Tapetorkestern

Kameran på min telefon har gått sönder. Det kan knappast vara på grund av överanvändning. Jag tar alldeles för lite kort. Det beror dels på att jag är en kass fotograf, dels på att jag alltid glömmer ta kort när det är något viktigt. Och att det är något viktigt inser jag antingen för sent, eller så har jag viktigare saker för mig än att ta kort just när det viktiga händer.

Tyvärr är det så. För mitt minne är lika dåligt som min förmåga att fota. Men vissa saker glömmer jag aldrig. Även om detaljerna liksom far bort, så finns känslan kvar. Och ibland är det inte de självklaraste sakerna som fastnar.

Så fastän fjolårets självklaraste minnen nog är spökhuset, musikalen, nobelmiddagen och de opedagogiska snapsvisorna vid julfikat, så är det allra första jag tänker på inte just de tillfällena.

Det är istället den självklara, lugna lyckan av att vara i samma rum som folk man tycker om. Oavsett vad man gör, oavsett om man har en totalt misslyckad diskussion,  en orättvis tävling eller blir osams om något. Det är ett pirr i hjärtat ändå. Det är som med alla andra vänner och familjen: alla Kodakmoments är kanske inte är så storslagna, varje chipsmaraton eller ogräsrensning man gjort ihop är lika viktiga.

Man blir liksom glad i själen av att vara med vissa människor, även om det man gör tillsammans kan verka helt menlöst. Och ett tecken på att man blir glad av dem är att hjärnan envisas med att påminna om att alltihop en vacker dag kommer att ta slut.

Men vemod, sentimentalitet och nostalgi orkar jag faktiskt inte med. Och jag orkar inte heller med att så fort jag ska skriva något viktigt så blir det inte roligt. Så därför får ni lägga in valfri vits här på slutet: