Tapetorkestern

Visserligen är jag på hormonavtändning och kladdkakeavvänjning, med tillhörande hallucinationer, ångestattacker och ful hy som följd, men jag säger er ändå detta: jag har haft ett positivt samtal med en arbetsförmedlare.

 

Hen hjälpte mig till praktik på bra ställe och krånglar inte till det för mig. Visserligen påpekar hen att jag måste söka jobb på heltid samtidigt som jag praktiserar från morgon till kväll - vilket är praktiskt omöjligt och dessutom inte ens smart, eftersom jag då inte kan bli bra på det jag praktiserar inom och kanske vill jobba med framöver - men i övrigt har jag fått bra stöd.

 

Och om inte det är tecken på att this is the dawning of the age of Aquarius, mirakel, nytt tidevarv, enhörningar och sjutton regnbågar i rad, då vet jag inte hur mycket kladdkaka som krävs för att ni ska tro mig.

 

 

 

I juli slutade jag med sprit och p-piller. Det dröjde inte länge förrän jag märkte att jag mår bra mycket bättre utan bådadera. Själva spriten hade jag levt utan för det mesta ändå, men p-pillren har jag varit beroende av i 15 år, med enstaka avbrott. Under det förra avbrottet mådde jag väldigt bra och var lite orolig för att bli helt humörsvängd när jag började igen för tre år sedan. Fördelarna med p-piller övervägde dock nackdelarna (som egentligen inte fanns, enligt tillverkarna och barnmorskan och allmänna uppfattningen), så jag började med kartorna igen.

 

Efter några månader med p-piller började jag bli obändigt sugen på att antingen kasta mig i sjön eller gräva ner mig i en snödriva (beroende på årstid) och däremellan låg jag mest och tittade på väggmönstret (omönstrad vägg gör den sysselsättningen rätt trälig) när jag var ledig. Till slut frågade jag min receptutskrivare om det möjligtvis kunde vara p-pillren som gjorde att jag blev minst sagt asocial med mig själv men det var isåfall bara att byta sort och så var det inte mer med det. Sedan hamnade jag hos psykolog som jag frågade om jag borde äta antidepressiva medel. Psykologen sa att det nog inte var någon bra idé. Vid andra samtalet ändrade psykologen sig och sa att det nog var en bra idé och så fick jag träffa en doktor. Doktorn tyckte att det var ett hejdundrande påhitt med domnabortpiller, eftersom biverkningarna inte var något att tala om och jag verkligen inte hade något att förlora på att prova, eftersom jag skulle bli bra efter bara ett par veckor.

 

Jag lät bli medicinen, eftersom jag tyckte att den långa listan med biverkningar som jag krävde att doktorn läste ur FASS var ganska avskräckande. På den tiden jobbade jag som lärare och var rädd att jag inte skulle klara jobbet om jag gick och blev helt biverkad. Till slut visade det sig att jag inte klarade jobbet ändå, eftersom jag fick panik, bröstsmärtor och hjärtrusningar och därmed blev sjukskriven, men det är ju en annan historia.

 

Efter en massa turer hit och dit inom vården träffade jag till slut en alternativbehandlare som påpekade att jag nog skulle må bättre utan p-piller. Jag sa att det inte gick, för man kan väl ändå inte leva utan p-piller? Efter ett tag insåg jag att jag kanske inte kunde leva med dem heller. Så i juli blev det cold turkey.

 

Det tog inte lång tid innan jag började känna igen mig själv igen. Glad på riktigt, inga apatiska anfall, inget ältande av det perfekta sättet att dö på. Jag fick tillbaka en viss bit av min förlorade intelligens (allt går nog inte att återuppliva, eftersom Skolverket bränt bort en tredjedel av min hjärna) och kände mig inte lika trögtänkt längre. Det blev helt enkelt enklare, allting. Och roligare.

 

Förutom en sak. 

 

Bara ett par dagar efter att jag slutat med pillren hamnade jag i puberteten. Akne. Jag tyckte inte det var roligt när jag var 14 och det är ännu mindre roligt nu, när finnarna blandas med rynkor. Jag trodde att det skulle gå över efter några månader, men istället blev det värre. Nu vill jag helst inte gå ut när det är som värst.

 

Du tycker det är jätteytligt av mig att gnälla över detta, och det tycker jag med. Men ändå. Det är ohållbart att se ut som en karikatyr av en tonåring i Svenska Mad, och när allt kommer omkring ska jag väl inte vara så negativt inställd mot p-piller ändå. De har ju revolutionerat kvinnors liv. Vem bryr sig om biverkningar när det gäller kvinnor? Att vara lite ständigt nedstämd, det hör väl livet till? Jag kommer att bli ständigt nedstämd av att vara före-bild i Clearasilreklam också. 

 

Om en månad börjar jag med p-piller igen. Spriten, då? Tja, att döma av min hy kan man tro att jag äter heroin till frukostflingorna, så det känns som om jag har något att leva upp till.

 

 

 

 

 

Ibland räcker det med en minut för att få en insikt.

Fredagsfirandet inleds lämpligen med att kompa på trombon och kastruller genom väggen till grannen som varje dag den senaste veckan sjungit den där låten som tjatar nåt med att hen inte ens kan stå på bena om föremålet för besattheten inte finns i krokarna hele hele tin och andas sin luft ner i lungorna på motparten. En sång om snusk, baciller och osjälvständighet, till pianokomp. Partaj. 

 

Missförstå mig icke, jag blir glad över att höra när grannar sjunger. Det gläder mig oändligt mycket mer än när grannar kör slagborr, skriker parningsrop till Zlatan eller spelar reklamradiomusik som vi fått för våra synders skull. Eller så blir jag bara glad för att grannarna sjunger för att det då står lika mellan oss, eftersom jag hjälper Curt & Roland med atonal stämsång till deras countryskiva med väckelsesånger väldigt ofta.

 

Om du sitter sysslolös på en fredag och inte har några grannar som sjunger Kentskillingtryck kan du läsa kommentarerna till denna artikel i lokaltidningen. Senast jag kollade hade den 78 kommentarer. Om man bortser från att många ger uttryck för väldigt obehagliga men oändligt sorgliga åsikter blir det väldigt roligt, som en stream of consciousness-dikt av en avlägsen kusin till James Joyce, med begränsad skrivförmåga.

 

Efter förra inlägget meddelade en läsare att hen försökt kommentera SD-artikeln med hjälp av kommentarsmallen som jag gjort, men den kom inte igenom modereringen. Fredagspysslet består alltså av att försöka klura ut exakt vad som skiljer Tapetorkestermallen från de kommentarer som lyckats slinka igenom. Facit längst ner på sidan. FAST jag tror att det är så att alla som kommenterar har använt Tapetorkestermallen, men bytt ut några ord här och var för att vara lite speciella. Så my work here is done.

 

 

 

Ska man genomleva detta livet utan förhöjt blodtryck eller svimattacker ska man verkligen inte läsa kommentarer till artiklar som handlar om invandringspolitik, bistånd, feminism, djurrätt, HBTQ-frågor eller kultur. Men det är som förgjort att låta bli, för tvångstanken "jamen kanske nån skriver nåt vettigt och genomtänkt" vinner alltid. Och så läser man kommentarerna och så hamnar man i fosterställning och förbannar hela mänskligheten och vill bara sova sig till döds.

 

Men det är väl ändå att överreagera. Säger du. Och ler lite sådär överseende.

 

Men då utmanar jag dig på en genomläsning av kommentarerna till denna artikel.

 

Det mest slående är att folk med en något "avig" inställning till människor från andra länder än Sverige har en benägenhet att köra en speciell stil när de kommenterar. Den stilen har förmodligen något tjusigt och akademiskt namn, eftersom jag antar att de alla är utbildade på en skrivarlinje med väldigt stort intag (med tanke på hur många som har gått den), men jag kallar den bara för "Apropå-nåt-annat"-stilen. Den stilen är inte lätt att anamma, men den går i alla fall ut på att kommentera nåt helt annat än det artikeln handlar om och gärna i så luddiga ordalag - och helst felstavat - att det blir helt obegripligt vad man egentligen vill ha sagt förutom att det är väldigt tydligt att skribenten är arg på någon i sin närhet men inte har tordats ta den konflikten och därmed blir det artikelförfattaren eller t.ex. minoritetsgrupper som får bli måltavla för utbrottet. De blir dock inte måltavla eftersom det är svårt att förstå vad som egentligen sägs i kommentaren och enda resultatet blir total förvirring och en känsla av surrealism, dadaism och allmän knasighet. In a bad way.

 

Jag tänkte råda bot på detta och har skrivit en kommentar som går att skicka till alla slags forum där antifolk samlas, t.ex. Flashback, Aftonbladet, lokaltidningarna, köksbordet och SD:s hemsida. Byt bara ut mottagarens namn så är hela inlägget färdigt att postas. Nu blev allt livet lite enklare, va?

 

Streckgubbarna ligger i källarn och skriker för att de så sällan får komma ut, nu när jag gått och blitt Praktikant och allt. Eller allt, det var bara det. Praktikant är jag, på stans enda djurvänliga café, och det är så bombastiskt bra att det inte går att beskriva. Inte bra att det bara finns ett enda ställe i stan som bygger på vegomat, men bra att det äntligen finns ett! Och att jag är där! Bara sådär! JOJATACKARJA!

 

Sådär, jag blir lite till mig.

 

Men det var streckgubbarna det handlade om. Jag släppte ut några nyss, i ren förbluffelse, för jag blev så paff över en debattartikel idag från Svensk mat- och miljöinformation. Där går de ut med det hutlösa påståendet att man bör värna barnen och tänka på deras bästa och inte undanhålla dem bra mat, utan istället ge dem vegokäk i skolan. Inte klokt, eller hur? Ska man hålla på och ge ungarna miljövänlig, billig kvalitetsmat som inte ens bidrar till djurs lidande??? Tänk om barna till slut börjar tro att det kanske är snällare att inte äta upp djuren än att stänga in dem? Tänk om skolelever lär sig medkänsla och vördnad för alla levande varelser och att alla har lika värde?

 

Ja, se, det blir då en riktig historia. 

 

 

 

 

 

Precis nästan noll personer tyckte att bilden i förra inlägget var sådär slåpåknänarolig som jag tyckte, antagligast eftersom ingen kände igen författaren. Och jag som hade tänkt göra en hel följetong med de stackars lösdrivande litterära männen. Tyvärr har jag inte uppslag till några fler män och då tänkte jag att jag får väl göra om fruntimmer istället, men bilden jag tänkt göra om förra inläggets författares fru föll på att jag inte lyckades göra något jättelattjo om hustvätt. Och ni som inte förstår detta inlägget behöver inte vara ledsna alls, ty ni är i majoritet och det är ibland trevligt att prova på hur det känns.