Tapetorkestern

Inatt drömde jag att Nick Cave skjutsade mig runt Kramforsån på sin cykel. Jag satt där på pakethållaren och tittade på hans rygg, hans svarta kavaj med svaga streck på. Det var en jobbig dröm.

Ibland förvandlades Nick Cave till John Cleese och jag satt bak på cykeln och tänkte på vad hans motspelerska i Pang i Bygget heter på riktigt. Just nu kommer jag inte på det och jag tänker Google-strejka, annars måste jag sudda den här raden.

Ibland undrar jag om det man drömmer på natten är straffet för att man tänker för innehållslösa tankar på dagen.

Fast då borde ju fantastiska drömmar vara en belöning för ens oerhörda dagliga spirituella förmåga. Om det finns någon slags rättvisa och logik i drömsystemet.

Rättvisa och logik förstår jag mig inte på. Jag förstår inte heller varför jag inte tyckte det var roligt att bli cykelskjutsad av Nick Cave. Det skulle ändå överträffa det mesta jag åstadkommit här i livet.



Nick Cave kliver upp tidigt varje morgon och skriver bra saker i flera timmar tills han blir nöjd. Men raka bort fulmustaschen, det verkar han inte finna sig någon tid till.

Men om jag hade fått dansa en vals med Blixa Bargeld som Nick Cave gjorde på Hultsfred en gång så skulle jag vara alldeles för nöjd för att bekymra mig över en illasittande mustasch.

Och det här gills inte, för er som anser att jag borde hålla fast vid helgens löfte att sluta skriva en massa trams om män. För Nick Cave är liksom i en annan dimension. Blixa också. Mustascher med.