Tapetorkestern

Dagens webbomröstning i min gamla hemstads lokaltidning är huruvida homosexuella ska få gifta sig eller ej. 898 personer har svarat nej. Jag blir lite ställd över att jag har bott i en stad där så otroligt många tänker så. Är det folk jag känner? Förmodligen inte. Och nu behöver jag tack och lov inte lära känna dem heller när jag inte bor kvar.
Men jag väljer att se den andra siffran, över 1100 personer har svarat ja. Man måste fokusera på det som är positivt.

Jag ska starta en egen omröstning: Ska lokaltidningar få ställa så enormt knäppa frågor? Vad kommer härnäst? "Ska bittra, missunsamma och inavlade landsortsbor få uttala sig i webbomröstningar?"

Fast det är klart de ska. Alla måste få säga vad de tycker.  Och jag tror ju inte att det är hela 898 ondsinta människor som svarat. Det kanske helt enkelt är så att de är emot äktenskap över huvud taget och inte vill att ännu fler ska råka ut för det.

Så kan det vara.

Läser också att Ö-vik tackat nej till Whitesnake. Förstår de att David Coverdale spelat med Jimmy Page??? Nej, det gör de inte. De skyller på ekonomiska svårigheter. Det går alltid att skylla på det när man inte vet vad som är bäst för en själv.

Jag tänkte faktiskt på min egen ekonomi nyss. Den fina tanken "tänk om jag skulle lägga alla mina pengar på persilja" slog mig i ett euforiskt ögonblick av gröna tuggor. Men det gick över.

Det mesta går över, faktiskt. Och så kommer det tillbaka när man minst anar det. Hjärtat är inte alltid överens med hjärnan. Men det spar jag till ett annat inlägg.

Magkänslan. Ska man tro på den?

En kompis ringer och berättar att hon inte har något jobb till hösten. Vi har länge pratat om att vi måste göra något med våra liv, vi kan inte hålla på så här. Särskilt inte hon, som har kommit på vad hon vill göra. Men inte törs säga upp sig. Och så poff så hjälper hennes chef till genom att säga att det inte finns något jobb kvar.

Jag säger inte så mycket om det. Jag håller just på att få tillbaka rösten efter tre dagars stumhet. Tänk om man kunde få tillbaka intelligensen efter trettio års dumhet, tänker kanske någon nu. Inte jag.

Om jag hade kunnat prata ordentligt hade jag ändå inte haft något smart att säga. Det spelar ingen roll, för min kompis är smart nog. Hon känner att det är bra, det här. Nu är det ju dags att göra det hon vill göra. Det har hon ju känt på sig.

När jag känner på mig saker kan det gå hur som helst. Ibland är det harmlöst och bara roligt. Som när jag känner på mig att jag kommer att träffa på någon älskad gammal knasputte som jag inte sett på länge. Eller när man vet vilken låt som kommer att spelas härnäst på radion.

Men när det gäller avgörande beslut så är det inte lika lätt att lita på den där magkänslan. VAD vill den säga? HUR ska man lyssna? Ska man tro på bekvämlighetsjäkeln som sitter på ena axeln eller på tokängeln som viskar osammanhängande på den andra?

Mitt i all lesshet och förvirring slår det mig ofta att jag är ju där jag vill vara. Och gör en massa saker jag vill göra. Räcker inte det?

Om jag ska lyssna riktigt noga på min mage så får jag inget annat gjort, för den bara ropar HUNGRIG hela tiden.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, sa Tegnér. Det var ju lätt för honom att säga. Jag vet ingen som säger så dunkla saker som jag. Saker som verkar rätt tydliga i huvudet men kommer ut i någon helt förklädd version när jag säger dem. Oftast har jag ingen aning om själv vad jag menar när jag hör mitt sludder. Men det lät bra i tanken.

Och om inte ens jag själv kan förstå vad det är jag vill ha sagt med detta så kan jag ju inte begära att någon annan ska göra det heller. Men det kanske är ni som läser sluddrigt. Tänk på det.

För att råda bot på den bedrövliga Deep Purple- och skäggbristen som råder på denna blogg så blir det här ett informativt inlägg om mitt förhållande till dessa två företeelser.

När seklet var ungt gjorde jag knappt någonting annat under ett helt år än att lyssna på Jesus Christ Superstar och hade Ian Gillan som idol. Själva hans kompband har dock aldrig fastnat i huvudet på mig. För de har inte gett mig någon chans. När jag ifjol fick för mig att läsa på lite om denna lilla orkester saknades till och med halva D-delen i min uppslagsbok, så Deep Purple hade ramlat bort någonstans på tryckeriet. Ett tecken? Vet man ju aldrig.

Men Deep Purple har i alla fall varit med på ett litet hörn på grund av Frank Zappa. För er som vet det mesta så vet ni även att Frank Zappa haft ett finger med i spelet i alltifrån fildelning till yttrandefrihet, ja i stort sett det mesta här i världen förutom landhöjningen.

När Frank Zappa och hans lakejer spelte i Schweiz började det plötsligt brinna i teatern. Fire in the hall, liksom. Under tiden satt Deep Purple i sin skivstudio och blickade ut över en sjö. Det är vad artister gör när de inte knarkar, tror jag. De såg då plötsligt hur det rök från Zappagängets spellokal och elddimman spred sig över vattnet. Istället för att ringa brandkåren skrev Ian Gillan och gubbarna istället Smoke on the water.  Sanningshalten i den där historien tvivlar jag på, eftersom jag berättat den så många gånger att jag tror att jag kanske hittat på den själv. Men det är den nästan för bra för.



Jag är inte helt säker på exakt hur många i Deep Purple som hade skägg, (jag sparar lite på Googles krafter idag och min bok är som sagt inte komplett vad det gäller bokstaven D. Det finns hur som helst inga bilder i den i alla fall, och i faktatexten står det aldrig något om artisternas ansiktsbehåring, märkligt nog.) och det är kanske mest därför jag inte har lyssnat på dem så mycket.

Jag var nämligen besatt av skägg ett tag. Inte i den bemärkelsen att jag hade en skäggdemon som uppsökte mig om nätterna och snurrade mitt huvud 360 grader, men på det viset att jag nästan bara tyckte om skäggigt folk.

För er som inte tror på detta så finns bevis på världens minst estetiskt genomtänkta hemsida 
Ni får rulla ner en bit till avsnittet "Skägg, rattle and roll". Då får ni dessutom se en bild på Richard Manuel, som hade stor del i skäggfanatismen, denna folkrörelse som startades av mig och inte drog med sig en enda medlem till. Men roligt hade vi. Tills rörelsen upplöstes någon gång under fjolåret då jag insåg att skägg inte är ett skönhetskriterium längre.

Jag har i många omgångar själv odlat skägg samt varit med i Deep Purple. Det är dagens sanning. Något modifierad.

En näst intill perfekt man insinuerade nyss att Tommy Lee väl inte är någon man kan fastna för. Jag försökte tänka efter vad han menade med det, men fastnade i något helt annat. Nämligen Tommy. Namnet, alltså.

När jag var ungefär  10 år var Tommy det snyggaste namnet jag visste. Förmodligen hängde det ihop med att min favoritlåt var Carolas Tommy tycker om mig. Vilket jag ju var övertygad om gällde även för mig.

Och då säger jag precis som Romeos Julia: What's in a name? Kan det vara så att jag blir kär i folk för deras namns skull? Inte för att jag kunde komma på särskilt många Tommy jag varit kär i. Men däremot många personer på T.

Sedan funderade jag på folk som jag gillar starkt överhuvudtaget och insåg att alla faktiskt inte börjar på T. Många S, J, M, A, L, E, C, något enstaka R, B, I, H, V, Å och F. Och ett enda P.  Eller två, om jag tänker efter riktigt.

Det duger knappast som underlag för en doktorsavhandling.

Alltså får jag forska på något annat. Om man nu lämnar vänner och andra favoritpersoner därhän och bara fokuserar på Den Rätte, så är det bra att veta exakt vad det är man blir kär i. Det har jag och några vänner försökt komma fram till idag. Det blev inget konkret resultat. Men roligt var det.

Däremot blev jag helt kär i mig själv när jag vid halvtio ikväll skulle baka och insåg att jag glömt köpa bakplåtspapper. Drog ut en kökslåda för att se om jag ändå kunde hitta något stackars gömt ark, och såg till min förtjusning att jag köpt en hel rulle! När jag gjorde det har jag ingen aning om, men jag trivs oerhört med att vara så omtänksam, förutseende och näst intill perfekt.

Idag slog det mig hur ofantligt dålig Suedes  låt Introducing the band är. Men eftersom livet är en aning för kort för att fokusera på misslyckad musik, så glömde jag bort det hela när Brett sjöng inledningsfrasen till Heroine:  "She walks in beauty like the night". Så snyggt kan bara Brett börja en låt. Fast han har snott hela raden från Lord Byron.

Dojjan är expert på Lord Byron, så jag törs knappt nämna honom här. Men låt oss säga såhär. Han levde för länge länge sedan och skrev fina saker och skaffade sig en massa tjejer. Han började med barnflickan. Och då menar jag inte någon han själv anställde som vuxen.

Tillbaka till "She walks in beauty like the night". Det är det många som gör, men den första jag kom att tänka på var Tori Amos. Kanske den absolut finaste jag vet i hela världen av folk som jag inte känner. Hon var en gång med i en halvt urkass grupp som hette Y Kant Tori Read (kanske ett av historiens sämsta gruppnamn, dessutom), och sedan blev hon plötsligt tokbra.

Det tänkte jag på när det gäller Brett också. På samma skiva som den överjordiskt heldåliga Introducing the band finns, så är även Heroine och Still Life med. Två magiska sånger. Och kanske är det så, att för att göra något genombra måste man först göra något av bedrövlig kvalité. Det är en ganska bra tröst när man gör det ena misstaget efter det andra.

Sedan är det kanske inte alltid det fungerar att jämföra sig med Brett Andersson heller. Eller Lord Byron. Eller Tori Amos.

Men någon som walks in beauty like the night är även min lillasyster. Så jag tillägnar henne det här inlägget där hon vandrar omkring i Indialand bland kossor, elefanter och skäggiga eremitpräster.  Brett sjunger My Dark Star för henne.

Ni andra får tjuvlyssna. Och tänka på vad ert nästa mästerverk ska bli.

De senaste dagarna har jag lärt mig två saker, som inte fått mig att bli ett dugg smart men som gjort mig lite glad.

Foreigners trummis är numera Jason Bonham, son till Led Zeppelins oöverträffade dunderman John Bonham. För mig är Foreigner inte någonting annat än FM-rockens tristaste ansikte som hade en sanslöst smetig hit 1983 med I Wanna Know What Love Is, där Lou Gramm stod i Svintohår och uppkavlade kavajärmar och sjöng i en grådisig video som inte någon alls kunde tycka om.

Fast jag var nog en av alla de där som tyckte om videon ändå, eftersom jag kunde chocka lillasyster ifjol med att kunna vartenda ord och wailande (dock helt utan tonträff, såklart) till I Wanna Know What Love Is. Timmarna jag spenderade som sjuåring med att lyssna på storasysters kassettinspelningar från Tracks gav tydligen något slags resultat.



Övriga färdigheter som denna grupp gett mig är att jag kunde stava till det halvsvåra ordet foreigner redan i ettan. Vilket inte många var intresserade av att veta just då. Dessutom lärde jag mig att det är väldigt svårt att få bort I Wanna Know What Love Is från hjärnan när den väl satt sig där.

Förutom det har jag alltså inte tänkt särskilt mycket på Foreigner fram tills nu, när Jason Bonham dyker upp där. Och varför jag blir glad av att han är där har jag inte så stor aning om.

Jag förstår inte riktigt heller varför det gläder mig att höra att Überknaskungen Lee "Scratch" Perry plötsligt bor i Sverige. Det är väl lite som att jag tyckte det var kul att Tony Iommi gifte sig med en av tjejerna i svenska Drain. Eller att Lee Hazlewood bodde i Stockholm ett tag. 

Det kanske bara är så att jag blir glad av att Sverige inte skrämt bort alla foreigners.

Stereon vaknade till liv igår! Jag lyckades höra tre skivor i rad utan att vi blev osams. Jag kommer aldrig att förstå hur elektriska saker fungerar. Om jag ändå valt elteknisk linje på gymnasiet. Då hade jag inte bara kunnat laga allt som sprakar sönder, utan jag kanske även haft en egen firma med en lustig liten skåpbil med en halvnaken brud sittandes på en isbjörn i solnedgången spraymålad i neonfärger på bakluckorna.

Fast utan körkort är det inte vidare praktiskt att ha en bil.

Utan bil är det inte vidare praktiskt att ha körkort heller, så det går på ett ut.

Tro om livet mer består av saker man inte valt att göra än tvärtom.

Igår hörde jag på mitt gamla Morrisseyband och förundrades än en gång över hur bra Roy's Keen är. "We've never seen a keener/ Windowcleaner" kan man gasta hur mycket som helst utan att man bryr sig om hur illa det låter, för det går ändå inte att låta bli. I övrigt är det inte många minnesvärda sånger på den där kassetten. Tänkte jag.

Idag läser jag gårdagens inlägg i Bodil Malmstens blogg: Morrissey säger att han sagt sitt inom populärmusiken och lägger av.

Oj. Man måste vara lite försiktig med vad man tänker. Men Morrissey är Tvilling och sådana bestämmer sig ofta hejvilt för att börja/sluta med saker och sedan gör de tvärtemot i alla fall. Tänker jag. Så ifall Morrissey slutar så är det inte mitt fel utan hans stjärnteckens, och han kanske ändå inte slutar, men då är det inte heller min förtjänst utan hans stjärnteckens.

Det blir i och för sig inte mycket ordning i världen om man skuldbelägger zodiaken och frånsäger sig allt eget ansvar. Jag får tänka på saken.

Häromdagen träffade jag en man som sa att han inte förstod vad det var som var så speciellt med Viggo Mortensen; hans fru var också helt besatt av honom. Nu lät det inte som att han var vidare upprörd över detta faktum, men jag undrar ändå om det finns någon statistik över hur många fruar som lämnat sina män för Viggos skull. Och vem skulle Viggos fru kunna tänkas lämna sin man för? Det är kanske en viktigare fråga.

Viggo Mortensen hade gömt sig. Det var helt enkelt totalt omöjligt att hitta Eastern Promises här hemma. Hyrd film måste skickas tillbaka, sådana är tydligen reglerna. Men om man inte hittar filmen? Om ens undermedvetna gjort så att den blivit osynlig bara för att man ska få behålla Viggo hemma ett tag till? Jag kände på mig att filmuthyrarna inte skulle gå på den förklaringen.

Jag har letat halvhjärtat i en vecka, men nu började jag faktiskt tända lampor och gå runt i flera rum. Kollade i väskor, under tvättmaskinskvittot och bland Poguesskivorna. Kort sagt, på de mest osannolika ställena, eftersom det mest sannolikt skulle vara där jag lagt Viggo.

Men inte. Jag har en kompis som tycker att jag letar som en pojke, dvs att jag bara ställer mig rakt upp och ner och tittar åt ett håll och säger "nej, jag hittar ingenting". Det är alltså hennes definition av hur pojkar letar. Jag ber om ursäkt till alla pojkar som eventuellt känner sig kränkta av att leta som jag.

Hur som helst så lyckades inte mitt pojksökande (inga kommentarer alls, tack). Viggo var spårlöst försvunnen.

Jag var tvungen att göra något radikalt. Jag ringde min upphittare. Jag har nämnt honom förut, så ni som för statistik suckar bara igenkännande nu. Han vet alltid var mina bortslarvade saker är. Jag hann bara höra rösten på honom, så fick jag syn på Viggo! Han hade gömt sig helt öppet på ett helt icke-stökigt bord. Det var det absolut sista stället jag skulle ha letat på.

Nu betyder dock detta att jag måste skicka tillbaka Viggo. Och att jag måste erkänna att mina föresatser att inte tänka på eller skriva om Viggo inte gått sådär jättebra.

Får skingra tankarna med någon film. Eastern Promises ligger bra till.

Cykelturen med Nick Cave och hans sång I had a dream, Joe fick mig att tänka på en dröm jag hade för flera år sedan. Jag cyklade i utförsbacke i någon by som var en Miami/Bollstahybrid tills jag kom till en fallfärdig byggnad där jag träffade Joe Strummers huvud som satt fast i lera. Jag pratade med Joes huvud ett tag.

Jag minns inte nu exakt vad Joe sa, men jag har för mig att det var något om att jag skulle ta mig ut ur stan.

Vilket jag gjorde. Även i den så kallade verkligheten.

Läste igår en artikel om Emelie Cajsdotter.  Hon hade en dag bara ställt sig och frågat rakt ut vad hon skulle göra med sitt liv. Hon fick svaret att hon skulle ägna sig åt att kommunicera med och hjälpa djur. Så det gör hon.

Ibland skulle det ju kännas ganska bra att få veta vad det egentligen är man bör ägna sig åt. Men törs man få reda på svaret? Och hur vet man att det är rätt svar? Tänk om man får för sig att man hör att det är techno, längdhoppning eller att vara programledare på TV3 man ska viga sitt liv åt, men att det flera år senare visar sig att man hört fel. Då har man ju haft tråkigt helt i onödan.

Så det gäller att lyssna ordentligt, vare sig det är leriga Clashsångare eller andra som ger en tips. Och att inte cykla för fort, kanske.

Jag lagade i alla fall min tvättmaskin igår. (med väldigt tydlig vägledning från en expert på sådant, tillägger jag motvilligt) Kanske det är någon slags vägledning om min framtid?

Inatt drömde jag att Nick Cave skjutsade mig runt Kramforsån på sin cykel. Jag satt där på pakethållaren och tittade på hans rygg, hans svarta kavaj med svaga streck på. Det var en jobbig dröm.

Ibland förvandlades Nick Cave till John Cleese och jag satt bak på cykeln och tänkte på vad hans motspelerska i Pang i Bygget heter på riktigt. Just nu kommer jag inte på det och jag tänker Google-strejka, annars måste jag sudda den här raden.

Ibland undrar jag om det man drömmer på natten är straffet för att man tänker för innehållslösa tankar på dagen.

Fast då borde ju fantastiska drömmar vara en belöning för ens oerhörda dagliga spirituella förmåga. Om det finns någon slags rättvisa och logik i drömsystemet.

Rättvisa och logik förstår jag mig inte på. Jag förstår inte heller varför jag inte tyckte det var roligt att bli cykelskjutsad av Nick Cave. Det skulle ändå överträffa det mesta jag åstadkommit här i livet.



Nick Cave kliver upp tidigt varje morgon och skriver bra saker i flera timmar tills han blir nöjd. Men raka bort fulmustaschen, det verkar han inte finna sig någon tid till.

Men om jag hade fått dansa en vals med Blixa Bargeld som Nick Cave gjorde på Hultsfred en gång så skulle jag vara alldeles för nöjd för att bekymra mig över en illasittande mustasch.

Och det här gills inte, för er som anser att jag borde hålla fast vid helgens löfte att sluta skriva en massa trams om män. För Nick Cave är liksom i en annan dimension. Blixa också. Mustascher med.

Ikväll höll jag på att gå rakt in i bommen vid parkeringen här. Och då kom jag att tänka på Bommen, radioprogrammet på 90-talet med Lars Aldman. (och nu känner jag mig lite som Peter Harrysson, men det får gå. Så länge jag inte känner mig som Robert Wells finns det ingen anledning till oro.)

Var hade jag varit utan Lars Aldman? Kanske hade jag helt tappat hoppet om livet och tillvaron och supit ner mig på någon lokal pizzeria direkt efter gymnasiet. Eller så hade jag kanske aldrig börjat samla på små obskyra gitarrmangelgrupper från Ungern utan istället skaffat mig både en frisyr och en karriär.

Man vet inte. Men eftersom min kompis kompis som har träffat Noel just hutat åt mig att jag visst kan träffa Viggo så måste jag kanske sluta fundera över hur saker kunde ha blivit om jag bara gjort lite annorlunda.

Hädanefter är denna blogg tillägnad min personliga utveckling i jakt på Viggo. För jag måste göra en extreme make-over. Första anhalt: hjärnkapacitetsökning.

Jag ska bli smart.

Jag vet inte hur det ska gå till, eftersom jag saknar viss erfarenhet på intelligensområdet, men jag ska börja med att lära mig tre saker varje dag.

Om jag någonsin träffar Viggo lär jag vara ungefär 97 år vid den dejten. Men då kan jag i alla fall bedåra honom med lite smarta uttalanden.

Tim Buckleys Happy Sad-skiva är en av de bästa skivor jag vet. Jag brukar bara hoppa över spår 5, Gypsy Woman. Inte för att jag inte tycker om just den låten, men för att den bryter stämningen på hela skivan på fel sätt. Därför trycker jag oftast förbi den. Stereon tyckte igår att det var dags att skipa rättvisa. Den lät mig inte alls höra på spår 6, utan hoppade tillbaka till Gypsy Woman och spelade hela den, utan minsta hack. Tre gånger.

Man kan inte alltid få som man vill. Igår slog det mig, att det faktiskt på riktigt är så att jag inte kommer att träffa  Viggo Mortensen. Jag brukar alltid tro att man kan göra precis vad man vill, bara man ger sig attan på det. Men vid Viggo tar det stopp.

Blev jätteglad över att få höra att en kompis kompis träffat Noel för några veckor sedan. Hon hade lurat sig fram till honom genom att låtsas vara pressfotograf. Och han var precis så perfekt som man kan ana att han är. Det kändes liksom bra att någon tagit sig från Kramfors via en massa andra ställen och så småningom fått träffa Noel! Men jag kan inte lura någon alls att jag är pressfotograf.

Jag har funderat litegrann på det där inställda bröllopet. Det är såklart lite sorgligt att Keanu inte fick någon riktig chans, och att ni går miste om ett litet partaj, men jag tror att jag skulle bli världens sämsta fru till Keanu. Jag är säker på att han är en sådan som inte tycker att Viggo ska få bo med oss.

Tror att roten till en massa ont är att man måste bestämma sig för en enda person att vara med. Lite grann som i lekis, när man bara kunde ha en enda bästis och blev osams med alla andra som man antingen föll i onåd hos eller lät hamna i onåd hos en själv. Nu säger jag inte såhär för att jag tycker äktenskap är något dåligt, jag tycker alla som gifter sig är jättetuffa. Jag förstår inte hur man kan lova att bara tycka om en endaste enda för evigt.

Att jag inte skulle klara av att Viggo får för sig att tycka om en massa andra, det bevisar bara min tes. Att tvåsamhet är något riktigt skumt som gör att alla ideal bara flyger iväg.

Men det kanske är bra om någon väljer åt en, vem man ska bestämma sig för. Som en stereo som väljer att man bara får höra på en enda låt resten av tiden.

Mamma får ringa upp Viggos familj och komma överens om ett pris.

Man kan ju säga att dramatiken blir liksom lite avslagen när man först glömmer att säga att man lagt ner bloggen innan man meddelar att den är igång igen...

Å, ljuva demens.

Nej. Jag slutade inte. Jag råkade komma ihåg att idag fyller James Patrick Page år. Och han har då inte gått i pension.

Så jag fortsätter.

Fullmåne.

Mandelmassa.

Inte helt perfekta män.

Gitarrsolon.

Choklad.

Skumma händelser.

Svammel.

Och så vidare.

Ni lär känna igen er.

Men några saker blir nog annorlunda.

Det blir alltid så.

Hurra!

Nu har jag vinglat runt på Internet alldeles för länge istället för att kolla på film och skulle bara precis läsa min favoritblogg för att bli lite glad och upplyst innan jag kollar på film (som jag också tänkte bli lite glad och upplyst av) och så har min favoritblogg LAGT NER!

Då blev jag så ledsen att jag inte vill någe mer. Blir ingen film. Blir inget bröllop heller. Vem ringer och berättar för Keanu?

Han förstår säkert, det är ju fullmåne och allt.

Men jag förstår inte lika bra.

Bröllopet kommer närmare. Och jag är inte helt säker på att det är Keanu som gäller. Är det fullmånen som ställer till det?

Har i alla fall fått vattenkranen lagad. Ska kanske enbart ägna mig åt sådana konkreta projekt framöver.

Nu känner jag mig plötsligt väldigt opålitlig. Men hur det än blir med Keanu så blir det kanske bröllop i alla fall, nu när vi börjat planera så fint. Ni och jag, menar jag. Keanu är fortfarande inte riktigt införstådd med det hela.


Om man säger Keanu flera gånger efter varann så låter det till slut som om man rabblar ett finskt mobiltelefonmärke. Är det verkligen bra?

Inte lätt, det är vad det är.

Fullmånen rullar in! Hej och hå! Let the madness begin!

Som om det någonsin tagit en paus.

Jag vet inte vilken sorts brudklänning jag ska ha. Kanske jag ska sy en av alla gamla Smash Hits som jag hittade under städfnattet. Varje gång jag har flyttat har jag slängt några nummer till, men jag kan inte förmå mig att kasta allihop. Det kan tyckas lite märkligt, eftersom jag vid en genombläddring märker att nästan varje tidning innehåller artiklar om Rick Astley och en poster på Pet Shop Boys.

Jag har till viss del sparat tidningarna för att ge till mina barnbarn, men jag blir lite tveksam. Det är få människor jag så ypperligt LITE vill läsa om, som Rick Astley. Och det är nog nästan ingen annan grupp som jag absolut INTE vill ha planscher på så mycket som Pet Shop Boys. Och jag vill absolut INTE att mina barnbarn heller ska fördjupa sig i Rick Astley och sätta upp Pet Shop Boys på väggen.

Men ändå. Det går liksom inte att slänga bort mitt främsta läromedel från min barndom. Ni som är för gamla och för unga för Smash Hits vet inte att det var en magiskt fånig och jätterolig engelsk tidning i grälla färger om alla möjliga små och stora popstjärnor. Där lärde man sig så viktiga saker som vad Kylie Minogue helst har som smörgåspålägg (choklad) och vad Metallicas sång One handlar om (en man som bara är en hjärna, nästan utan kropp).

Igår lärde jag mig att världens högsta berg varken är Mount Everest eller K2. Men vad det hette har jag glömt.

Nu börjar bröllopsplanerna arta sig. Kvasthilda sjunger (kan bli spännande line-up med en massa andra som jag hoppas vill göra det också. Robert Plant vägrar ju turnera med Zep, så han bör vara ledig.), en ex-kollega ställer upp och dreglar över brudgummen och Nemis lookalike har lovat stå för snyggheten. Dessutom tänker en rolig filur se till att gräva fram en brudgum ur snön åt mig.

Ni andra hinner fundera ett tag till på vad ni vill göra.

Tommy Nilsson är av uppenbara skäl inte bjuden (jag vill inte att Keanu ska förväxla honom med mig och rymma med fel fraggelfrisyr), men jag måste citera honom här ändå. För länge sedan läste jag ett uttalande av honom i Aftonbladet (som jag alltid läser när jag känner att jag behöver lite ondska i tillvaron), där han var någon slags relationscoach. Han berättade att man måste köpa två av allt, så att man alltid är beredd på att träffa någon. Två koppar, två stolar, två dunkar sprit och så vidare. Jag har inte råd att shoppa dubbelt av allt, men jag äter i alla fall för två.



Jag hade glömt bort Tommy Nilssons hejdlösa tips ända tills idag, när jag fick stora städvansinnet och rensade bland alla gamla tidningar. Hittade en artikel av någon tant som skrivit en bok i rosa omslag, om hur man ska träffa mannen i sitt liv. Hennes uppfattning var att man måste vara beredd och se till att det får plats en till person hemma. Köp dubbelsäng, säger hon. Och häng upp fler handdukar.

Om man ska gå efter handduksupphängning så är jag alltid beredd på en handfull instormande perfekta män när som helst, men jag har baske mig ingen plats i garderoben. Jag förutsätter liksom att Keanu har ett eget hus, som är lite större än min bostad.

Ifall jag ska bo med Keanu hoppas jag han gillar Chris Isaak. Jag har hört på den mannens julskiva nästan oavbrutet i två dagar (med vissa avbrott för "She left me for Jesus" med Hayes Carll. Dagens pris för bästa sång, där.). Oavbrutet är dock att ta i, eftersom jag vid varje omspelning av skivan har haft djupa terapisamtal med ADHD-stereon. Men efter envis handpåläggning har den kommit till sans. Tur för den, det. Chris Isaak sjunger finare än någonsin, och det gör ont i hela själen varje gång stereon hackar sönder hans röst.

Jag önskar mig en ny stereo i bröllopspresent. Eller två.

Nu blev det sådär förhastat igen. Jag hade ju blåst av det där bröllopet med Keanu, när gårdagen plötsligt hade ett tecken i bakfickan. Jag bänkade mig bredvid Mor för att slökolla på den fånigt betitlade Something's Gotta Give (som naturligtvis fått en ännu löjligare titel på svenska: Galen i kärlek. Ytterligare ett bevis på att de som jobbar med att översätta filmtitlar i detta land även extraknäcker på Hemmets Journals novellavdelning.). Varken Jack Nicholson eller Diane Keaton tillhör mina favoritskådisar, så mina förväntningar var lika låga som Charlie Normans vitsar.

Vem dyker då plötsligt upp mitt i alltihopa??? KEANU!!! Hela hans filmroll gick ut på att han skulle se enormt fantastisk ut, och det gjorde han alldeles utmärkt.

Så jag bestämde mig för att ge honom en chans ändå. Nu kan man ju tro att kvällen slutade allmänt rofyllt och euforiskt när jag sett mannen i mitt liv i två hela timmar. Men då har man inte sett denna kolossalt dumma film.

Det är väldigt sällan jag blir upprörd över filmer. Senast var för trehundra år sedan, när jag såg Hannibal och blev arg över att någon ägnat tid åt att göra en så äckligt idiotisk film, och att jag var en ännu äckligare idiot som satt kvar hela filmen istället för att rusa ut och spraya ner hela biografen med varningsslogans.



Eftersom ni ändå inte ska se jävla dumma Galen i kärlek, så berättar jag nu vad den handlar om. Diane Keatons dotter tar hem sin pojkvän Jack Nicholson, som efter många turer blir kär i Diane Keaton och vice versa. Men däremellan hinner Keanu också bli kär i Diane Keaton och vice versa. Men så får ändå Diane Keaton för sig att Jack Nicholson är bra mycket viktigare att ha hos sig än Keanu är, så hon dumpar Keanu. Kollriga fruntimmer.

Redan där började jag ge upp hoppet. Mamma försökte lugna mig med att Keanu säkert hittade någon annan att bli lycklig med, eftersom han är så ung. Det var ett kolossalt dåligt argument, vilket min mor fick veta.

Men hoppet kom tillbaka, eftersom Jack Nicholson fegade ur och inte tordes vara ihop med Diane Keaton, så Diane Keaton for till Paris och förlovade sig med Keanu. Allt fint och bra och Keanu finast i hela världen.

Filmen slutar med att Jack Nicholson står och gråter på en bro och man tänker att sådär kan det gå, gubbe lilla, om man segar på och bara fegar ur. Helt OK slut.

Men inte är det slut, inte! Dum-Diane Keaton dyker upp på bron och säger att Keanu sagt att han förstod att hon fortfarande älskar Jack Nicholson, så hon måste fråga chans på den farbrorn igen. Och DÅ fegar minsann Jack Nicholson inte ur!

Och så visar det sig att dottern gift sig med jämnårig man istället för att hänga med gamla män som hon gjorde förut. Och Dum-Diane Keaton blir idyllisk med Jack Nicholson, för de är ju jämnåriga. Och Keanu sitter hemma på kammarn och slår sig själv i huvudet eftersom han var dum nog att vara ihop med någon som inte var i hans ålder. Det visar inte kameran, men den visar så mycket annat trams att jag slog näven i soffan och ropade ut min ilska till min mors ohöljda förtjusning.

Filmens budskap var alltså att det är OK att bryta mot konventioner en liten stund, men till slut blir det ändå bäst om man håller sig till normen.

Stackars stackars Keanu. Ni förstår ju att jag inte bara kan kasta bort honom sådär.

I helgen - innan jag visste att det var Keanu jag skulle gifta mig med - bestämde lillasyster och jag att vi måste börja planera för mitt bröllop. Det måste bli av i år. Lillasyster fick väldigt många arbetsuppgifter (och hittade på väldigt många egna, vilket lär innebära t ex persilje-tema i kyrkan), men hon kan ju inte göra allt. Alltså kan ni redan nu fundera på vad ni vill bidra med. Rent kreativt, menar jag. Kom med förslag!

När lillasyster och jag gått igenom några små detaljer inför bröllopet påpekade Mor att en liten detalj var ganska förbisedd. Hon ansåg att jag borde ha någon att gifta mig med innan jag drar till kyrkan. Hon tycker inte att Keanu gills.

Jag blir smått galen av alla dessa konventioner man måste hålla sig till.

Nu har min ungdomskärlek äntligen hört av sig. Dock via Aftonbladet, men ändå:

"Keanu söker fru"