Tapetorkestern

Tydligen ska man prova en ny sak varenda dag. För att bli en odrägligt begåvad renässansmänniska eller bara fullt sysselsatt och därmed oförmögen att ifrågasätta vad Anders Borg håller på med, antar jag. Eftersom jag hittills inte provat särskilt mycket i livet (förutom alla Rod Stewarts frisyrer, urkassa raggningsrepliker, mer choklad än Willy Wonka ens kunnat fantisera ihop samt universums standardutbud av neuroser) ligger jag efter rätt rejält och måste därför få frispel på provarfronten om jag ska hinna innan räkenskapens dagar äro komna. 

 

Så jag testade tre nya saker idag. De är inte nya för någon annan än mig, så du kommer inte att bli inspirerad och känna dig som efter en brittisk feelgoodfilm att allt är möjligt och man ska dansa genom stenlagda gator och trotsa alla fillifjonkande auktoritetspersoner som innerst inne är godhjärtade gamla farbröder som bara vill sjunga allsång på puben och du ska minsann ta vara på varendaste minut av livet hädanefter och sedan går du hem och tröstäter lättsaltade chips och fastnar på Facebook lik förbaskat tills du somnar utan att ha tatt vara på ett endaste dugg.

 

Sak nummer ett: Springa längre än en halvmil. Det var Dolphs idé helt och hållet, så jag hakade bara på. Dolph påpekade att de första kilometrarna är värst och värst är ett understatement, eftersom Dolph har den egenheten att den andra kilometern alltid ska vara en tusenmeters uppförsbacke. Den sprang jag uppför som om jag sprang på ett löpband. Det vill säga, jag stod i princip still. Pantomimsprang. Sedan blev det visserligen utförsbacke, men då var jag så inne i pantomimhjärtinfarkten att jag hade lite svårt att fokusera på var armar och ben höll hus. Efter fyra kilometer bestämde jag mig för att det fick räcka och att det ändå är bättre än två kilometer så nu springer vi hem och söndagschillar. Jag har aldrig söndagschillat i hela mitt liv, eftersom det låter coolt och jag gör inte coola saker. Jag gör bara gåruntipyjamas- och ta en paus framför Whose line is it anyway - tills det kanske är dags att äta igen - saker. 

 

Då lurade Dolph mig att springa höger istället för vänster och det blir helt fel, eftersom vänster är hem och höger är en vända till. Frank Zappa började spela Amnerika i hörlurarna och då insåg jag att det var generöst av Zappagubben att komponera ett helt verk som illustrerar hur jag springer. Dessutom fick jag en anledning att sakta ner ännu mer, eftersom Amnerika inte direkt är en schottis. 

 

Till slut tappade jag lite känsel i ena fotens pektå och då gav jag upp. Om jag hade struntat i bortdomnad pektå i 1,5 kilometer till hade jag sprungit en mil. Dolph såg faktiskt nästan nöjd ut när vi kom hem. 

 

Sak nummer två: Jag blev så speedad av min evighetslufsning att jag ställde mig och strök kläder. Visserligen har jag provat att stryka förut, men bara om jag varit tvungen. Vilket jag såklart i princip aldrig är.

 

Sak nummer tre: Jag hörde på Lana Del Rey. Jag vet att det är som att säga att jag provade att logga in på IRC eller att jag testat en sån dära walkie-talkie, men man kan inte vara först med allt. Tyvärr märkte jag att jag nog visst hört na förut, eftersom det är sån musik som H&M spelar varje gång jag står i provrummet och blir förbannad över att det inte görs storlekar i min storlek längre. Men Lana Del Rey är säkert en trevlig person (fast vissa tror att Lana Del Rey är en påhittad person, men man kan väl vara trevlig för det) trots jeansångestmusiken.

 

Häromdagen kom jag på att jag nog inte ska prova amfetamin, eftersom jag blir lite manisk när jag är manisk och det kanske inte ska förstärkas på kemisk väg. Det höll Mannen med om, så då behövde vi inte lägga hushållspengarna på knark denna månad heller. Det var han som tyckte vi skulle låta bli att se på Breaking Bad redan efter halva första avsnittet och jag tror att det inte alls var för att det var en deprimerande handling utan för att jag blev för entusiastisk när jag tänkte på min nya affärsidé. Här försöker man vara entreprenör och blir bara motarbetad. Tänk om Anders Borg fick höra det.

 

Epilog: Jag har ju faktiskt testat en sak till, fast för flera dagar sedan. Provade att lyssna på en skiva trots att den inte legat framme i en månad först. Landstroms Land of Nowhere. Det har skrivits så många positiva och hyllande recensioner om den att jag inte tänker försöka mig på att överträffa alla musikkritikers finfina formuleringar. Säger bara att det är en jäkla bra skiva. Prova den. Gärna flera gånger, så har du fyllt din kvot av renässansmänniskeköret så att det bara sjunger (höhöhö) om det.

 

 

 

 

Nu är det snart sommar och när det snart är sommar är det snart jubileum för när jag slutade dricka sprit.

 

Funderar på att fira med att dricka sprit.

 

Problemet är att jag inte har varit sugen på sprit mer än ett par gånger sedan jag började låta bli. Problemet var kanske att det inte ens var nåt problem i början, eftersom jag drack så himla lite att det knappt var nåt att sluta med.

 

Ett annat problem var att det var mycket lättare att sluta dricka sprit än att sluta äta gluten och socker, så det har jag börjat med igen. Och det är inte något att fira. Visserligen äter jag bara gluten och socker i nödfall (dvs när jag blir sugen, dvs jämt) och det kanske bara är ett jämrarns löjl att det skulle vara skadligt för kroppen, eftersom jag hört ryktas att Keith Richards minsann äter chokladmuffins, han med, men tydligen är min kropp kladdkakeintolerant och klarar inte minsta hetsätningsmaraton utan att gå upp flera storlekar.

 

Det är inte OK att misshandla kroppen. Det är det faktiskt inte. Så jag måste skärpa mig. Vad min lekamen än är gjord för, så inte är det övervikt. Nu är det inget politiskt ställningstagande, så ni som tror att jag är anti-kilon i allmänhet behöver inte skicka mig "kurvigt är bäst"-bilder och jag undanbeder mig även att bli sponsrad av bantningspillerfirmor och jag tänker INTE börja äta grädde, smör och späck till frukost för att få plats i mina mammatrikåer igen. Men tack för omtanken.

 

Vad jag tänker göra är att börja med rökheroin.

 

Skojabara.

 

Jag lägger inte ens pengar på att köpa större brallor, så jag kan inte skaffa mig nån dyr hobby, tokfransar.

 

Istället ska jag titta på Brett Andersonvideor och tänka på att såna höfter får jag minsann aldrig och då får jag heller inte sån fin frisyr som Brett har och inte heller kan jag sjunga likadant (eller alls, men det vill jag inte låtsas om, eftersom ni gott kan tro att jag nästan på vippen varit med i Suede om jag bara inte sjungit bara nästan lika bra som Brett) och inte får jag bli osams med Bernard Butler stupikvarten heller. 

 

Det skulle kanske passa bra att dricka vin till den sortens självömkanspartaj.

 

 

 

 

Eftersom jag för tillfället har fått ett livsviktigt uppdrag från universum, som går ut på att jag ska begripa hur man i helaste helskotta gör glutenfria muffins utan att de blir torra efter ett par timmar, har jag inte riktigt hängt med i nyhetsflödet eller ens sett till att Tapetorkestern skapat något eget nyhetsflöde. Dessutom är "flöde" ett av de fulaste ord jag vet, så jag har undvikit det bara därför.

 

Det hände sig då plötsligt idag att jag tog en paus från det kosmiska muffinsprojektet och kollade vad som skett i den så kallade Andra världen. För dig som också varit mentalt, själsligt och emotionellt uppbunden av världsalltets muffinsgåta drar jag nu de viktigaste nyheterna från den senaste veckan:

 

En Sverigedemokrat har flyttat utomlands.

 

Bruce Springsteen kanske får träffa min Mor i Stockholm ikväll.

 

En djurrättsaktivist har blivit åtalad i USA för att man där tycker att djurplågeri är en mänsklig rättighet som det ska vara förbjudet att filma i syfte att visa upp det för allmänheten. Precis som i Sverige.

 

 

Stort hallaballoo i min gamla hemstad.

 

Man har kommit på att det tydligen inte är så himla förträffligt att äta kött.

Man kom på att det nog inte är förträffligt alls, faktiskt.

 

Och mitt i alltihopa har nån snattare varit i farten.

 

Jag är rätt säker på att alla de där nyheterna har ett inbördes, viktigt samband. Den gemensamma nämnaren lär vara muffins.

 

Men hur som helst är ändå största nyheten att Landstrom äntligen har gett ut sin nya skiva. Men det innebär också att en defekt i min personlighet gör sig påmind. Känsliga läsare varnas härmed. Starka ord kan förekomma. Och svaga verb.

 

Man brukar klyschigt säga att historien upprepar sig, när man känner för att vara lite klyschig och dessutom vill framstå som historiker. Varför man nu skulle vilja göra det, när man hellre kan framstå som t.ex. fotomodell eller Zlatan. Det senare ger ju liksom mer pengar. Det vill säga, om man inte är en historiker som skriver böcker om hur det var förritin och får folk att köpa de stora inbundna schabraken och sedan får man vara med i TV där man stoltserar med både stålbågade glasögon och tunnklippt mustasch och säger att joråsatteee, så vare på medeltiden å då va inte du me å kan alltså inte kolla om de stäm eller inte, deja säj te däj. Fast sån där konstig blandning av kramforsmål och lönnebergaspråk har inte alla historiker.

 

Hursomhelst upprepar sig historien. Men det har jag ju redan sagt. Och i vilket fall: Tapetorkestern upprepar sig också. Som om den vore vår gemensamma historia. För nu tänker jag återigen berätta om Kerstin Thorvalls mormor, trots att jag skrivit om henne minst töösen miljååner gånger.(Där försökte jag inte återskapa någon historikers dialekt, bara låta som Dojjan, som är den person i världen som minst av allt kan återskapa dialekter.).

 

Kerstin Thorvalls mormor ansåg att om man nån gång fick tag på färska wienerbröd skulle man inte äta upp dem bums och på momangen. Det var alldeles för syndigt. Nuförtiden tror inte folk på synd och wienerbröd, men för många år sedan var det viktigt. Synd betydde att det var dumt och förbjudet, ungefär som en del i våra dagar tycker att snöslask och SD borde vara. Skillnaden var att synd oftast var himla roligt och svårt att låta bli att pyssla med. Varken dåligt väder eller högerpartier besitter sådana lockande krafter, båda företeelserna är ju mer något man drabbas av som straff eller för att man vill utsätta sig för prövning. Ungefär som att dricka mjällschampo eller att lyssna på Ring P1:s Greatest Hits-box. Det är inte säkert det är sant. Det finns faktiskt folk som gillar att ha tråkigt också och gör såna där saker av fri vilja. 

 

Men i alla fall. Wienerbröden skulle enligt Kerstin Thorvalls mormor inte ätas förrän de blitt alldeles torra och trista och i princip oätliga. Då var det snudd på OK att hänge sig åt de onyttiga små skapelserna (märk väl att jag avstår ifrån nåt SD-skämt här).

 

Tyvärr hänger inte den där harangen egentligen ihop med min personlighetsdefekt som jag skulle berätta om, men det får gå ändå.

 

Jag har svårt för att lyssna på nya, efterlängtade skivor på direkten. Det duger inte att jag sitter i traspyjamasen med smutsigt hår och pösmage och hetsäter muffins medan jag hör på förtrollande musik. Därför tar det ofta väldigt lång tid innan jag lyckas höra på nyinköpta verk. Hur ofta är man fint klädd, nykammad, smal och med sansat ätbeteende när man är hemma?

 

Det där kanske får stå för mig. Ni andra är ju fotomodeller med stort klädkonto och har inte det minsta komplicerat förhållande till bakverk med choklad i. Lyllo er som kan höra på nya skivor rakt av.

 

Så alltså har jag inte hört på Landstroms nya skiva än. Jag hade nästan hoppats på att de bara skulle ha slöspelat in en massa skitlåtar på ett bedrövligt vis, så att jag kunde höra på dem i fulfleecejackan min. Men så krossades den förhoppningen efter gårdagens releasepartaj, där de framförde den ena tokbästa sången efter den andra. 

 

Jag tar och äter ett wienerbröd istället.