Black Francis, badjävlar och Butler
Första gången jag hörde Frank Black var i Flogstabadet i Kramfors. Badet hade pimpats upp en hel del mot slutet av 80-talet och fått klorbassänger och vattenrutschkana. Kommunen hade inte råd med vajande palmer och Don Johnson, men i mina ögon var det nästan som Miami Vice ändå. Som nybliven tonåring hade jag inte högre krav på glamour än så. Särskilt inte när Flogstabadet några år tidigare enbart bestod av en blodigelsfylld lerpöl. Som folk badade frivilligt i.
Dojjans och mitt favoritnöje var på den tiden att packa badväskan full med MAD, RekordMagazinet, Agent X9 och Mariekex för att sedan dra ner till badet och stanna där resten av dagen. En bra dag i badet innebar att se någon av våra spaningsobjekt samt att badets högtalare släppte ut bra musik. En dålig dag innebar att radion körde Mauro Scocco- och Orupmaraton med vissa ännu otäckare inslag av Sommartider. Hejhej.
Oftast var det dåliga dagar, men det bekom oss inte så värst mycket, så länge vi hade råd att köpa saltlakrits för hela månadspengen.
Och ibland råkade bra musik komma från oväntat håll. Ett av våra fnissobjekt (en kille som var för gammal och med för neutralt utseende för att vara intressant men som ändå hängde med våra idoler och därmed blev kanske inte intressant men ändå föremål för fniss när han passerade oss) spelade plötsligt en låt på sin bergssprängare som totalt fick mig ur balans. Betänk då att jag nästan aldrig var i balans överhuvudtaget annars heller.
Jag hade aldrig hört något liknande. Jag hade ingen aning om vad karln skrek om, men jag ville inte att han skulle sluta. Och de spattiga trummorna ihop med attackerande gitarrer och den koolaste basen någonsin blev tillsammans den perfekta låten. Jag var tvungen att höra mer.
Låten hette Debaser och jag slog upp vad det betydde. Jag fattade ingenting. Sedan visade det sig att refrängen var lite på spanska, och jag fattade ännu mindre. Huvudsaken var i alla fall att gruppen hette Pixies och jag tänkte inte släppa dem ur sikte. Och den där mannen som sjöng, han måste ju vara det snyggaste som någonsin gått in i en skivstudio.
Frank Black heter sångaren i Pixies. Ibland heter han även Black Francis. Eller Charles Thompson. Lite som Prince, men lättare att hantera. Och till skillnad från Prince är Frank Black inte direkt lika liten som en smurf. Han visade sig inte heller vara bildskön. Någonstans där borde jag lärt mig att insidan är viktigare än utsidan.
Det gäller väl såväl badplatser som män.
På tal om män så skulle detta inlägg egentligen handla om Richard Butler, sångaren i Psychedelic Furs. Men eftersom jag för flera år sedan skrev ett sådant upplysande inlägg om honom här, under Cheap Things, så känns det onödigt att skriva det igen.
På tal om Richard Butler och Dojjan (som båda är med i ovanstående länk) så finns det en trallvänlig sång med Psychedelic Furs som heter Fall. Där trodde både jag och Dojjan att han sjöng "marry me or be my wife". Vilket är ett val som heter duga. Det visade sig att han sjöng AND och inte OR, där. Ibland är sanningen alldeles för intetsägande.
Dojjans och mitt favoritnöje var på den tiden att packa badväskan full med MAD, RekordMagazinet, Agent X9 och Mariekex för att sedan dra ner till badet och stanna där resten av dagen. En bra dag i badet innebar att se någon av våra spaningsobjekt samt att badets högtalare släppte ut bra musik. En dålig dag innebar att radion körde Mauro Scocco- och Orupmaraton med vissa ännu otäckare inslag av Sommartider. Hejhej.
Oftast var det dåliga dagar, men det bekom oss inte så värst mycket, så länge vi hade råd att köpa saltlakrits för hela månadspengen.
Och ibland råkade bra musik komma från oväntat håll. Ett av våra fnissobjekt (en kille som var för gammal och med för neutralt utseende för att vara intressant men som ändå hängde med våra idoler och därmed blev kanske inte intressant men ändå föremål för fniss när han passerade oss) spelade plötsligt en låt på sin bergssprängare som totalt fick mig ur balans. Betänk då att jag nästan aldrig var i balans överhuvudtaget annars heller.
Jag hade aldrig hört något liknande. Jag hade ingen aning om vad karln skrek om, men jag ville inte att han skulle sluta. Och de spattiga trummorna ihop med attackerande gitarrer och den koolaste basen någonsin blev tillsammans den perfekta låten. Jag var tvungen att höra mer.
Låten hette Debaser och jag slog upp vad det betydde. Jag fattade ingenting. Sedan visade det sig att refrängen var lite på spanska, och jag fattade ännu mindre. Huvudsaken var i alla fall att gruppen hette Pixies och jag tänkte inte släppa dem ur sikte. Och den där mannen som sjöng, han måste ju vara det snyggaste som någonsin gått in i en skivstudio.
Frank Black heter sångaren i Pixies. Ibland heter han även Black Francis. Eller Charles Thompson. Lite som Prince, men lättare att hantera. Och till skillnad från Prince är Frank Black inte direkt lika liten som en smurf. Han visade sig inte heller vara bildskön. Någonstans där borde jag lärt mig att insidan är viktigare än utsidan.
Det gäller väl såväl badplatser som män.
På tal om män så skulle detta inlägg egentligen handla om Richard Butler, sångaren i Psychedelic Furs. Men eftersom jag för flera år sedan skrev ett sådant upplysande inlägg om honom här, under Cheap Things, så känns det onödigt att skriva det igen.
På tal om Richard Butler och Dojjan (som båda är med i ovanstående länk) så finns det en trallvänlig sång med Psychedelic Furs som heter Fall. Där trodde både jag och Dojjan att han sjöng "marry me or be my wife". Vilket är ett val som heter duga. Det visade sig att han sjöng AND och inte OR, där. Ibland är sanningen alldeles för intetsägande.
Kommentarer
Postat av: Dojjan
Aaahh... those were the days...jag tror att jag aldrig någonsin kommer att komma över att mamma helt brutalt slängde alla pappas rekordmagasin några år senare...en kulturskatt förlorad för eftervärlden...snyft...
Trackback
