Tapetorkestern

De senaste dagarna har jag lärt mig två saker, som inte fått mig att bli ett dugg smart men som gjort mig lite glad.

Foreigners trummis är numera Jason Bonham, son till Led Zeppelins oöverträffade dunderman John Bonham. För mig är Foreigner inte någonting annat än FM-rockens tristaste ansikte som hade en sanslöst smetig hit 1983 med I Wanna Know What Love Is, där Lou Gramm stod i Svintohår och uppkavlade kavajärmar och sjöng i en grådisig video som inte någon alls kunde tycka om.

Fast jag var nog en av alla de där som tyckte om videon ändå, eftersom jag kunde chocka lillasyster ifjol med att kunna vartenda ord och wailande (dock helt utan tonträff, såklart) till I Wanna Know What Love Is. Timmarna jag spenderade som sjuåring med att lyssna på storasysters kassettinspelningar från Tracks gav tydligen något slags resultat.



Övriga färdigheter som denna grupp gett mig är att jag kunde stava till det halvsvåra ordet foreigner redan i ettan. Vilket inte många var intresserade av att veta just då. Dessutom lärde jag mig att det är väldigt svårt att få bort I Wanna Know What Love Is från hjärnan när den väl satt sig där.

Förutom det har jag alltså inte tänkt särskilt mycket på Foreigner fram tills nu, när Jason Bonham dyker upp där. Och varför jag blir glad av att han är där har jag inte så stor aning om.

Jag förstår inte riktigt heller varför det gläder mig att höra att Überknaskungen Lee "Scratch" Perry plötsligt bor i Sverige. Det är väl lite som att jag tyckte det var kul att Tony Iommi gifte sig med en av tjejerna i svenska Drain. Eller att Lee Hazlewood bodde i Stockholm ett tag. 

Det kanske bara är så att jag blir glad av att Sverige inte skrämt bort alla foreigners.