Tapetorkestern

Det känns faktiskt nästan bra. The struggle is over, liksom. Lite som när jag var 11år och lovade mig själv att aldrig aldrig bli olyckligt kär i någon. När jag var 11 var jag visserligen övertygad om att jag var en utomjording också, så... Öhhh...jag hade nog väldigt bra koll i 5:an när jag tänker efter ändå.

Men nu när jag lägger allt jäkla larv åt sidan, så kan jag fokusera mycket bättre på viktiga saker. Viktiga saker. Viktiga viktiga saker.

Hm.

Hmm...

Jag får återkomma i den frågan.

Min favoritblogg är i alla fall uppe igen, som Internets egen lilla fågel Fenix. Om man nu vill ta i ordentligt.

Och det vill man. För hur blir det om man bara går omkring och är tyst och försiktig och återhållsam hela tiden? Och aldrig vräker på med alla känslor på en och samma gång? Tja, förmodligen citerar man inte Per Gessle utan behåller någon slags värdighet.

Värdighet har jag aldrig befattat mig med, så jag ids inte börja  nu heller.

Sprak och fest och färg, i vårt Fraggelberg!!!