Tapetorkestern

Eftersom Tapetorkestern utsatts för ett misstänkt brott mot upphovsrättslagen eller någon annan lag ligger streckgubbarna lågt ett tag. Landsbygdsministern verkar ha infiltrerat Tapetorkestern och imiterar numera streckgubbarna på ett ytterst övertygande sätt genom att planka tossiga uttalanden rakt av.
Ärendet är under uppsikt.

Sverige har lite svårt att förstå att det är vår, sol och allmänt härligt och att man ska vara snäll mot varann. Därför får Sverige för sig att låta busschaufförer dela upp passagerare i "svenskt" och "icke-svenskt" utseende. Därför får Sverige även för sig att låta poliser göra samma uppdelning i tunnelbanan. Därför får Sverige för sig att låta migrationsministern göra helt befängda uttalanden. Därför får Sverige totalt frispel och låter folk tycka detta är OK.

Vem har ansvar för Sverige nu för tiden? Ska man hota med indragen veckopeng eller dra ur sladden till datorn? Kan det vara droger inblandade? Är det skolans fel? Har Sverige inga positiva förebilder?

Förmodligen är det bara så att Sverige fått för lite sol.

Man har ju för tokroliga vänner, alltså. Min ena kompis, helcrazy F-kassan, försöker övertrumfa min andra polare, supertossiga A-kassan.

Det blir lätt sådär när de dricker för mycket, de två galna galoscherna.

Jag frågade A-kassan när jag får mina pengar den här månaden. A-kassan asgarvade och sa att A-kassan mejlat F-kassan för att fråga var jag hållit hus de senaste månaderna. A-kassan vet mycket väl att jag praktiserat och alltså fått pengar från F-kassan, men A-kassan vill toka till det extra mycket och vill veta på riktigt, alltså jätteRIKTIGT med ett INTYG från F-kassan. Annars GILLS det inte. Alltså har A-kassan mejlat F-kassan för att få en "återrapportering" (de hittar på ord lite hur som helst på fyllan, skyll inte på mig).

F-kassan vägrar svara på mejl. F-kassan viker pappersflygplan av min "återrapportering".

Två mejl har A-kassan skickat iväg. F-kassan sitter med tjurnävarna i byxfickorna och ruskar på huvet. Vill inte svara. Vill inte. Vill bara sitta och titta in i väggen.

Jag mejlar A-kassan och frågar om det betyder att jag inte får några pengar. A-kassan fnissar och säger att jag ju inte kan få några pengar förrns F-kassan vill svara på mejl. Men jag kan väl såklart fråga F-kassan själv om F-kassan kan rappa på lite. Hohoho.

Jag ringer F-kassan. Det gör även resten av Sveriges befolkning och jag hinner inte stå i telefonkö hela dagen. Tiden går och jag får inte en enda peng.

På kvällen träffas A-kassan och F-kassan igen och tittar i taket och sniffar lim och fnittrar ikapp. Och jag ska inte klaga och svära för hallå det är ju ba sådär reglerna är jöh. Slappna av, hörrö. En världslig sak, pengar.

Refused har fått pris av regeringen. Medan du grunnar över det märkliga och möjligtvis fantastiska eller bara rentav bisarra i den händelsen ska jag berätta för dig om mitt Refused-trauma.

Jag har inte lyssnat på Refused på 20 år. Det är inte Refuseds fel.
Jag har trott att det kanske är för att vi helt enkelt växte ifrån varandra eller att jag insåg att det är skillnad på att vara kär i Dennis Lyxzén och att vara ett Refused-fan eller att jag inte kan en endaste låt med dem och att jag inte ids lära mig nån på medelålderns höst heller.

Men det är inte därför. Det är på grund av vad som hände den där gången.

Jag var kanske 16 år. En kompis ville att vi skulle åka till Övik och se på Refused. Min kompis kände Dennis Lyxzén och jag gjorde det verkligen inte. Men rockkonserter var på den tiden förenat med närvaroplikt, eftersom det var enda räddningen från allmän misär, fotboll och Beverly Hills 90210.

Så vi for. Eftersom min kompis och jag var för små för att köra bil åkte vi med några stora pojkar, som råkade vara mina idoler. Konserten var 4 mil bort från min lilla stad och det var 40 kilometer av total görabortmigskräck för min del. Jag försökte fokusera på att inte säga något dumt och valde total tystnad.

Ända tills den ene idolen frågade om en låt på radion. Visst är det här Violent Femmes, sa han till mig. Öhhh, vet inte, sa jag och svor över att mitt tysthetslöfte tvångsavbrutits på detta pinsamma vis. Jaha, jag som trodde du var musikexpert, sa han.

Jag skämdes och skämdes och hamnade i en livskris där i baksätet. Hur kunde jag INTE veta svaret på frågan? Men sedan hände något värre.

Vi var äntligen framme och klev ur bilen. Jag stängde dörren.
Smäll inte i dörren, sa min andre idol.

Om ens idol säger åt en att inte smälla i dörren kan man ta det på två sätt. Antingen säga förlåt och gå vidare, eftersom man trots allt ska på konsert och att det nog inte är hela världen att man varit lite vårdslös med en halvrisig Volvo. Eller så kan man bli förstenad av skam och ta tillrättavisningen som ett slutgiltigt tecken på att man är världens mest misslyckade person och hädanefter knappt våga stänga en bildörr utan att ha Cipramil i bakfickan.

Jag valde det senare.

Konserten med Refused minns jag ingenting av. Inte hemresan heller.

Refused är för evigt förknippade med obehag. Uppenbarligen har inte någon i regeringen blivit tillsagda för att ha smällt i en bildörr eller fått sitt musikkunnande ifrågasatt, och det var väl tur för Refused.

Jag kan höra på alla Dennis Lyxzéns övriga musikprojekt utan att bli paralyserad, tack och lov. Det är till och med så att jag nästan kommit över mitt trauma också. Visserligen kan jag bara en enda låt med Violent Femmes och jag är fortfarande lite orolig över att förstöra någons fordon av misstag, men jag kan föra ett nästintill normalt liv ändå. Ibland blir jag ändå en rädd 16-åring så fort jag tänker på Refused, men det är ju inte deras fel.

Däremot rår regeringen för att jag blir en rädd snart 40-åring så fort jag tänker på regeringen. DET är ett trauma som aldrig går över.

Angående förra inlägget vill Tapetorkestern komma med ett viktigt tillägg: Tapetorkestern har inga som helst belägg för att Bob Dylan brukar få skrivkramp. Däremot ringde han en gång till John Hiatt och bad honom skriva en sång "som om jag (alltså som Dylan, inte Tapetorkestern.) skrivit den", för han iddes inte fullfölja ett uppdrag han fått. En vacker dag kanske Tapetorkestern lägger ut allt bloggande på John Hiatt också, men det kommer ni förstås inte att märka.

Ibland kommer det några extra fåniga streckgubbar och rycker mig i skjortärmen och kräver att få bli ritade och det hjälper inte att jag säger att de är så tramsiga att de borde sova vid det här laget, för då lägger de sig ner på backen och skriker och mina grannar får stå ut med allt för mycket skrän från mina alster ändå, så here goes.

Ibland sover även jag när jag läser och skriver. Artikeln om Tysklands arbetslinje var ju från 2005, upptäckte jag efter flera timmars mental dvala. Det kan alltså inte vara Tapetorkesterns fel att Tyskland tossat till det.

Tandläkaren förklarade för mig hur Dixie Chicks kan få ett sådant driv i sina låtar. Jag minns inte att jag hade frågat, men tandläkaren ville hur som helst berätta. Han förklarade att det hela beror på ett ämne i blodet som heter Evelinelium.

Jag blev väldigt besviken när jag vaknade ur den drömmen i morse.

Guy Clark har gjort en sång som heter Darwettia's Mandolin. Jag hörde den första gången idag och hajade till över att jag tyckte att han sjöng "Gonnorhea's mandolin" och fick gå och kolla upp det hela. Livet som lomhörd är intressant, men leder till besvikelser när sanningen dyker upp.

Sista besvikelsen för idag är en tyckesyndom-besvikelse. Stackars finansministern vill sänka taket i a-kassan för han har blitt besviken på att den redan låga nivån inte har gjort att folk har fått fler jobb. I hans värld är låg inkomst ett "incitament att söka jobb". Jag måste göra finansministern besviken genom att berätta att det enda incitamentet att söka jobb är: jobb. Jag rekommenderar att finansministern antingen hör på Guy Clark eller skaffar sig en flaska Evelinelium för att få lite driv i tillvaron, så slipper han jiddra med oss andra.