Tapetorkestern

Jag har inte skrivit i min saker-jag-blir-glad-av-bok på länge. Kan bero på att jag har den bredvid sängen för att liksom avsluta dagen med den. Men så fort jag lägger mig somnar jag, så jag har inte lyckats skriva något sedan i somras.

Medan jag fortfarande är vaken ska jag i alla fall skriva här om något som nyss gjorde mig glad.

Marcus Birro har öppnat sin blogg igen. För två veckor sedan blev han less på folk som skrivit dumma saker om honom, så han stängde sin blogg i protest. Jag som undviker TV och kvällstidningar har en väldigt begränsad bild av vad som hänt, men jag tycker i alla fall att det är trist att folk är dumma med honom. Marcus Birro är bra och man blir glad av honom. Han gillar The Mission, vilket jag inte gör, men ändå gillar jag honom. Då förstår ni vad bra han är.

Dessutom har Marcus Birro skrivit en roman som heter Att leva och dö som Joe Strummer och i ett inlägg skrev han om Bob Hansson. Där fick jag in tre favoritmän i samma mening.



Tydligen hade Henrik Schyffert varit dum mot Birro men nu bett om ursäkt. Bra.

Henrik Schyffert kommer till Kramfors på min födelsedag nästa år. Det är också bra.

Tyvärr fyller jag år på en tisdag så jag hinner inte härja hem för att se föreställningen utan att ta ledigt. Mindre bra.

Alltså får Henrik Schyffert klara sig bäst han kan utan mig.

Eftersom jag är född på en tisdag tyckte jag att det var lite speciellt att jag fyller år på en tisdag nästa år. Det tyckte inte mamsen, som sa att jag kan få Henrik Schyffertbiljetten i present men hon ger den till lillasyster eftersom jag ändå inte kan gå.