Tapetorkestern

För att råda bot på den bedrövliga Deep Purple- och skäggbristen som råder på denna blogg så blir det här ett informativt inlägg om mitt förhållande till dessa två företeelser.

När seklet var ungt gjorde jag knappt någonting annat under ett helt år än att lyssna på Jesus Christ Superstar och hade Ian Gillan som idol. Själva hans kompband har dock aldrig fastnat i huvudet på mig. För de har inte gett mig någon chans. När jag ifjol fick för mig att läsa på lite om denna lilla orkester saknades till och med halva D-delen i min uppslagsbok, så Deep Purple hade ramlat bort någonstans på tryckeriet. Ett tecken? Vet man ju aldrig.

Men Deep Purple har i alla fall varit med på ett litet hörn på grund av Frank Zappa. För er som vet det mesta så vet ni även att Frank Zappa haft ett finger med i spelet i alltifrån fildelning till yttrandefrihet, ja i stort sett det mesta här i världen förutom landhöjningen.

När Frank Zappa och hans lakejer spelte i Schweiz började det plötsligt brinna i teatern. Fire in the hall, liksom. Under tiden satt Deep Purple i sin skivstudio och blickade ut över en sjö. Det är vad artister gör när de inte knarkar, tror jag. De såg då plötsligt hur det rök från Zappagängets spellokal och elddimman spred sig över vattnet. Istället för att ringa brandkåren skrev Ian Gillan och gubbarna istället Smoke on the water.  Sanningshalten i den där historien tvivlar jag på, eftersom jag berättat den så många gånger att jag tror att jag kanske hittat på den själv. Men det är den nästan för bra för.



Jag är inte helt säker på exakt hur många i Deep Purple som hade skägg, (jag sparar lite på Googles krafter idag och min bok är som sagt inte komplett vad det gäller bokstaven D. Det finns hur som helst inga bilder i den i alla fall, och i faktatexten står det aldrig något om artisternas ansiktsbehåring, märkligt nog.) och det är kanske mest därför jag inte har lyssnat på dem så mycket.

Jag var nämligen besatt av skägg ett tag. Inte i den bemärkelsen att jag hade en skäggdemon som uppsökte mig om nätterna och snurrade mitt huvud 360 grader, men på det viset att jag nästan bara tyckte om skäggigt folk.

För er som inte tror på detta så finns bevis på världens minst estetiskt genomtänkta hemsida 
Ni får rulla ner en bit till avsnittet "Skägg, rattle and roll". Då får ni dessutom se en bild på Richard Manuel, som hade stor del i skäggfanatismen, denna folkrörelse som startades av mig och inte drog med sig en enda medlem till. Men roligt hade vi. Tills rörelsen upplöstes någon gång under fjolåret då jag insåg att skägg inte är ett skönhetskriterium längre.

Jag har i många omgångar själv odlat skägg samt varit med i Deep Purple. Det är dagens sanning. Något modifierad.