Såja.
I Eskils fotspår
Eftersom Tapetorkestern utsatts för ett misstänkt brott mot upphovsrättslagen eller någon annan lag ligger streckgubbarna lågt ett tag. Landsbygdsministern verkar ha infiltrerat Tapetorkestern och imiterar numera streckgubbarna på ett ytterst övertygande sätt genom att planka tossiga uttalanden rakt av.
Ärendet är under uppsikt.
Riktlinjer
Svårt.
SPRID!!!
Inte ska väl kommande generationer tvingas bli utan?
Dagens pysseltips
Jag hade för länge sedan en idé om att kortkorta noveller borde sättas upp på busskurer, så väntande kunde dela en litterär upplevelse. Det blev inget av med det, så det är fortfarande lika tråkigt att vänta på bussen. Men hellre tristess vid kollektivåkandet än den fruktansvärt äckliga kampanjen som SL nu låter SD utföra på tunnelbanan.
Om kampanjen kommer norröver är vi redo med sax, papper och tejp för att täcka över skiten. Tyvärr är det inte lika lätt att klistra över själva Rasismen. Men det går. Allt som behövs är lite svartkonst, många fingerfärdiga människor samt silvertejp.
Vid nästa fullmåne samlas vi nere vid sjön, tänder eldar, snurrar baklänges och mässar fram diverse uttalanden från SD-politiker för att åkalla det urgamla monstret Rasismen. När den kravlar sig fram gäller det att vara snabb! Alla måste rulla ihop eländet till en boll. Här finns det en risk för att vissa tvekar, om djävulskapet börjar gagga om att det inte alls är rasism att sätta folkgrupper emot varandra och att så har vi gjort i alla tider och vi vill ju bara stoppa organiserad brottslighet, och så vidare. Håll för öronen, tänk vettiga tankar (eller tänk bara på kladdkaka, om du blir stressad) och ropa "vik hädan, fule fan!".
En varning: det kan bli både kladdigt och kletigt när Rasismen sätter igång, så kom ihåg att ha på dig oömma kläder, förslagsvis i galon.
När rasismbollen märker av motståndet kommer den att försöka spela ut alla deltagare emot varandra, så då måste man vara snabb med tejpen! Gaffa ihop bestens enorma käftar och fortsätt tejpa kors och tvärs över hela dess uppenbarelse. Den kommer att kämpa emot, men om alla bara är bestämda och slutar lyssna på bautabollen och istället drar ordvitsar, kommer rasismen att sjunka ihop såpass att den blir hanterbar.
Nu är det bara att rulla ner ondskeklumpen till järnvägsstationen och tejpa fast den i backen. Där kommer rasismen att stå som ett ihopklistrat monument över människans värsta fiende och det blir en installation som skolklasser kan vallfärda till och hälla utspädd blandsaft över, sucka över och gärna kissa på.
Det var väl inte så svårt? Nästa vecka ska vi lära oss hur man täljer ett skyddande multiverktyg av drivved och bubbelplast för att mota bort karies och kvällstidningar.
Psykomat
Skämmes.
Jag har vare sig utbildning eller erfarenhet inom yrket, så jag blev lite nervös när jag skulle ut på mitt andra jobb som tolk. Uppdragsgivaren försäkrade mig om att jag inte behövde ha några förkunskaper alls, så jag slog hejvilt upp ord och fackuttryck som kunde vara bra att ha koll på. Nog för att jag kan engelska, men när det gäller glosor om arbetsmarknadsanpassning är mitt ordförråd skralt.
Det jag fick veta i förväg var att jag enligt god tolksed skulle tolka allt som sägs i rummet och inte lägga in några egna åsikter i det jag sa.
Det hela kändes inte särskilt seriöst. Men jag tackade ja till jobbet ändå. Eftersom jag var beroende av småpengar från a-kassan var det inte läge att tacka nej ens till småskumma uppdrag som jag blev utringd på med kort varsel.
Inte när uppdragsgivaren är Arbetsförmedlingen.
I rummet på Arbetsförmedlingen satt nyanlända. Människor som av olika anledningar hamnat i Sverige nyligen och var anmälda på Arbetsförmedlingen. Det de hade gemensamt var att de inte kunde svenska. Precis som jag inte kunde ett endaste av deras modersmål, med undantag för en ensam kanadensares.
In i rummet klev en arbetsförmedlare. Och en representant från ett direktreklamsföretag. Och jag.
Mitt uppdrag gick ut på att översätta allt arbetsförmedlaren och direktreklamsrepresentanten sa, från svenska till engelska.
Och jag skulle översätta allt.
Så då kommer det sig att jag står och berättar för folk hur de ska göra för att bli direktreklamsutdelare. Jag säger till folk som jag inte känner att de ska ta vilka jobb som helst och att man inte kan vara kräsen. För det säger arbetsförmedlaren. Direktreklamsrepresentanten berättar vilka krav de har på personalen och jag säger det på nervös engelska och vill bara försvinna.
Och det kunde jag ha gjort. Jag kunde ha bara stuckit.
Jag kunde ha sagt att ni behöver inte lyssna på vare sig arbetsförmedlaren eller direktreklamsrepresentanten. Jag kunde ha sagt att det inte är okej att företag kan ha vilka skitlöner som helst och kräva att folk ska springa runt med en massa utskick som ingen ändå vill ha. Jag kunde ha sagt att det är fruktansvärt att någon tjänar pengar på att människor är desperata och att all den där reklamen bara gör samhället ännu sämre.
Jag kunde ha visat lite civilkurage.
Det gjorde jag inte.
Jag översatte det arbetsförmedlaren och direktreklamsrepresentanten sa. För jag ville inte göra ett dåligt jobb. För jag ville inte bli utan de tvåhundra kronor som jobbet gav. Framför allt ville jag inte att Arbetsförmedlingen skulle rapportera till A-kassan att jag gjort någon sorts motstånd och därmed borde bli utan ersättning. Fast mest av allt var jag i någon slags chock. Är det såhär det ska vara nu?
Några dagar efteråt mötte jag en nyanländ på en skogsstig. Med direktreklamkärran släpande efter sig och en karta i handen frågade personen efter en viss gata.
Jag kan varken läsa kartor eller visa vägen, så jag ursäktade mig och gick vidare.
Charmchark & Mysmejerier
(Och nu gick Fiffiga Fiffi lite överstyr med saxen & klippte bort några bokstäver, så i rutan längst till höger här nedanför ska det stå "Såhär fin kan en liten köttpåse se ut".)
A
A
Viktigt meddelande från Myndigheten för moral och masshysteri
Bästa pöbel allmänhet,
det har kommit till Myndighetens kännedom att det förekommer otillåten verksamhet ibland er. Det är en allvarlig förseelse att bryta mot Myndighetens riktlinjer och straffet kommer att bli kännbart.
Ert brott är att ni låtit barn sminka sig. Brottet är nästan för vederstyggligt att tänka på, men Myndigheten måste tänka åt er.
Att låta barn sminka sig är naturligtvis horribelt. Att använda make up är enbart tillåtet för vuxna människor, för att markera övergången från barn till vuxen. Om det inte fanns en sådan markering skulle vi inte veta vilka som var barn och vilka som var vuxna, och det skulle leda till en massa konstigheter. Barnarbete och barnäktenskap är de mest uppenbara. Om vi inte vet vilka som är barn kan det ju leda till att vuxna får för sig att gifta sig med barn och låta barn jobba och det vill ni väl inte ha på ert samvete? Och vet vi inte vilka som är barn och vuxna kanske vi själva börjar leka med lego och läsa barnböcker av fri vilja och så är Armaggeddon här.
En annan risk med att barn sminkar sig är att det förminskar värdet av naturlig skönhet. Naturlig skönhet är bra, det hörs ju på namnet. Barn som föds med ett socialt accepterat utseende ska inte behöva tävla mot mer estetiskt missgynnade barn utan ha ett självklart försprång. Detsamma gäller vuxna, men där har vi inte riktigt kunnat hejda utvecklingen.
Vi har kört kampanjer om att naturligt vacker är viktigt och att smink är en styggelse, men det finns fortfarande vuxna som målar sig, i hopp om att få samma fördelar och social status som människor med tilltalande anletsdrag. Vi försökte till och med visa upp en människa som avsminkat Bratzdockor och klätt dem i hemmafrukläder á la 50-tal, för att få folket att inse hur fel det är med smink och hur fint det är med osminkat och att det är fult att provocera med smink. Det gick åt skogen, det med.
Och nu det här med barnen. Barn som sminkar sig riskerar att lära sig att det går att få en social fördel jämfört med osminkade barn och där har vi alltså misslyckats. Vi har försökt införa viktiga statusskillnader så som mobiltelefoner, märkeskläder, utlandsresor, dyra cyklar och annat som kan tänkas skilja agnarna från vetet, men lik förbaskat finns det barn som riskerar att inte mobbas ut på grund av ojämlikhet.
Vi har även fört en rikstäckande kampanj där vi uppmanat föräldrar att tala om för sina barn att "de är fina som de är". Det är viktigt att pränta in ordet "fin", så det får ett egenvärde. Och ännu viktigare att "fin" är något man är för andras skull och att det sitter i utseendet.
Men inget funkar. Skolan har gjort sitt bästa genom att införa mobiltelefonbaserad verksamhet och olika idrottsaktivieter som kräver dyr utrustning och exklusiv klädsel, men ändå finns det barn som försöker komma runt detta och tro att de är värda lika mycket som alla andra trots att de inte har det som krävs.
Därför ber vi er nu: fortsätt hävda att smink är farligt och låt bli att ifrågasätt varför barnen vill sminka sig överhuvudtaget. Och varför vuxna vill det. Låtsas inte som att skolgången är en kamp på liv och död där det gäller att ha de rätta attributen. Förneka att ojämlikhet existerar och fortsätt vara ett gott exempel genom att köpa dyra bilar, villor och uppmuntra barnen till ett entreprenöriellt tänkande. Annars står vi på ruinens brant och måste typ ta hand om varandra och sån skit.
Myndiga hälsningar,
Batra-Batra Ghali, Generalsekreterare för Myndigheten för Moral och Masshysteri
Demon-stration
Våga vara chef
Jobbgemenskapen
Läste en intervju med en författare, som har ett annat jobb förutom att skriva. Ett jobb hen inte vill vara utan. Och då inte för pengarnas skull eller för att jobbet är viktigt eller roligt, utan för att författaren inte vill vara "utlämnad åt sin egen hjärna hela dagarna".
Förutom att man alltid är utlämnad åt sin egen hjärna hela dagarna hur man än gör, kan man undra varför det sätts likhetstecken mellan att inte jobba och att vara helt isolerad från omvärlden.
Det är få förunnat att ha ett lönearbete som ger så mycket fritid och energi att orken finns till att vara social utanför arbetstid. Då är man alltså utlämnad till sina kollegor hela dagarna. Hur spirituella är folk på jobbet egentligen? Och vem är sig själv på jobbet? Rang och makt måste man alltid rätta sig efter, som på vilket högstadium som helst. Och vem vill vara kvar på högstadiet resten av livet?
Hur mycket tid finns det till att föra några djupare samtal på arbetstid? Och om det finns tid till det, varför gör det det? Då är ju arbetstiden för lång om det finns tid till evighetsfika och allmänt dillande, så varför måste man då vara kvar på jobbet om det inte finns något att göra?
För att det är läskigt att behöva bli utlämnad åt sin egen hjärna. För tänk om den kommer på att det kanske inte är livsviktigt att jobba för jobbandets skull. För att det kanske inte är rimligt att man ska slita ut sig för småpengar för att tjäna storpengar åt någon annan. För att det kanske är helt okej att få finnas ändå.
__________________________________________________________________________________________
_____________________________________________________________________________________
_________________________________________________________________________________________
Peace, love and understanding.
