när pengarna liksom ramlar iväg på annat.

Fast mest tror jag det är för att solen är borta som jag inte får ihop livet.

Kanske den där lyckoprofessorn måste tänka om.