Omakan
Sängen går inte att lägga sig i. Jag skulle bara kolla vad som fanns i en pytteliten låda, för att kanske slänga lite skrot inför flytten. Istället radade jag upp allting jag hittade i den lilla lådan på täcket. Det är mycket som får plats i en liten, liten låda.
Födelsedagskort, tändstickor, en mycket liten fotoram, en skum påse, en ännu skummare börs, mera tändstickor, skisspennor och skissblock (i tre år har jag letat!), två tomma glasögonfodral, vattenfärger som jag fick när jag gick i lågstadiet samt en sådan där spågrej.
Jag vet inte vad den heter, men man viker den på något trollerivis och stoppar in fingrarna under flikarna och vecklar hörnen mot varandra alltmedan den man spår säger ett nummer. Sedan får den spådda peka på en flik och vika upp den. Där står det till exempel vem man ska gifta sig med.
Min spågrej har Annikan gjort. Det kan inte vara så länge sedan, med tanke på giftasalternativen: Kofi Annan, Bob Hansson, Billy Idol, Billy Bob Thornton, Bob Dylan, Horace Engdahl, Tommy Lee och ... Sverker Å??? Sverker ÅGREN???
Jag har inget minne av att jag spått mig med hjälp av denna, men jag vill bara säga inför vittnen nu att hur det än blir med bröllop för min del så vill jag inte att det blir med Sverker. Jag har en känsla av att han skulle kritisera mina inköp alldeles för mycket.
Det räcker med att jag berättade för Modern idag att jag åt en jordgubbe och då fick veta att det är väldigt dyrt, det. Också.
Precis nu märker jag att jag solat bort hjärnan. Sverker OLOFSSON heter han ju, konsumentaktivistextremisten med soptunnan! Sverker Ågren känner jag inte överhuvudtaget, men Googlar och ser att han bor i Härnösand. Däremot menar ju Annikan såklart Sverker ÅSTRÖM, Sveriges coolaste diplomat.
Han har ibland en orange och en grön socka. Omaka par. Det gillar jag. Han gillar mest herrar, så han kanske inte vill gifta sig med mig ändå.
En kvinnas kapitalistiska doft
Det slog mig aldrig på affären att nektarinerna var jättedyra. Så uppe i min lilla blå Paris Hiltonvärld är jag, med fast lön utan chans till höjning och allt.
Men nog har jag köpt många saker som inte andra har råd med, alltid. Allra minst jag själv. Till min oerhörda förvåning är en liten del faktiskt parfymer. Jag som nästan är parfymmotståndare. Mest för att jag har utsatts för mången whiskeykärring och raggargubbe i mina dar, som försökt dölja sin ångest med snuskparfym som killas och sticks och luktar toalettspray.
Trots detta har jag alltså själv köpt parfym. Tre av dem luktar bedrövelse och går alltså inte att använda. Den senaste luktar fjortisdisco, en tidigare pepparkaka och den första luktar skum karl. Den sista fick jag dock gratis (inte en skum karl, för det har jag ingen. Jag har en magiskt bra karl som dessutom har utmärkt smak när det gäller parfym), så det är kanske inte så kapitalistiskt.
Ni som vill ärva dessa doftäventyr på flaska må säga till. Ilsan ska få en redigt rörig låda med hårt beprövade hårgrejor, så bloggen har ju en viss genomslagskraft.
I nästa avsnitt: behöver du ett köksbord, sängbord, hörnbord, ett hörnbord till och tre bastanta stolar?
Det är väl sådant här de riktiga bloggarna skriver om
Bad hair day? Det finns olika lösningar på det lilla trasslet. Man kan klippa sig. Man kan ta på sig en hatt. Man kan strunta i det hela.
Man kan även göra desperata inköp av diverse hårfixarprodukter. Ända sedan jag var en liten liten liten men mycket mycket mycket ful tonåring har jag valt det senaste alternativet. Sällan med lyckat resultat.
Mitt hår och jag är osams 364 dagar om året. Annars är det rätt bra, faktiskt.
Rod Stewart hade inte varit där han är idag utan sin frisyr och det är stor risk att även jag börjar sjunga mesiga versioner av gamla slagdängor och gifter mig med Paris Hiltonkopior om jag fortsätter att efterlikna denne man. Enda skillnaden mellan oss två är att han köper mycket bättre stylingvaror än jag.
Genom åren har jag köpt på mig de mest osannolikt dumma saker till håret, men jag tänker inte gå in på det nu. Eftersom jag är vuxen och duktig och klok numera och borde begripa bättre.
Inför flytten har jag kollat onödiga prylar som jag kan göra mig av med. Köksbord och skumma jeans kan man prångla iväg, men vad gör man med alla knäppa sprayer, geléer och wax? Påbörjade förpackningar som man inte kan slänga efter första gången, för det KAN ju bli bättre nästa gång. Icke.
Mitt hår är immunt mot i princip all sorts hjälp. Men man vet aldrig, nästa nya grej kanske gör underverk med tokstråna! Därför fortsätter jag att handla och därför skänker jag gärna bort en låda för mig oanvändbara hårgeggor. Samtliga märken (Lee Stafford, Paul Mitchell, Lush, got2b, L'Anza) gör bra prylar och djurtestar inte. Dock funkar ingen av dessa grejer på mitt hår.
I nästa avsnitt: parfymer som inte luktar hallon
Receptfritt
Som det här med maten.
Förutom Blå Bands rosa pulversnuskkatastrof häromdagen råkade jag göra en galet omdömeslös middag i helgen. Bara för att jag fick för mig en sak. "Soltorkade tomater i olja och vitlök går säkert jättebra ihop med ostronskivling, grädde (vegansk, of course) och körsbärstomater".
Fick jag för mig.
Mest var det för att jag ville rensa kylskåpet, inte för att jag egentligen hade någon kulinarisk idé. Som med allt annat som går i rationell riktning barkade det rakt ut i psykfelsspenaten. Det smakade helt fel.
På grund av denna matlagningsmisär fick jag för mig en sak till. Jag ska minsann göra en matsedel! Med ingredienslista! Och handla saker man kan laga mat på!
Detta vansinne drabbade mig aldrig förut, när jag åt tjusiga bönsallader i min söta men ofullkomliga ensamhet. Det var liksom lätt att vara mästerkock när man bara skulle blanda råa ingredienser i en skål och lura ihop en dressing till. Jag berömde mig själv varje dag för att jag var en sådan snajsig kock.
Nu när jag har en finfin karl (varsågod Per Gessle att sno den textraden) som behöver övertygas om det veganska käkets förträfflighet så räcker det inte att kunna sju sorters sallader. Prestationsångesten infinner sig direkt. Hur fan lagar man mat?
Alla jag känner som bjudit mig på middag KAN laga vegansk supermat, så det sitter inte alls i att döda djur skulle vara godare. Det sitter i att jag då baske mig inte vet hur man totar ihop varma ingredienser så att de passar med varandra.
Nu kan man lätt tro att jag tänker LÄRA mig laga mat. Då tror man inte helt rätt. Däremot tänker jag låta en massa matbloggar styra min vardag. Här ska lagas efter recept! I KNOW! Helt förryckt. Men jag för en ojämn kamp mot McDonald's annars.
Alltså satte jag mig och läste runt på alla goa veganbloggar (se länkar längst ner på denna sida) och blev helt kär i matlagning. Rent teoretiskt., bara. Jag såg framför mig hur otroligt tjusiga middagar jag kommer att impa med, att jag liksom blir en djurvänlig version av Nigella Lawson eller Jamie Oliver. Fast med något mindre byst i det första fallet.
Sedan blev jag trött. Matlagning kräver ju flera moment efter varandra. Orka. När jag är hungrig är jag hungrig, det går inte att planera fram. Och när jag inte är hungrig sover jag förmodligen, så då går det inte att förbereda någe krubb.
Tills dess att jag faktiskt lyckas lära mig att stå vid spisen och få fram något slags resultat (nu pratar jag inte om att föda barn) så tänker jag använda mig av det absolut bästa tipset från en av matsidorna. Ett tips som kanske kommer att distrahera Mannen såpass att han inte märker att middagen är lite eljest: Cloetta har kommit med en vegansk choklad, Center Magic Mint.
Det är vad jag kommer att bjuda på till förrätt vid nästa sammankomst. Eventuellt även till varmrätt. Men till efterrätt blir det Djungelvrål!
Stay away from the pink dust
Fortfarande inget jobb, men städad toa har det blivit. Och en hel massa kläder har fått nya och snälla ägare. Det känns bra att ha kommit ut ur garderoben denna gång.
Inte många tycker att det är en bra idé att jag startar museum i lägenheten istället för att packa ner mina grejor och städa ur innan jag flyttar. Inte många tyckte Internet var någon bra idé heller.
Tillbaka till Blå Band. Det är väldigt sällan jag äter något som inte är gott nuförtiden. Som vegan kan det liksom sällan bli fel. Därför blir man så paff när det händer. Det kanske bara är ett tecken att man inte ska köpa färdig mat överhuvudtaget. Eller så är det bara tecken på att rostrosa pulver i en påse borde få vem som helst att fatta att det inte ska ätas.
Något som däremot bör ätas är tzayspett. Väntar ihärdigt på att min utsände agent på Coop Forum i stan får beställa några sådana dit. Ifall han lyckas ska jag fira i dagarna tre.
Ni får vara med om ni vill.
I väntans tider
Skulle dessutom söka jobb på riktigt. Skriva CV. Gå igenom möjliga arbetsplatser. Undersöka om det finns någon marknad för min tjusiga idé om Påklädarlinjen. Ett telefonnummer man ringer till om man är riktigt sugen på att höra hur någon klär på sig, strumpa för strumpa, väldigt långsamt. Till slut är den som pratar så härligt påbyltad med galonoverall och Ingemar Stenmarksmössa och blåställ att den som ringer knappt kan tygla sig och kanske tuppar av. Till de smygande tonerna av bayersk discojazz. Härliga, lättförtjänta pengar.
Men man ska inte pyssla med saker om man inte är inspirerad. Det är bara att vänta ut de här fuldagarna då man inte har en enda idé (förutom "undrar om det är sant att det blir rökheroin om man kokar sallad".) utan bara kan tänka på att det var väl själva den att man ska behöva vara översållad av akne trots att man är medelålders.
Samma sak med bloggandet. Har inte skrivit en rad på flera flera dagar. Det går liksom inte när hjärnan är på tvären och vägrar tänka glada, originella och tacksamma tankar utan istället ägnar sig åt att fundera på den perfekta müslin.
Sverige verkar ha tultat vidare ändå, men knappast i rätt riktning.
Pie rätt så duck Arab igen
Men självklart har det varit en massa jobb också. Vi har försökt använda Mannens musikmixningsprogram och äntligen fått till en resonabel klippning av Led Zeps gamla dänga Kashmir. Samt kört ihop Morning Has Broken med Thin Lizzy. Det låter förjävla dåligt, kan jag avslöja. Vi blev så ledsna över vår spruckna ljudteknikerdröm att vi var tvungna att äta chips och paj i flera dagar.
Dessutom har vi haft sång- och dansuppvisningar. Magiskt vackert, oavsett vad grannarna tutar i er för lömskt skvaller.
Avslutade denna hårda arbetsvecka med att gå på massage och äta ännu mera paj. Lät dock bli att köpa vin, för det är ju trots allt helg.
