Tapetorkestern

Nu blev det sådär förhastat igen. Jag hade ju blåst av det där bröllopet med Keanu, när gårdagen plötsligt hade ett tecken i bakfickan. Jag bänkade mig bredvid Mor för att slökolla på den fånigt betitlade Something's Gotta Give (som naturligtvis fått en ännu löjligare titel på svenska: Galen i kärlek. Ytterligare ett bevis på att de som jobbar med att översätta filmtitlar i detta land även extraknäcker på Hemmets Journals novellavdelning.). Varken Jack Nicholson eller Diane Keaton tillhör mina favoritskådisar, så mina förväntningar var lika låga som Charlie Normans vitsar.

Vem dyker då plötsligt upp mitt i alltihopa??? KEANU!!! Hela hans filmroll gick ut på att han skulle se enormt fantastisk ut, och det gjorde han alldeles utmärkt.

Så jag bestämde mig för att ge honom en chans ändå. Nu kan man ju tro att kvällen slutade allmänt rofyllt och euforiskt när jag sett mannen i mitt liv i två hela timmar. Men då har man inte sett denna kolossalt dumma film.

Det är väldigt sällan jag blir upprörd över filmer. Senast var för trehundra år sedan, när jag såg Hannibal och blev arg över att någon ägnat tid åt att göra en så äckligt idiotisk film, och att jag var en ännu äckligare idiot som satt kvar hela filmen istället för att rusa ut och spraya ner hela biografen med varningsslogans.



Eftersom ni ändå inte ska se jävla dumma Galen i kärlek, så berättar jag nu vad den handlar om. Diane Keatons dotter tar hem sin pojkvän Jack Nicholson, som efter många turer blir kär i Diane Keaton och vice versa. Men däremellan hinner Keanu också bli kär i Diane Keaton och vice versa. Men så får ändå Diane Keaton för sig att Jack Nicholson är bra mycket viktigare att ha hos sig än Keanu är, så hon dumpar Keanu. Kollriga fruntimmer.

Redan där började jag ge upp hoppet. Mamma försökte lugna mig med att Keanu säkert hittade någon annan att bli lycklig med, eftersom han är så ung. Det var ett kolossalt dåligt argument, vilket min mor fick veta.

Men hoppet kom tillbaka, eftersom Jack Nicholson fegade ur och inte tordes vara ihop med Diane Keaton, så Diane Keaton for till Paris och förlovade sig med Keanu. Allt fint och bra och Keanu finast i hela världen.

Filmen slutar med att Jack Nicholson står och gråter på en bro och man tänker att sådär kan det gå, gubbe lilla, om man segar på och bara fegar ur. Helt OK slut.

Men inte är det slut, inte! Dum-Diane Keaton dyker upp på bron och säger att Keanu sagt att han förstod att hon fortfarande älskar Jack Nicholson, så hon måste fråga chans på den farbrorn igen. Och DÅ fegar minsann Jack Nicholson inte ur!

Och så visar det sig att dottern gift sig med jämnårig man istället för att hänga med gamla män som hon gjorde förut. Och Dum-Diane Keaton blir idyllisk med Jack Nicholson, för de är ju jämnåriga. Och Keanu sitter hemma på kammarn och slår sig själv i huvudet eftersom han var dum nog att vara ihop med någon som inte var i hans ålder. Det visar inte kameran, men den visar så mycket annat trams att jag slog näven i soffan och ropade ut min ilska till min mors ohöljda förtjusning.

Filmens budskap var alltså att det är OK att bryta mot konventioner en liten stund, men till slut blir det ändå bäst om man håller sig till normen.

Stackars stackars Keanu. Ni förstår ju att jag inte bara kan kasta bort honom sådär.

I helgen - innan jag visste att det var Keanu jag skulle gifta mig med - bestämde lillasyster och jag att vi måste börja planera för mitt bröllop. Det måste bli av i år. Lillasyster fick väldigt många arbetsuppgifter (och hittade på väldigt många egna, vilket lär innebära t ex persilje-tema i kyrkan), men hon kan ju inte göra allt. Alltså kan ni redan nu fundera på vad ni vill bidra med. Rent kreativt, menar jag. Kom med förslag!

När lillasyster och jag gått igenom några små detaljer inför bröllopet påpekade Mor att en liten detalj var ganska förbisedd. Hon ansåg att jag borde ha någon att gifta mig med innan jag drar till kyrkan. Hon tycker inte att Keanu gills.

Jag blir smått galen av alla dessa konventioner man måste hålla sig till.