Tapetorkestern

Det finns en sång med Herreys som heter Din telefon. Den handlar om hur någons telefon inte förstår hur sångaren känner, och det är ju rätt logiskt. Här kommer en lista över Min telefon. Den förstår inte vad jag känner heller, men jag förstår å andra sidan inte hur den tänker.  Detta är vad min telefon har gjort på senare tid:

1. Fastnat på "språkval" (no comments).

2. Av misstag skickat tomt SMS för ungefär femte gången till min kompis make. Det är i alla fall en klar förbättring från att den ringer upp honom av misstag. Knapplås är för losers.

3. Fått mig att glömma under Drive-By Truckerskonserten att min lillasyster ej kan läsa MMS, så det var rätt onödigt att jag försökte sikta över huvet på en svajande stolpe med dreadlocks och cowboyhatt för att ta suddiga kort (innan jag upptäckt zoomen!) på nämnda grupp och skicka. Mycket slit för absolut ingenting.

Herreys är inte världens bästa grupp, även om jag ansåg det 1984. Din telefon är inte heller någon bra sång. Men Telephone Thing med The Fall är bra. Sångaren, Mark E Smith, ser ut som Gollum och säger tokiga saker om det mesta, men får det att låta jättesmart. Själv säger jag bara jättesmarta saker, men det låter tokigt.

Ringosignal

När jag var tonåring kunde jag stå i flera timmar framför spegeln och gråta över att jag var så ful. Tack och lov har inte tid med den hobbyn längre. Men om jag tänker på hur ofta jag har tänkt ytliga tankar så blir jag lite rädd. Eller fascinerad. Tänk vad mycket jag hade kunnat förändra världen om jag inte tänkt hatiska tankar om mitt utseende. Men nu är det som det är. De senaste dagarna har jag bara tänkt på frisyrer. Vidare smart blir man inte av det, och det lär inte gå över när jag väl klippt mig heller. 

Om det inte vore för att jag är totalt olämplig att klippa folks hår (eftersom jag hellre fokuserar på konstnärlig frihet än estetiskt värde) så skulle jag ha blivit frisör. Jag är besatt av hår, fast tyvärr inte av att konversera främlingar. Salong Håll Klaffen Medan Jag Klipper skulle inte ge många pengar. Ännu en krossad dröm...

Fast kanske är det lite meditativt, att fokusera på en sådan helt oviktig sak som vilken frisyr man skulle vilja ha. Det kanske rensar hjärnan så att man är redo att ta itu med intelligantare prylar så småningom. Eller så inte.

En av mina favoritsånger hyllar den frisyr jag fick i 4:an, när jag tragiskt nog gick till en frisör för första gången och klippte bort mitt långa fina guldhår. Sedan dess har det enbart gått utför. Sången är dock fortfarande bra.

Jävla stereojävels-jävel.

Peace and love i övrigt.

På Folkets Bio går The Mist. Den ska jag se av ren princip, eftersom det är Stephen King. Tyvärr brukar 90 % av filmerna som görs på Stephen Kings böcker vara löjligt usla, men ändå. Exempel på bra Stephen King-filmer: The Shining. Den tyckte Stephen King själv var helt fel, så han låg bakom en nyinspelning på 90-talet. Den var totalt värdelös, med talande buskar och en helt felvald huvudrollsinnehavare som var lika skräckinjagande som Sunes pappa.

Fast The Shining är ju så hemsk att man bara vill lägga in filmen i frysen, som Joey gjorde med boken i Vänner. Det tog mig många många gånger att fatta den filmen, eftersom jag blundar hela tiden.

Ett till exempel på bra Stephen King-film: Pestens tid. Rob Lowe, Molly Ringwald och han som spelade Parker Lewis låter som väldigt dålig reklam för den filmatiseringen, men det blir liksom någon slags tvärtemoteffekt och de blir mycket bra istället för att vara übermesar. Filmen är väl sisådär 17 timmar lång, men då får man höra Crowded House med Don't Dream it's Over också.

Men skräckfilmer vill inte min biopolare se, så jag kanske ska göra ett vuxet-ryck och gå på bio själv. På skräckfilm. Ett socialt experiment. Man ska ju utmana sina rädslor. Chansen är dock större att jag  törs ställa mig mitt i skogen och sjunga God Save the Queen eller höra på en hel låt med Coldplay.

To be continued.



Matt Dillon har inget som helst samband med detta inlägg.

Angående tipset jag fick här av klok person att åka till Hultsfred med Fjällrävare: Åkte faktiskt dit en gång med vildmarksfantast. Det var bra på många sätt. Men han blev sur när jag hoppade iväg från honom på Rage Against the Machine. Då hjälper det inte hur bra man än må vara på att hantera ett spritkök, we were not meant to be.

Min biolängtan stiger mig åt huvudet. Jag tänker i filmrutor snart. Och vill bara äta popcorn. Madonna är fortfarande inte less på popcorn, trots att hon levde på det när hon flyttade till New York. Det är inte nödvändigt att veta på något vis.

Om mitt liv vore en film skulle jag nog behöva jobba en hel del på trovärdigheten i manuset. Jag skulle vara hyfsat nöjd med huvudrollsinnehavarna (jag vet att några stycken direkt kommer att kommentera att det saknas en manlig motspelare, men det får man väl ta när ens liv tydligen är en dokumentär i Monty Pythonstil.) och de flesta birollerna, men jag undrar om alla verkligen har repeterat ordentligt. Och statisterna är lite för anonyma. Och borde det inte utspela sig på någon mer exotisk plats? Och varför har jag inte tränat in en enda vettig replik? Och varför är jag inte Gwyneth Paltrow? För att jag inte vill vara gift med Chris Martin, antar jag.

Läste en intervju med Bill Drummond idag, där han säger "I hate nostalgia. That way lies death". Jag kan dock inte hålla med en man som slaktade ett får och brände upp 2 miljoner pund för att få publicitet när hans urkassa grupp KLF la av någon gång för hundra år sedan.

Jag längtar ju som bekant väldigt lätt tillbaka till gamla tider. Jag ska dock undvika nostalgin nu och prata om saker jag INTE saknar. Jag saknar inte min rosa täckdress som jag var tvungen att ha i mellanstadiet. Jag saknar inte att alltid ha ont i magen i högstadiet. Jag saknar inte att jag la hälften av studiebidraget på godis i gymnasiet. Och jag saknar inte att folk blev arga på mig ifjol.

Och jag saknar inte en särskild Hultsfredsresa för sisådär en 16 år sedan, då vi skulle se Ramones. Det var förmodligen Dojjan som introducerade gruppen för mig, men jag fick isåfall påbyggnadsutbildningen av en man som jobbade på närradion där jag pryade. All heder åt honom för det. Han hörde till min hemstads största Ramonesfantaster. Jag var alltså grundligt förberedd för när jag och Dojjan något år senare skulle åka långt ner i svartSmåland och ropa one-two-three-four! och så vidare.

Vad jag däremot inte var förberedd på var att närradiomannens polare skulle vara med på resan. Han visade sig vara överstepräst i Ramoneskyrkan. Det visade han främst med att spela Ramoneskassetter på sin bergsprängare oavbrutet, samt att bli redlöst full så att han knappt kunde räkna till fyra.

Vet ni hur långt det är till Småland från min hemstad? Det är ungefär jättelångt. När ens favoritband spelas högt samtidigt som en fylledryg karl ropar namnet på ens favoritband ännu högre i otakt, i över ett halvt dygn, på en obekväm buss fylld med 47 andra redigt berusade människor (det var bara jag, Dojjan och förhoppningsvis chauffören som var nyktra), så blir det extra långt till Småland.

När vi äntligen kom fram till Hultsfred och skulle bo i vårt käcka militärtält med våra käcka medresenärer, så kan man ju tro att farbror Ramones var lite trött. På Ramones. Men så var det inte. Day in, day out, Gabba Gabba Hey.

När Ramones väl stod på scenen gick jag och Dojjan i strejk och tittade på något annat. Stackars Ramones.

Något jag inte heller saknar är att vara 16 år och låtsas gilla en grupp för att någon man är kär i gör det. Sådant händer förstås inte idag, men på den gamla skruvade tiden gjorde det det. Jag och Dojjan tvingade oss igenom både Pink Floyd och Motörhead på grund av två olika killar. Det visade sig dock så småningom att vi faktiskt tyckte om Motörhead på riktigt, och att jag ungefär 10 år senare skulle gilla lite Pink Floyd alldeles av mig själv.

Men tillbaka till Motörhead. Här sjunger de en hyllningssång till Ramones. Det tog ungefär tre år innan jag kunde lyssna på dem igen efter Hultsfredsresan, tack och lov går det hur bra som helst idag. Men här är alltså Lemmy som sjunger  OM dem. Jag läste Lemmys självbiografi - White Line Fever - för något år sedan och tyckte den var jättebra. Jag kommer inte ihåg ett enda ord ifrån den. Där finns det i alla fall ingen risk för nostalgi.

En av de knäppaste fotbollsspelarna jag känner till har just inspirerat mig till att göra en lista. Normalt sett behöver jag inte inspiration för sådant, eftersom listor är det åttonde viktigaste i livet, men det har liksom varit lite Anders Lundinvarning här ett tag. Ingen kreativitet alls.

Men! Here comes...the sun. Inte. Men en lista. En sammanfattning av sommaren. Som är SLUT! Om en dag är det tillbaka till te-överdoser, ananasluncher, ständig hunger och papperslabyrinter och pennbrist och allmän förvirring och jävligt stor saknad.

Vad jag gjort sommaren 2008:

1. Maratonläst Rocky-album. (Kellerman, inte Stallone)

2. Ätit mer Singoallakex än vad som är tillåtet i Amsterdam

3. Lärt mina små italienare att man blir en sämre fotbollsspelare om man röker

4. Värvat en medlem till Djurens rätt

5. Svurit över min stereo 205 gånger

6. Lärt mig två nya ord (ett på norska och ett på något slags Bispgårdsspråk)

7. Lärt mig att sammetsskor med klack inte är skogspromenadsskor

8. Slängt en ring på en elektriker

9. Beundrat min telefon en gång om dagen

10. Spelat Metallica för mini-italienarna, som tyckte det var alldeles för lite rocknroll

11. Träffat hur mycket roligt folk som helst

12. Missat att träffa en vän för att jag är helt dum i huvudet och inte kan almanackan

13. Missat Magic Numbers på Yran för att jag är helt dum i huvudet och inte kan klockan

14. Tänkt att idioterna tar över världen
15. Tänkt att man måste stoppa idioterna från att ta över världen
16. Tänkt att man kanske är en idiot själv?
17. Tänkt att så är det inte
18. Tänkt att skärp dig, hela listan blir ju paj


19. Köpt Thin Lizzyskivor för halva Monacos stadsbudget

20. Köpt två helt oanvändbara plagg men åtminstone lärt mig att babyblå inte är min färg plus att jag alltid ska lyssna på min 6-årige personal shopper som kan min storlek och säger KÖP INTE.

21. Låtit bli att ta med stereon i bilen och istället sjungit Yesterday, Pärleporten och Björn Skifs samlade verk med min storasyster till min mors förskräckelse och förtvivlan. Inte heller gillar hon vår version av All My Loving, Let it Be eller Here Comes the Sun. Faktiskt så verkar hon inte gilla vår version av någonting.

22. Nött introt till Iron Man med italienarna tills den satt som en smäck.

23. Sett noll filmer

24. Glömt Star Wars-låten fem gånger, förväxlat den med Indiana Jones-låten lika många gånger

25. Spelat badminton med historiens kassaste boll 20 gånger

26. Uttalat följande klassiska mening när mina syskonbarn hittat konstiga djur i vattnet: "Ja, titta, det är liksom små mini-ålar". Storayster påpekade roat och förskräckt att det var blodiglar.

27. Fått  upprört SMS från lillasyster i Italien över att Robert Wells var på TV där

28. Vunnit i Alfapet en gång, förlorat två. Det senare p g a min mor och storasyster inte alls kan det svenska språket och inte godkänner klockrena ord.

29. Haft en väldans massa skoj

30. Fått tillbaka min plysch-jordekorre som kan spela Jailhouse Rock. Plus hans 15 kompisar, inklusive miniatyr-Gene Simmons, som bott i Stockholm några år.

31. Blivit chockad och arg och ledsen

32. Insett att jag kommer att bli spritt språngande galen om jag inte får sol mer.

Eftersom det blev en sådan bra lista tar jag och hyllar mig själv med nästa låt. Kim Gordon är med på min lista över favoritbasister. Men den listan kommer inte förrän i avsnitt 234 av denna såpa.

Nu har min personliga GPS fått mig på bättre tankar. Hon har utropat nästa vecka till en kärleksvecka, och det vore väl attans om jag inte skulle försöka vara lite positiv då! Vi får se hur det går.

Alla har sina olika idéer om hur världen ska bli bättre. Fler borde älska Hitchcock (och hans haka), anser Cat Stevens här.  Sedan sjunger han Peace Train och den är det svårt att vara sur till.

Ifall inte det hjälper, får ni ta del av oerhört tänkvärda sekunder från The Mighty Boosh. Kolla sedan runt i alla era garderober efter en poncho. Vanlig filt duger, tror jag. Kökshandduk går inte riktigt lika bra. Om man inte är sällsynt liten.

För att förtydliga: dumma drömmar är alltså otrevliga drömmar som jag drömt som sedan slagit in. Förmodligen något man känt på sig, som sedan visat sig på natten. I guess. Forces of evil in a bozo nightmare.

Har nu läst bloggar och mail och sms som alla pekar neråt, så det är dags för lite klämkäck musik. När man känner sig som en förlorare är det lika bra att ha en guldlockig kool kille i ful mössa som sjunger att man är det.

När jag såg den nu igen så insåg jag att jag och min lillasyster måste ha studerat den i minsta detalj, eftersom jag minns varendaste ruta så väl. Men jag har glömt vad jag gjorde igår.

Och tack för tipset om att jag ska börja på dagis, men jag tror verkligen inte det hjälper. Barn och jag går inte ihop. I alla fall inte när man är tvungen att vara någon slags förebild och inte bara ska lära dem fakta om Gene Simmons.

Dags att börja tänka lite bättre tankar. Det kan ju vara så, att allt negativt man gått och oroat sig för liksom samlat ihop sig i ett stort elakt moln som nu regnar ner. Så skjut iväg lite godhetsmissiler! Kanske utveckla Ringos idé och varje dag klockan 12 tänka Peace and Love. Eller göra någonting bra...som att stänga av datorn.

Har blitt utmanad av en nytatuerad tjej att göra detta, så jag törs inte göra annat än att fylla i. Bra för mig att ta en paus från ytligheten och tänka lite.

Tre saker jag gör när jag vaknar:
* Tänker att jag sover väl hur länge jag vill, jag.
* Kollar vilket väder det är. Om det inte är sol så sover jag bort halva dagen.
* Kollar mobilen. Om den är tom sover jag bort halva dagen.

Tre saker jag måste ha under dagen:
*  Mobilen
*  Uppmärksamhet
*  Min musik

Tre personlighetsdrag på mig:
*  Förvirrad
*  Lättlurad
*  Bra på de flesta vis

Tre saker jag gärna ägnar mig åt:
* Lyssnar på roliga människor
* Svamlar
* Lyssnar på musik

Tre saker jag är rädd för:
* Ångest
* Dårar
* Han som sjunger i BWO

Något jag drömmer om:
*  Noel Fielding
*  Att alla blir veganer
* Att jag ska skärpa mig

3 Personer jag utmanar på detta är:

*The World
*Everything
*Mrs Söderström

...och resten av er också, men man fick bara säga tre pers. Så jag tog bara de bloggare jag läser. Utom en, men han är ju kass på att uppdatera...

TRE SAKER man undrar över när man ser följande video som man måste följa länken för att kunna se:

*Varför har jag glömt bort hur bra den här låten är?
*Varför har det gått tre år sedan vi såg honom, Dojjan??
*Varför har Billy inga byxor på sig???

http://www.youtube.com/watch?v=7yDW_SlWHBg&feature=related

Läste en intervju med en kvinnlig komiker idag. Ifall jag läst om Noel Fielding hade jag inte skrivit att jag läst om en manlig komiker. Fundera på detta ett tag.

I alla fall sa då denna komiker att hon får kämpa hårdare för att vara rolig än vad karlar får göra, eftersom folk av naturen har lättare för manliga komiker. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag vet en jäkla massa manliga komiker som inte är ett dugg roliga. Jag vet också en massa kvinnliga komiker som inte är roliga (till exempel hon i intervjun).

Istället för att ta någon genusdiskussion här så ska jag fundera lite på humor. Det blir skittråkigt när man skriver om det, men jag är tjej så jag har rätt att vara tråkig precis när jag vill.
 
Alla har nog fått frågan "vad faller du först för hos en person?". Då säger en del personer ögonen eller lilltån eller vilken isolerad kroppsdel som helst. Hur gör de? Hur går det till när de zoomar in sådär??? Hur kan man bli kär i en näsa? Jag, och förmodligen de flesta andra, blir förälskad i hela utseendet på en gång. Men utan humor är det där utseendet bortkastat. Vilket ju är helt självklara saker, så jag vet inte riktigt varför jag skriver om det där. Jag försöker bara få en lite snygg övergång till min lilla komikerhyllning.

Och den kommer här. Jag har de senaste nätterna drömt om Bret McKenzie, Noel Fielding och Russell Brand. Mina tre absoluta favoritkomiker. Det måste ju betyda något. Jag har även drömt att jag varit jättekompis med Amy Winehouse två gånger, vilket jag inte vet vad det ska betyda. För att ingen ska tro att jag är helt störd, så ska jag påpeka att jag drömmer mest om folk som inte är kändisar överhuvudtaget. Men det betyder nog ingenting alls.


Bret, you've got it going on!

Dream on...Russell till vänster, Noel till höger. Boys on my left side, boys on my right side, boys in the middle, and you're not here...- Tori Amos.


Ifall någon missat hur ytlig jag är så säger jag också att jag inte alls vill drömma om Bill Bailey, trots att han är den femte roligaste tv-mannen jag vet.

Bill Bailey. Och hans tröja. Ingen av dem hamnar i mina drömmar.

Idag fick jag frågan om vilket träd jag skulle vilja vara, och då drog jag till med ett snyggt träd. För någon gång i livet skulle jag vilja vara ett perfekt yttre, utan hjärna. Läste i en bok om att snygga tjejer inte är roliga, för det är bara fula tjejer som behöver vara det. Men alla roliga tjejer jag känner är snygga. Vet inte hur det går ihop.

Men en sak är då säker, och det är att Serge Gainsbourg hade rätt: Fulhet är bättre än skönhet, eftersom fulheten består.

Nåja. I en artikel om en av världens bästa julsånger (A Fairytale of New York med Pogues) så såg jag en bild på en både vacker och rolig man som jag helt glömt bort. Och det är INTE Shane McGowan i Pogues jag talar om. Det är Matt Dillon. Ojojoj. Måste se Drugstore Cowboy igen. Och Crash. Och Singles (fast där har han ju skitlöjlig peruk. Men bra musik.). Och Something About Mary (för sjuttonde gången). Men innan dess kanske jag ska göra något som är lite vettigare. Något förslag på vad?

Nicholas Cage till vänster. Snygging till höger.

Äh, vad fasen. Mer nostalgi! Har själ, hjärta och stereo full i Thin Lizzy och skulle egentligen bara tacka den person som är bakgrunden till det genom att tillägna honom videon här nedan.

Men när jag lyssnade på denna låt igen så ramlade jag bakåt i tiden igen, till när jag och Dojjan skaffade alla NMA-skivor  och jag ritade en massa teckningar till alla låtarna (gör folk sådant idag?) och Dojjan for på NMA-konsert med en för henne helt okänd grabb (till hennes mors fasa och min beundran) och jag toklyssnade på en av deras skivor för att försöka förtränga att jag väntade på att en kille skulle ringa.

Mamma skulle just den dagen ha med mig ut i skogen för att plocka bär, och jag höll på att bli helt tokig av tanken på att Han kunde ringa när jag var hemifrån (mobiltelefon fanns inte och inte nummerpresentatör heller, vad jag minns.) Kanske därifrån jag fått min obotliga ångest inför bärplockning...

...snabbspolning till några år senare, när min dåvarande kille (inte han som skulle ringa när jag var Mors Lilla Olle. Han ringde inte förrän dagen efter, för han hade varit så upptagen på sågverket. Nu känns det som jag skriver en arbetarroman. Men den skulle bli väldigt kort, eftersom grabben ifråga drog från sågen till huvudstan och blev serietecknare. Och jag drog vidare till en annan kille som - helt osannolikt - jobbat på stans andra sågverk. Skulle kanske bli en bra roman i alla fall.) plötsligt blev helt besatt av den här låten och spelade den så mycket att jag faktiskt blev less på den. Hans kompis är förresten Sveriges störste NMA-fan och är nog den ende som fortfarande tycker sångaren Justin är snygg. Men han har samma åsikter om karlklädsel som jag (kompisen alltså, inte Justin), så jag tror fortfarande på hans estetiska sinne.

.(..parentes som inte har med snabbspolning att göra, men med träskor. New Model Army blev kända för att de spelade i träskor. Jag vet inte om detta är sant eller inte, och tänker inte kolla upp det, för det är en så bra tanke. Och jag skickar en glad tanke till den enda människa jag vet som klarar av att rusa fram i träskor. Ni vet nog alla vem.)

(en till parentes: jag vet inte varför videon är 8 minuter när låten bara är hälften. Förmodligen är de fyra minuternas tystnad till för att man ska hinna rita av skivomslaget. Eller för att man ska hinna tänka fina tankar.)

...ännu längre snabbspolning till nutid. Kom på att titeln faktiskt hyllar en av mina favoritbloggar! Se där ja.

Men. Den här är ändå mest för dig, Mr DJ.

Fortsätter på nostalgispåret i alla fall. Mycket klok kommentar till förra inlägget: "Om man inte är nostalgisk, vad är man då?". Man är ju liksom summan av sina minnen, på något vis. Och man längtar ju alltid tillbaka till bra saker man varit med om. Är det bara jag som brukar älta hur annorlunda man skulle ha gjort i de bra situationerna för att göra dem ännu bättre?

Dagens nostalgisaga handlar om Yran. Jag skriver saga, för jag har ju så dåligt minne att jag inte vet om jag hittar på eller inte. Men jag ska i alla fall skriva några gamla hederliga konsertrecensioner.

1. Stefan Sundström. Här blev jag en pensionär direkt. Jag var trött och hungrig (klockan var ju ändå 20.00 och jag hade bara ätit fyra gånger redan) och otålig. Orkade inte ens kliva fram till scenen, utan skymtade Stefan någonstans från mitten av det halvglesa publikhavet. Blev ändå väldigt glad över att han började med "Far" (se http://tapetorkestern.blogg.se/tapetorkesterdj) och att han är så himla snygg. Som en blandning mellan Keith Richards, Pippi Långstrump och sig själv. Nu blir det helt okronologiskt här, men innan Stefan började spela gick jag ut på en liten promenad för att säga några rätt sega ord till min favorit-dj som stod ännu längre bak än jag, och alltså är en ännu värre pensionär. Och den där meningen ska jag sälja till Stefan, för den rimmar.

2. Blood Music. Nu hade jag börjat vakna litegrann. Sicken tur då att det var en konsert där man satt vid bord inomhus... Men ganska snart greppade Karl-Jonas och hans gitarrist hjärtat. Jag kan inte beskriva deras musik, men det är som att höra på sagor genom någon slags förvrängningstratt och man blir helt lycklig. Var tvungen att - med stabilt stöd av kool karl som har koolaste frun- prata lite med mannen efteråt och blev ännu gladare.

Klart man blir glad av honom!

3. Drive-By Truckers. Skulle ju vara kvällens höjdpunkt, hade sett fram emot dessa sydstatsskägg i flera månader. Hamnade längst fram, bakom två halvdräggiga lyktstolpar, men ändå. Ljudet var tyvärr kasst, så jag tappade fokus och skickade SMS. SÅ GÖR MAN INTE! Många bra sånger var det i alla fall, men rätta känslan infann sig liksom inte.

4. Mustasch. Det började spöregna just när jag försökte äta en halvmeterstor falafel samtidigt som jag pratade världsproblem med en rolig före detta humleskådare. Det spöregnade sådär illvilligt så att det bara blir löjligt att försöka komma undan. Mina vapendragare bestämde sig för att fly till busstationen, men jag tog mina för stora skor och vattenskidade ner till Mustasch.

Där träffade jag två kända blondiner som jag armbågade med mig in i knytnävsmassan. Vi tre sjöng en sällsynt vacker och tonsäker version av Hammarstrandslåten (några dagar tidigare lovade/hotade jag på skämt en kille att jag skulle sjunga på Yran, så där ser man) för några lättrörda Göteborgare. Sedan drog det igång. Ren och skär lycka, förutom att jag var tvungen att kolla på klockan efter varje sång för att inte missa bussen.


5. Har ju glömt bort första konserten! I ett litet tält spelade Deczent Complayers. De förde en hård halvakustisk kamp mot ett argsint elektriskt band som envisades med att repa alldeles bredvid. DC vann! Trots att de drabbades av lite textafasi...:D Jag förde en hård kamp mot en argsint nacke, men den blev bättre av dessa grabbars glada gig. (Jag börjar låta som en Vasaloppskommentator på 40-talet. Måste sluta med allitteration.)

En dags festival. Åkte med härligt folk och träffade en massa andra goa människor lite varstans. Det blev ett rännande runt på allt ifrån Allan Edwall-hyllningar (jag bröt min trend att alltid missa Stefan Sundström i varje stad vi är i samtidigt, men då bråkade han genom att bara spela tre sånger. Och av någon outgrundlig anledning iddes jag inte gå fram till scenen. Jag måste söka hjälp.) till sydstatsrockande truckgrupp men helt utan röj. Hade dock väldigt kul nästan hela tiden, till exempel under en intressant konversation om ingenting under en regnig trumkonsert. Men festivalkänslan infann sig inte förrän 25 minuter innan Askungen skulle hem. Då kom hela kvällen igång med Mustasch, där det äntligen blev som det ska vara. Jag hann inte med många sånger alls, men hann bli glad i alla fall. Sedan buss hem och tack för att jag bor på ett ställe där chauffören kör nästan ända fram till dörren.

Min fantastiskt briljanta nya hobby, att spela in alla som sjunger introt till The Final Countdown på mindre än 5 sekunder, föll ju av två orsaker: 1. Jag iddes aldrig tjata tillräckligt på folk 2. Jag glömde fråga de flesta.  Synd, annars hade jag haft roliga filmer att titta på nu.
 
Istället har jag bilder på 3 tatueringar (vilka de tillhör syns inte, är man proffsfotograf så är man), en fin kille som gör ful grimas, en helt suddig kompis, en liten gitarrtrio på väldigt långt håll samt en underbart svamlande plantsättare som sitter på huk. Tur att jag inte har några barnbarn att visa det skrala fotoalbumet för. Två dagar efteråt visade en vänlig tjej att jag faktiskt har zoom på telefonen, så gissa om jag har sparkat mig själv 10 gånger i ändan för att jag kunnat ta tydligare bilder hela tiden!

Sammanfattning av kvällen i övrigt: jag kommer att dö singel, ifall det jag gjorde då är min nya stil. Två söta killar (eller ska man kalla dem karlar? De är ju i  min ålder! Kommer jag att bli en sådan där som säger tjejer till mina kompisar fastän jag är medelålders? Och stavar kvinna med q? Är slutet nära? ) som var hur trevliga som helst fick möta min tjockskalligaste Tomas Ledin-skadade sida. Jag svarade goddag yxskaft på allt och gick iväg. Vad är det som händer???? Jag kunde lika gärna ställt mig på Stortorget och slängt grus på mig själv eller rullat omkring i tjära, jag verkar ha kommit in i någon skitlöjlig självplågarperiod. Rätt vad det är börjar jag väl rista inköpslistan på handlederna också.

Men. Män är inte allt. Det finns ju...öh...skor också. Skor är kanske meningen med allt. Jag ska ägna resten av livet åt att hitta de perfekta skorna. Det är banne mig lika svårt som att hitta Mr Right.  Har sjavat omkring en hel dag i ett par båtar som lever sina helt egna liv. Vill jag gå åt vänster så svänger de åt höger och tvärtom. Om de ens följer med så långt. Fattar inte hur jag lyckats köpa ett par dojjor som man får plats med en klase bananer och halva Götaland i. Om man skulle vilja det. Men de ger skavsår likt förbaskat. Ungefär som män.

Hatar mig själv för att jag skrev det där sista, menar inte ett ord, men lite kul var det. Hatar alltid när tjejer säger en massa dynga om killar, precis som när killar säger en massa dynga om tjejer. Tur att mest tjejer läser min blogg. Skulle någon stackars kille (eller karl? Om du är över 25 så får du nog inse att du inte kan gå och kalla dig kille längre. Då ska du istället ta på dig Dressmanshorts, för stor aprikosfärgad och formlös t-shirt samt Foppatofflor och gå runt och vara tvåbarnsfar. Det är svenske mannens uniform, märkte jag vid en helt ovetenskaplig undersökning på en turistattraktion nyligen. Det är väl inget fel i det, men det är faktiskt både rörande och skräckinjagande att hela Svea Rikes manliga medelålders befolkning kommit överens om att klä sig som Sunes pappa.) råka komma in här så får han väl ha överseende och tänka på att jag inte på något vis är representativ för Sveriges kvinnliga sida. Jag representerar en minoritet som inte har något namn än, men som jag tror jag ska kalla för Gammjänterna-som-drar-till-USA-snart-om-inte-det-blir-nån-ändring-på-urvalet.

Men hjelp vad svårt det här inlägget blev. Jag förstår knappt något alls själv. Tur då att en av världens bästa män har lösningen på alla problem. Brett Anderson sjunger en jättefin sång om nästa liv. För det är ju då man får ta igen allt, kanske. Men vad ni än gör, se inte ända till slutet på den här videon. Jools Holland gör en av de pinsamt sämsta intervjuerna jag har sett. Look away! Fast innan dess ska ni kolla noga, för...tja, ni ser ju själva. Och Bernard slår lika hårt på pianot som han brukar göra på gitarren. Men ni som har hängt med vet ju att han gjorde slut med Brett och co efter detta. Men så blev de sams igen. Finns alltid ett liv till, ju.