Tapetorkestern

Nu blir det här en roman om procrastination. Så det gäller att ni hänger med och inte läser i fel ordning. Fast det gör inget om ni ändå är lite crazy och gör det. Det är inte direkt James Joyce det här.

När jag skulle göra något helt annat (STÄDA) hittade jag ett av mina favoritklipp ur tidningen Nya Norrland (som Kramfors lokaltidning hette innan den bytte namn fler gånger än Prince). Eftersom hälften av mina läsare är lite yngre än den andra hälften, så ska jag förklara förkortningen ALU.

På 90-talet kunde man, om man hade otur och blev arbetslös, få otur och råka ut för ALU. Det låter som en sjukdom och det kan man väl säga att det var. ALU innebar att man blev tilldelad en praktikplats med halvskabbig låtsaslön, fastän man egentligen gjorde ett riktigt jobb. Ett jobb som man dock inte riktigt passade för.

Min dåvarande sambo och jag använder uttrycket ALU om folk som inte är särskilt duktiga på det de gör. Vi är rätt bra människor ändå, han och jag. I alla fall han.

Men hur som helst. Tillbaka till Nya Norrland och deras fantastiska skribenters storverk. Om jag ägt en scanner hade jag kunnat visa klippet i original här, men nu lever jag kvar på 90-talet och skriver av artikeln istället:

ALU-arna klarar besökstjänsten

Kramfors
Gudmundrå församling har gjort sig känd som en trevlig arbetsplats för ALU-are.
För närvarande har man sex inom diakonin