Jamen gott nytt år.
Temat de sista dagarna har varit perfektion (och jo, Spiff, du är den perfekte mannen. Förutom att du gillar den där skumma industribreakbeatsgruppen. Det håller ju inte.). Fortsätter med det temat in i det sista och överlämnar det sista utrymmet i årets blogg till min lillasyster som gjort en spontandikt som gäller i några timmar till.
Sista-minuten-löfte från 30årskrisande släkting
Snart är timmen slagen
Syster är smått dragen
Flaskan är slut
Året rings ut
I år ska jag ta mig i kragen
Som Bilddagboken fast utan bilder
Har funderat på att göra om det här plejset till en modeblogg. Börjar med att beskriva min pyjamas. Det är grymt kallt i detta hus (trots att modern huttrande påstår att jag bara inbillar mig), så nattklädseln blir inte direkt som klippt ur Victoria's Secrets. (Ingen hemlis om Victoria är dock att det är mitt mellannamn, något som Mark E Smith i The Fall vetat länge och gjort en sång om. Ifall spelaren funkar på den här sidan så är det den hyllningslåten som han ropar ut nu, om ni inte läser det här inlägget väldigt långt i efterskott.)
Feel free att sno denna utstyrsel när ni känner för en bra start på mardrömmarna: mammas gamla hallonröda myspysbyxor, utslitna julröda benvärmare (ikväll är det Fame på TV), lillasysters välanvända mörkröda tjocksockar, min urtvättat röda och stor-som-ett-hus "9A är bra, tralalalala"-tröja från 1990. Toppa denna oerhört finstämda kreation med mammas hellila hemmastickade vapenhuva som bäres som minikjol för att inte rumpan ska frysa bort. Utanpå hela rasket bäres med fördel en gammal kofta.
När jag inte svassar runt i denna designeroutfit så ägnar jag mig åt extremsporterna maratonätning och ihärdigt stillasittande. Inget för veklingar, I tell you. Denna hobby har resulterat i att jag ytterligare förstärkt min fantastiska kroppsform, som nu ännu tydligare från midjan och neråt är zornkulla/Venus från Willendorff och upptill "två ärter på ett bräde" (min kära mors fina omdöme). Jag är rätt säker på att vi kommer få se mycket av denna silhuett på catwalken i vår.
Någon som jag inte sett på hela dagen är Viggo. Ifall jag inte snart skulle fika (ingen rast ingen ro för en päronformad) så skulle jag skriva ett argt mail till TV och fråga vad f-n det är frågan om.
Och på tal om Viggo, en kommentar på gårdagens inlägg gjorde mig lite brydd ifall det är kvinnor som tror att männen är perfekta eller om kvinnorna tror att de själva är perfekta. Detta kan ni allihop fundera på.
Glöm inte att lyssna på en näst intill perfekt man imorgon: Bob Hansson i P1, 16.05!!! Bättre avslutning på året kan man nog knappt få.
Viggoveckan
Snygg karl är inte Jean-Claude van Damme, men vi fastnade av någon skum anledning (skyller det på intag av olagliga mängder av lagliga substanser såsom mandelmassa) framför en film med honom igår kväll. Han hade min frisyr på sig och slog ner en massa människor till käck synttrumme-musik som lät som Survivor light. Vi märkte efter en halvtimme att vi tappat precis alla hjärnceller och var tvungna att sova.
Då drömde jag att jag vankade omkring halvgravid endast iförd knallröd baddräkt på jobbet. Life as usual.
Dagen har sedan tillbringats till största delen på stadens gator och torg, i vild shopping. Vi hittade dock i princip ingenting, men lite roligt var det. En expedit blev glad att se mig. Men det var bara för att han trodde jag var någon annan.
Har dessutom fått en tillsägelse av min storasyster som anser att jag och lillasyster lever i en villfarelse att det finns perfekta män.
Filmkrönika med snöpligt slut
Igår såg jag på skräckfilmen Barnhemmet och var väldigt tacksam att mors TV får allting att se ut som Utbildningsradions amatörteater från 1983 eller Benny Hill, eftersom den suddar bort all filter och all belysning så det blir helt komiskt. Tack vare detta blev jag inte så rädd som jag annars skulle ha blivit, men jag virade sjalen tillräckligt mycket över ansiktet och fick hjärtfel tillräckligt många gånger ändå. En bra film som ändå ingen bör se, för man blir lite skadad.
Skadad blir man inte av Stolthet och fördom, om man inte räknar att jag numer bara vill gå omkring på engelska gods med Mr Darcy. Jag som trodde jag avskydde sådana där filmer, där de yrar över hedarna och blir bortgifta till fel folk och dansar gavott. Det gör jag tydligen inte. Nu förstår jag vad Dojjan - rikets mest hängivna Prideandprejudicefantast -menar.
Jag fick även för mig att kolla på Hidalgo, eftersom Viggo Mortensen är med. Ni som inte vet vem Viggo Mortensen är bör snarast utbildas. Ni som sedan ser A History of Violence utan att vilja köpa hem karln direkt är förmodligen förlorade för alltid. Döm om min förvåning när inte ens Viggo kunde rädda Hidalgo, denna totalt värdelösa film. Jag iddes inte se den tillräckligt länge för att förstå någon slags handling, men Viggo hade i alla fall en svårt ful frisyr och ett stort behov av Lypsyl. Han vimsade omkring i något tält, blev fastlåst vid en påle och pratade persilja. Ungefär en halvtimme av mitt liv försvann där.
Inledningen inspirerad av annan blogg. Avslutningen inspirerad av Bröderna Grimm/Bridget Jones/Samuel Beckett
På bussen till Kramfors i måndags hörde jag på Maggie May med Rod Stewart. Den är magnifik, helt odiskutabelt bra (och inte bara för att det är så rolig handling utan även för att det är mandolin på introt), men jag blir alltid lika full i skratt åt den totalt urkassa raden om att han kanske ska sno pappans kö och skaffa sig en biljardkarriär. Det är liksom så himla fel att det blir bra.
Precis som en hel del annat här i livet.
Men nu är kvasifilosofin slut, för nu ska jag berätta för alla er tre som undrat hur det blev med min romantiska julafton. Jag fick en raggartröja av min lillasyster, som hon har sytt själv. Hon hade även gjort en fin diktsamling om bl a purjo samt en raggningshandbok och ett otroligt fint adressblock som jag ska använda på mina framtida äventyr. Det var väl lite romantiskt ändå? Och sedan råkade vi få syn på Robert Plant och Alison Krauss på tv på kvällen, så där blev det liksom hjärtan i brand ändå, trots att Den Rätte lyste med sin frånvaro.
Alla ni tre som faktiskt vet vem jag är kär i blir nog inte så förvånade över att han lyste med sin frånvaro här i Kramfors, eftersom han knappast brukar ränna omkring här.
Men några som tack och lov rände omkring i Kramfors ikväll var ett gäng reunionsvänner. Jag har just haft en himla rolig kväll på denna stads skumma pizzaplejs. Naturligtvis måste jag citera en av killarna som på fullaste allvar frågade mig "Är det ditt stora naturintresse som gör att du fastnat för den där byn*?". Det fick en annan kille att skratta så att han grät.
På väg ut från stället såg jag en av de snyggaste killar jag har sett i hela mitt liv. Men min förtrollade pumpa väntade utanför.
*= Jag försöker vara lite anonym här.
Peter Ceteras gamla avlagda nynnande
Kanske därför jag ätit min dubbla vikt i spisbröd. Enligt någon av låtsastidningarnas horoskop så blir dock julafton ovanligt romantisk, så jag förbereder mig väldigt intensivt på det.
Jag tror precis all fantasi har ramlat ur huvudet idag, förmodligen p g a jag inte fått höra på en enda skiva på över 24 timmar. Däremot har mamma nynnat lite Kiss.
Imorgon ska jag införa tre nya jultraditioner här hemma. Några tips?
Låt grisarna leva. Peace and love.
Dansband & Doom
Mor och Liten Syster nöjde sig såklart inte med min avoga inställning till deras jakt på vilken Stefan Borschlåt det var som de fått på hjärnan, så gårdagen fick delvis ägnas åt att hjälpa dem med detta. Det visade sig, efter väldigt många om och män (i stora skjortsnibbar), att det inte ens var Stefan Borsch som sjöng. Jag lärde mig dock på vägen, att han gjort en bit som heter Våga Stuffa. Det hette en danskurs som hölls av Gudmundrå Folkdanslag, som jag var med i som 8-årig schottisfanatiker. 
Stefan Borsch har inte gjort många schottislåtar, vad jag vet. Inte särskilt mycket doom-metal heller. Det visade sig dessutom att han inte heller gjort låten som Mor och Liten Syster fastnat i, för det var Paul Paljett.
Paul Paljett är mannen bakom Alla Balla Singoalla, det vet ju minsta psykfall. Och därmed börjar min nyårskrönika.
Jag har läst igenom mina gamla inlägg (rekommenderas! Fin och känslig litteratur. Eller i alla fall nästan. Eller i alla fall inte ful och okänslig litteratur. Eller i alla fall inget vulgärt och stötande. Eller jo. Ibland. Rekommenderas!) och märker att jag faktiskt gått framåt här i livet.
Det var nämligen länge sedan jag missbrukade Singoallakex. Och jag tänker inte börja heller. Fast jag har å andra sidan lovat en hel massa annat skumt i år, som jag sedan liksom glömt.
Jag får helt enkelt sluta lova saker. Fast jag tänker inte ge det som nyårslöfte. Här är exempel på tidigare nyårslöften som jag inte hållit: Jag ska lära mig köra bil, spela piano samt skärpa mig i allmänhet. Det där sista är så vagt att jag kan lova det varje år. Låna det gärna själv!
Snöpligt slut på nyårskrönikan, men inte desto mindre sant:
Saker jag ägnat min tid åt i år när jag inte vill tänka på att jag fortfarande inte gift mig med Chris Cornell:
- Lämpliga bakverksingrediensnamn på olika doom-metalgrupper. Hittills har jag bara kommit på Mandlemass.
hej. Detta är en kommentar.
Rolig kväll igår, med stilig stämsång, tzayspett och ett tvärsnitt av Sveriges roligaste kollegor. Natten inleddes med att jag funderade intensivt på var jag vill bo någonstans, och jag kom fram till att jag tror att det är här. Det känns skrämmande. Eftersom jag inte har minsta plan över exakt vad jag ska pyssla med här. Kanske Borneo har fler karriärsmöjligheter ändå.
Jag funderade även intensivt över ett blåmärke jag har på låret. Det försvinner aldrig, eftersom jag alltid slår mig där minst en gång i veckan. Det blåmärket är som en evig påminnelse om att jag inte ser mig för. Jag går in i samma bordskant om och om igen och det gör lika ont varje gång, men jag har ändå glömt bort att akta mig till nästa gång.
Det kan man analysera på många djupare plan, men det gör inte jag.
För nu håller jag på att bli så smart att jag inte kan uppehålla mig vid detaljer längre. Oerhört omtänksamma och intelligenta arbetskompisar gav mig igår en sällsynt svår gåva, som sysselsatt mig både fysiskt och psykiskt i ett dygn. Mest psykiskt. Jag har fortfarande inte lyckats koppla alla sladdar rätt, men jag har i alla fall fått lampor att lysa. Och det är lite som en beskrivning av våra liv.
Trots att jag är på god väg att bli redigt och rakt tänkande, så kan jag fortfarande inte luska ut vem som för en vecka sedan lämnade följande vältaliga kommentar på denna blogg: "hej. Detta är en kommentar.".
Om denna person skrev kommentaren för att få fart på min hjärna så har han/hon lyckats. Men mina efterforskningar har gett noll resultat. Så därmed kanske min IQ sjunker.
Men då är det i alla fall inte mitt fel.
Bininis bananas
Det var en rätt konkret hobby, det där med kaloriräknandet. Naturligtvis räknade man i kcal, inte kj. Kilocalorier och inte kilojoule. Det var liksom en skillnad där, hur hipp man var. Hippast var man ifall man svimmade på skolan. Det minns jag inte att jag gjorde, men jag fick gå hem några gånger för att jag hade ont i magen.
Det eviga målet med listan var att hamna under 800 kcal. Det är typ 6 bananer. Det var ganska omöjligt för en matfanatiker som jag att hålla, men de gånger man lyckades var det klang och jubelspel och långa processioner på storgatan med konfetti, magdansöser och champagnesprutande ynglingar. Fast det märkte jag aldrig, eftersom en diet på 800 kcal inte bara gör att revbenen sticker ut lite småhärligt, utan även att hjärnan liksom lägger av och gör att omvärlden krymper och blir luddigare. Liksom lite på avstånd.
Och så är det idag också, fastän jag inte räknar energiinnehållet i allt jag äter (det skulle vara en heltidsssysselsättning. Vem hinner räkna? Sju nävar nachos, 18 klasar vindruvor, 1 paket russin och 2 dl sojagrädde. Förrätten avklarad. En kalorimängd på elitidrottarnivå. Hur mycket gör man av med på väg till postlådan?).
Likheten mellan barndomens matkontrollbehov och dagens struntsamma-attityd är ändå att när man väl når dit man vill, så är man för trött för att registrera. Inte för att jag nått dit jag vill än, men jag vet att jag baske mig kommer vara för trött när det väl händer. Lite som en bergsbestigare. Där har de travat uppför en massa jäkla kullar i en månad och när de plötsligt når bergstoppen så är syret slut. Och vem bryr sig vart flaggan hamnar. Man vill ju bara hem ändå.
Och hem vill jag med. Vart nu hem är.
Spaghettivästern
Har sovit många många timmar, men bara drömt totalt meningslösa drömmar. Den allra sista handlade om grammatik, vilket är roligt i vaket tillstånd men osannolikt tjatigt när man försöker vila. I övrigt drömde jag att jag inte förstod hur jag skulle köpa en tågbiljett (förmodligen sant), att jag hade ansvaret för en jättesnäll skata som pratade svenska, samt att en skäggig kollega stolt visade upp en lila vante han stickat i julklapp till en pappaledig musiklärare (möjligen sant).
Blev alltså inte särskilt mycket vila av den sömnen heller. Därför fick jag en lysande idé när jag vaknade. Spaghetti till frukost! Jag kommer snart att slå något slags perverst rekord i kolhydratintag. Vinsten är nog total muskelförtvining (jag har dock en del att ta av...) samt udda viktuppgång och vansinne.
I alla fall. Pasta. Hade bestämt mig för att inte äta sådant på ett tag, eftersom det dels är totalt onödigt ur näringssynpunkt, och dessutom dyrt. (jämfört med linser) Fick som alltid totalt storhetsvansinne när jag handlade sist och glömde både budget och vett, så därför inhandlade jag fiberpasta. Enligt min familj är vit fiberpasta bara en blandning av gamla pastarester som fabrikanterna skrapat ihop med ny pasta och inte ett dugg nyttigt. Eftersom hälften av familjen bor i Italien skulle man kunna tro att det är sant, men den svenska grenen av släkten försöker också övertyga mig om detta faktum. Och det är samma gren som drar skrönor från morgon till kväll, så jag är inte helt säker på sanningshalten i deras uttalanden.
Efter dagens frukost är jag dock böjd att hålla med om att fiberspaghettin bara är skräp. Blev helt slut av få i mig den. Det kan bero på att jag åt ungefär 7 kg (en liten överdrift, men det tror jag är en biverkning också) och hamnade i Anti-Atkins-koma.
Men koma har jag inte tid med idag. Nu ska jag försöka röja undan värsta industriavfallet och stenbrottshögarna här hemma innan de lustiga trapptrollen anlländer. Och jag ska bara meddela att de aldrig aldrig aldrig kommer att få höra mig sjunga, hur många mutor eller hot de än försöker med.
Har förresten glömt att jag skulle annonsera efter lite karlar här. En till Kvasthilda (fast karl var dock inte ett krav, så även skägglösa kan nog anmäla sig) för kompning och en till Superstjärnan för storstilat sällskap. Och en till Dojjan, tycker jag. Om Billy Idol läser detta. Och en till mig själv, om någon perfekt skulle råka titta hit.
No sleep 'til Brooklyn
Ja, jag vet att det bara är torsdag, och jag avskyr ju när tiden går, men jag har gått i någon slags småbarnsförälderkoma (ja, nu kommer ni allihopa som varit med om det säga att jag inte har en aning om hur sådan trötthet känns, och det har ni rätt i att jag inte har, men i min otroligt lilla värld så snor jag känslor lite som jag vill) i flera veckor nu och har verkligen längtat efter att få sova ut ordentligt.
Häromnatten vaknade jag av ett ilsket studsandet bakom ryggen, som höll i sig en bra stund. Stel av skräck lyckades jag ändå somna om (jag måste säga att jag är lite impad själv varenda gång). Men då blev det morgon väldigt fort.
Inatt drömde jag att jag var hos plastikkirurgen och började gråta för att jag inte ville skära upp ansiktet. Botox-sköterskan blev less och jag blev lite osäker på mitt beslut. Vaknade INTE utvilad.
Fortfarande helt brydd över vem som varit ett pucko och slängt ut mina skivor genom fönstret på jobbet, men är glad över att alla inte är puckon. Träffat många ickepuckon ikväll, som liksom brutit sig igenom tröttheten.
Saknar en massa folk. Och min hjärna. Vill mest bara vara hemma med Mamsen och lillasyster och helst också storasyster och småtrollen och se på 21 Jump Street, käka makaroner och kramas.
Men sömn får duga så länge.
Godnatt, lilla byn, godnatt.
Enda julinlägget någonsin här.
Julsång till min gröna kollega
Vers 1 (valstakt)
Glögg, barr, risgrynsgröt
Och Adolphson och Falk
Ångest, pyssel, tungblötsnö
En gammal rutten spark
Refr:
Hej vad det går
Vareviga år
Ingen tycker det är kul
Men ändå ska det vara jul
Vers 2 (helt annan melodi och väldigt svårdefinierad takt):
Julklappshysteri, TVspecial med StefanåKrister i
Räven raskar över isen, folk överanvänder spisen
Gardiner med små jävla tomtar på
Samarin är det enda man kan tänka på
Stick (höj ett halvt lite då och då och byt till tangotakt):
Arne Weise, skum likör och annan omoral
Inte konstigt att man blir helt enkelt asocial
I år precis som ifjol stänger jag in mig i skrubben
Om du hatar Aladdinaskar, välkommen i klubben
Skål för dig och skål för mig, skål för oss allihopa
Låt oss tillsammans stå upp och och ropa
Pynt är ondskans verk och inga barn är snälla
Tyst med er, låt mig sova hela julaftonskvälla
(efter det där underligt långa sticket har man ändå glömt bort melodin, så här kommer en ologisk slutvers)
Nu undrar ni kanske varför jag är så sur och vrång
Och varför denna visa är så svår och lång
Jo, min julavsky har sin lätta förklaring, ni förstår
Jag är bitter för jag missar Karl-Bertil Jonsson varteviga år
______________________________________________________________
SÅDÄRJA. Nu har jag skapat lite julstämning. Och för att slippa vara kvar i den så länge, rekommenderar jag att ni lyssnar på Landstrom istället. (Se gårdagens inlägg.) Lite gitarreufori med attacksång tar bort alla svåra julklappstankar. Idag är det Everbody Blames It som hörs först.
PREMIÄR!!!
Ni som har ljudet på när ni läser detta vet ju att jag brukar spela kolossalt bra musik. Nu är det premiär för en speciell kolossalt bra musik, nämligen mina Kullstahjältar Landstroms finfina verk. Idag spelar jag A Lullaby For Dreamers. Ni som är lite småfräna och redan har hört Landstroms på MySpace kan ju bara ta ledigt ikväll, men ni andra måste genast kolla upp denna dunderduo på deras hemsida
De har nämligen gjort en massa andra magiskt koola sånger.
Något som är bra med Landstrom, förutom de galet bedårande medlemmarna i bandet, är att de får saker och ting gjorda. Det är jag helt fascinerad av. Själv är jag en prokrastinator. Det må låta som en häftig titel, ungefär som en kejsare i något litet bortglömt land, men det är inget vidare. Det betyder bara att man skjuter upp saker till morgondagen. Jämt. Man påbörjar något, som gör att man kommer på vad det egentligen var man skulle göra, så då går man vidare till den prylen och minns plötsligt att det ju faktiskt var ännu en annan grej som måste bli gjord. Och så håller man på så där i all evighet, tills ingenting blir gjort överhuvudtaget.
Och det är inte bara vad man gör, utan även vad man tänker, som sätter små käppar i ens hjul. Dagens illustration är ett tvärsnitt av min hjärna, och jag har döpt den till "Möjliga anledningar till varför jag inte skaffat barn, pensionsförsäkring eller skrivit klart min D-uppsats".
Välj själv
Svartfredagen gick över i lysande lördag och sedan sovsöndag. Mandelmassan är slut, spriten finns det fortfarande kvar en hel del av.
Jag har fått många kloka tankar från folk i helgen och är äntligen sams med mig själv igen. Och med andra, tror jag.
Lördagen tillbringade jag med två lagom tokiga rådgivare och gick sedan i löjligt kallt väder till denna bys lilla pub. Där var ungefär en promille av denna bys befolkning, men jag träffade i alla fall på några roliga filurer från förr. Diskussioner om fjärilar, clementiner och varför man inte ska äta kött följde på en otroligt spännande fussballmatch.
Och varför man inte ska äta kött är särskilt lätt att förstå när man ser på Russell Brand. Han är rolig, snygg och smart och dessutom väldigt vänlig. Med alla tusentals tjejer som råkar hamna i hans väg.
Andra fina vegetarianer är Joaquin Phoenix, Pamela Anderson och Dennis Lyxzén. Och Paul McCartney.
Men det leder ju ingen vart att räkna upp en massa kändisar som valt vego. Det räcker med att tänka på att man väljer det man mår bäst av. Och man mår bäst av att inte ha ihjäl någon annan, tror jag.
Bortskämd nunna hittar lysknappen
Jag må nog stanna i klostret, men jag tänker inte sy igen hela hjärtat för det. För det är så otroligt många som måste få plats där.
Kram på er.
Jag tillägnar er och mig själv första dikten på länge:
You light up my life
Nästa gång du blir ledsen och inte känner dig så ball
Tänk då på att du har en fungerande lampa i din hall
Det kanske inte är så mycket annat i livet som händer
Men det blir i alla fall ljust i det rum som du tänder
Ofelias helgplaner och storstilade löften
För jag gör ju såklart som jag vill ändå, trots alla välmenande förslag från andra håll.
Jag är ungefär 12 år och borde inte få fatta beslut rörande mig själv på egen hand överhuvudtaget. Möjligtvis kan jag få ha ett ord med i laget huruvida jag ska ha bruna eller svarta skor på mig.
En helg med sömn sömn sömn och möjligen lite mandelmassa doppad i mycket sprit och en jäkla massa självömkan ska det bli. Och jobb. Fast kanske inte i den ordningen.
Och så lovar jag på hedersord att sluta med sådana där saker. Och då menar jag vare sig sprit eller mandelmassa.
Men det låter ju väldigt negativt det här. Det är knappt så man kan tro att jag faktiskt fått ett mail idag med ett extraerbjudande på Bob Dylan-resemuggar.
Ozzy, Mupparna och han som är nästan bäst. Och tävling!
Fullmåne igen snart och det märks. Suck.
Orkar inte tänka på vare sig jobb, livets mening eller kvantfysik, så jag tänker på Ozzy Osbourne istället. Att se Black Sabbath med en rosenkindad liten 20-årig Ozzy med olagligt solsken i blick gör att man tänker på vad saker och ting förändras. En sådan talangfull kille blev alltså en skakig karikatyr med odrägliga barn i ett ännu odrägligare tv-program. Deprimerande.
Men när man är lite ledsen (vilket är att ta i, men det är trots allt fullmåne och då ansvarar jag inte ett dugg för hur jag uttrycker mig) hjälper det ibland att tänka på Ozzy Osbourne ändå. Särskilt på hans beskrivning av hur det brukar vara när han vaknar mitt i natten av att han kommit på värsta superrocksymfonin och bara måste sjunga in den på diktafonen. När han lyssnar på mästerverket på morgonen hör han bara en galning som mumlar "whöhöhöhö", som svenske kocken i Mupparna, ungefär.
Så är det med mina idéer nuförtiden. Jag hittar på riktigt bra grejor, men när jag väl iscensätter dem blir det bara ett jättefånigt sludder. Fast om jag ska vara ärlig har jag inte ens iscensatt någonting. Friskt vågat, sjukt dumt, är min nya paroll.
Men sådär patetiskt negativ ska jag inte vara, för igår fick jag faktiskt upp hall-lampan till slut. Tack vare stabil telefonsupport från Dojjan. Hon är min bäste dräng. Jag ska låta henne instruera mig i hur jag lagar både tvättmaskin och dator också, men först tror jag vi ger oss på stereon. Det kan inte vara så svårt att laga något som bara är gjort av en massa hård materia.
Fast tänk om vi tejpar ihop stereon fel och alla mina Led Zeppelinskivor börjar låta som Europe...
Men bryter mitt negativa tänkande och tänker istället ännu mer på Ozzy och slänger ut en löjligt simpel tävlingsfråga: vad har den karln för koppling till en av världens bästa karlar, Robert Downey Jr? Väldigt originellt pris utlovas till den som har rätt svar.
Och jag som faktiskt tänkte söka till elprogrammet när jag gick i 9:an
Det började med att jag fick för mig att göra riktig mat till middag. Det gick bra. Tyvärr tog alla ingredienser som jag köpte igår slut på grund av denna storstilade plan, så imorgon blir det sprit och mandelmassa igen.
Men dagens middag gick alltså bra. Och då tänkte jag, när jag ätit så maximalt mycket vitaminer och åtminstone två procent av dagens proteinintag (som aldrig blir mer än två procent eftersom jag bor i det gamla Sovjet och inte har en riktig affär att handla på), att nu ska här jäklas göras i ordning.
Sedan barnsben har jag fått mig itutat att bara omgivningen är i ordning så reder sig det andra också. Erfarenheten har lärt mig precis tvärtom, att allt det där iordninggörandet bara leder till att man inte har någon energi till att ordna något roligt. Så därför har jag haft en massa skoj, men också en massa tidsbrist på grund av oordning.
Så vissa saker bör man kanske ha ordning på. Här skulle jag kunna skriva om min fantastiskt innovativa spikvägg, men då kommer min familj att förskjuta mig, så jag låter bli. Jag kan ju bara säga att det har blivit bra mycket lättare att hitta rätt BH när de hänger på rad, i färgordning, än när de ligger hullerombuller i tusen högar på svåråtkomliga ställen.
Men i alla fall. Min middag gav mig hybris. Jag fick plötsligt en massa energi och började städa. Det gick bra. Sedan tog jag i lite väl mycket och fick för mig att hänga upp hall-lampan som jag fått av en vänlig själ för att jag äntligen ska ha en taklampa i hallen efter tre år.
Jag blev först redigt imponerad av mig själv för att jag faktiskt hade glödlampor hemma. I med en sådan. Sedan ner i hallen med pallen (den raden kommer Per Gessle att sno när som helst, men varsågod) och upp i taket med lampan.
Då räckte inte vitaminerna längre. Jag förstod INTE hur själva installationen skulle gå till. Jag stod och såg sällsynt smart ut en meter uppe i luften med lampsladden i handen och ett outgrundligt uttryck i ansiktet. Efter ungefär en minut gav jag upp.
Jag får inse mina begränsningar. Jag antar att det inte är någon idé att jag ens försöker laga tvättmaskinen eller datorn själv heller.
Och nu vet jag dessutom att middag är överskattat.
Oh Captain, my Captain
Då tänker jag naturligtvis på Electricity med übergeniet Captain Beefheart. Don van Vliet hette han på riktigt, men precis som jag bytte han namn (fast kanske inte när han var fyra år och blev kär i någon käck tjej på TV och därefter tvingade sina föräldrar att få bli tilltalad med hennes namn).
Captain Beefheart tvingade in sina bandmedlemmar i ett hus där han låste dörren bakom dem. Han lät dem inte slippa ut förrän han tyckte att de spelat in en bra skiva. Dessutom gav han allihopa nya namn och enligt rykte försökte han även hjärntvätta dem till att tänka precis som han ville.
Vi har mycket gemensamt, Kaptenen och jag.
(Nu kom jag precis på att det första bostadsområde som jag har något minne av att ha bott på hette just Kaptenen. Det var även där jag bytte namn! Och det var där den gräsliga historien med Nallen utspelade sig. Min mamma skakade min dåvarande bästa vän - Nallen - på balkongen en dag, för att vädra den lille tygnallens sönderkramade kropp. Då lossnade Nallens öga och ramlade ner antingen på någon annans balkong eller långt ner på backen. Ett högt fall från femte våningen för det stackars Nalleögat. Sedan dess var han enögd. Jag kom aldrig riktigt över den där händelsen. Det gjorde kanske inte Nallen heller.)
Numera lever Captain Beefheart ute i öknen någonstans. Kanske målar han, kanske skriver han låtar. Kanske bloggar han i lönndom. Under taget namn. Kanske under mitt namn, vem vet.
Ni som mot all förmodan missat honom har mycket att se fram emot. Sånger om glass till en kråka. Och ström, såklart.
Tankar köpes
Det kan såklart bero på näringsbrist också, eftersom pengarna gick till skor och panikhunger alltid gör att jag äter kakor istället för mat. Utbudet av frukt och grönsaker i denna svåra världsdel är inte direkt lika imponerande som det i Karibien (föreställer jag mig. För jag har varit där exakt noll gånger och kan i princip ingenting om andra länder överhuvudtaget. Inte om Sverige heller. För jag har blitt puckad.), så därför blir jag helt oinspirerad när jag ska handla (och tänker att jag får väl köpa riktig mat en annan dag istället. När jag är ännu mer hungrig, till exempel. Och kommer hem med choklad och hallon.)
Dessutom blir man ful av att vara dum. Och om man är ful blir man ännu dummare. Teori.
Dumheten har tagit sig olika uttryck de senaste dagarna. Oftast har det haft med matematik att göra. Det har varit väldigt svårt att lägga ihop ensiffriga tal. Och ekvationer är helt omöjliga. Sådana räkneexempel som att veta hur mycket kläder man måste ha på sig om det är 15 grader kallt ute kommer jag aldrig att lösa.
Den stora korkade perioden nådde sin kulmen (hoppas jag, för om jag blir ännu dummare kommer jag antingen att börja se på Stefan och Krister eller bli sverigedemokrat) imorse, då jag i flera minuter stressletade igenom mina gamla klockor för att hitta någon som fungerade, eftersom jag inte hittade den jag alltid har.
Samtliga armbandsur hade stannat på en helt annan tid än den rätta. Jag insåg att jag skulle få klara en arbetsdag utan klocka, vilket är mer skrämmande än det låter.
När jag precis skulle springa iväg hemifrån, ännu mer försenad än vanligt, slängde jag reflexmässigt en blick på vänsterarmen för att kolla vad klockan var. Eftersom jag hade glömt att jag inte hade någon. DÖM OM MIN FÖRVÅNING när min gamla hederliga klocka satt där och visade rätt tid!
Jag har inget som helst minne av att ha satt på mig den klockan, men jag förstår ju varför det inte gick att hitta den på bordet där den borde ligga.
I am a cinematographer. Typ.
Oh well.
Blir ingen dikt idag heller.
Och inte något annat alls, faktiskt.
En helg med TV.
Idag blir det ingen dikt, eftersom lillasyster och jag varit maratonpoetiska hela eftermiddagen. Till vår mors svårdolda förskräckelse. Inte heller förtjusades mamsen av liten systers och mina bedårande femtimmarsförsök att få till ett mastodontverk för svårt sliten blockflöjt och ostämd mandolin.
Förutom dessa musikaliska mästerkonster har jag genomlidit Dansbandskampen med den kramforsbaserade delen av min familj. Det är en svår tävling, på många sätt. Jag orkar inte riktigt gå in på detaljer nu, men förutom det uppenbart otäcka i det TV-programmet så var det jättekrångliga regler.
Tydligen är det dock uppgjort så att dansbandet med sångaren som ser ut som Eminem i tajt skjorta alltid ska vinna och att en av jurymedlemmarna är Knut Knutsson från Antikrundan i framåtkammad frisyr. I övrigt säger Peter Settman underliga saker och BarbadosMagnus ser kär ut. Sedan är det någon brud i jättefint hår och tjusiga ögon som häller ur sig en massa banala liknelser och sedan sjunger jag och lillasyster en rörande vacker version av Chips låt Dag efter dag, varvid mamma säger åt oss på skarpen att hålla tyst.
På tal om Chipslåten så gjorde den att jag gissade rätt årtal i På Spåret (fast egentligen var det såklart devalveringsledtråden jag tog det på!). Jag klassade ut mor och lilltjejen genom att både kunna den dåliga ortsnamnsgåtan i början samt Jimmy Cliff och något annat som jag har glömt.
På Spåret är ett ruskigt program, det med. För er som inte har sett det så går det ut på att två programledare byter Arne Hegefors-vitsar med varandra samtidigt som kändisar försöker gissa vart ett tåg åker. Det går aldrig att gissa rätt om man är jag, för jag blir helt yr av tågbilderna. Sedan spelar husbandet någon galet urvattnad version av en låt som får konstiga följdfrågor som man inte kan om man inte bryr sig om Peter LeMarc. Och det gör man förhoppningsvis inte.
På tal om chips så fick mamma skicka med mig potatis idag för att jag inte har någon mat hemma. Så nu har jag ätit en pära och tre nävar nachos samt mandelmassa. Jag borde bjuda någon på middag.
Sista rapporten från min kramforsvistelse är att TCM än en gång kände på sig att jag var hemma och visade Pat Garrett and Billy the Kid som vanligt. Det är en film med Bob Dylan, Kris Kristofferson och James Coburn. Coburn är cool, Kris har bar överkropp och ser mest halvroad ut och Bob är Bob och pratar om bönor och kastar kniv. Filmen är otroligt dåligt klippt och otroligt seg, men det är Bobmusik i den. Och så de där karlarna. Och det räcker ibland.
Sammanfattningsvis kan man säga, som en hyllning till min familj, att jag fått en låt av den bortglömda gruppen William på hjärnan: "Jag ser/ Jag ser gärna på TV/ Jag ser gärna på fotboll/ Bara du är med och ser".
Fast fotboll ser jag inte så himla gärna på. Reglerna i det spelet är lika luddiga som de i Dansbandskampen.
A small farewell
Efter gårdagens filmupplevelser och partaj känns det helt OK med att denna dag är en lugn liten fredag. Det firar jag lite stillsamt med mandelmassa och blogguppehåll hela lördagen och kanske även söndagen. Måste ju förbereda premiären av...tja, det kan jag inte berätta nu. Det ger sig.
En filmdikt skulle kanske passa jättebra här, eller hur? Skriv en!
Uträknad
Rent matematiskt. Tänker jag nu.
Om man lägger ihop alla fel man har gjort, alla minus.
Blir det ett gigantiskt plus då?
Promises promises
Snart är det dags att låta bli att ge nyårslöften igen, så då är det lika bra att drämma till med en nyårsdikt. Den är av så kallad andrahandssortering, dvs lite sämre kvalitet. Men å andra sidan billigare.
Skål
Ring, klocka, ring
Ring ut det hära året
Ring, klocka ring
Jag måste klippa håret
Men idag är ingen dag att fundera över sitt hår
För idag är en dag då man ska fira
Att Ola Rapace fyller år
motgift
När man inte vill tänka på andra saker kan man undra varför den senaste kladdkakan smakar metall. Och när man vill sluta gnälla över saker som inte händer, så kan man glädjas åt att gårdagen slutade bättre än den började. Här följer en uppräkning:
Saker började vända när jag hittade en julkalender som inte gjorde mig less på julen.
Sedan pratade jag med Dojjan om något som jag helt glömt bort nu, men det var roligt just då.
Kladdkakeexperten ingav hopp om lyckad kaka i framtiden.
Lillasyster, mamsen och storasyster hjälpte mig i mitt svärande över saker som håller på att barka åt fel håll. Det kändes mycket bättre efteråt.
Sedan fick jag SMS från Annikan som tipsade om fin servitör i Stockholm, vilket ju kanske hjälper. Det botemedlet får dock vänta till våren.
Till sist fick jag en nobelprismässig dikt om potatis från en ouppmärksammad poet.
Somna lycklig, som Stefan Sundström sjunger. Det kan man faktiskt göra även när en del saker är lite på sned.
blöblangrosjö
En liten Bruno K Öijer-dikt som Bruno K Öijer glömt att skriva:
Tandborstning utan lyse, rebell utan tub
Tandkräm!
Gårdagens tänder borstade i mörkret...
Blåvitrödrandig tandkräm som
Osynlig
I mörkret
Ramlat ner i
HANDFATET
Som en överbliven liten Ginger Spice
Eller en fransk revolutionär
Kanske en norsk nationalist
Sedd från rymden
Tandkräm!
När morgonögon tänder lyset
Ligger starsandstripesfärgad flourpasta som orubblig marmor kvar i
HANDFATET
Och skräcken sprider sig
Över vad tänderna får möta
Varje dag
Något som får denna hårda
YTA
Måste vara så full av kemikalier
Att inte ens Keith Richards törs använda den
Tandkräm!
Bortskrubbad med hjälp av sju sorters lösningsmedel
Union Jack full av glycerin rasar nerför
HANDFATET
rakt ut i
rymden
Right or vrång
För övrigt så avslutas denna skitdag med att jag fått mina önskningar om att se ung ut uppfyllda. Plötsligt lika finnig som en fjortis. Tack för det. Det är alltså inte klimakterievarning, det är bara puberteten.
Men när man är såhär arg och less på allt och alla fast mest på ingenting så är det bra att Johan Johansson finns och kan skriva argt men roligt om saker som är fel. Kolla in honom på MySpace! Jag ska hyra Johan Johansson i några veckor och ha honom i vardagsrummet. Där kan han sitta och bara sjunga någon käck dänga med påprickentext medan jag gör perfekta kladdkakor.
Sammanfattningsvis:
Veckovis dom
Är det nånsin nånda
Som gör mig lika sur som månda
De ska isåfall vara tisda onsda eller torsda
Eller alla dyra obekväma skors da
Kanske freda åsså lörda me
Men på sönda e ja surare
Aaaaaaaarrrrghhhhhh!!!!!!
Har just bakat kladdkaka igen, med "Pop-poppi-topp, det är toppen i åååår, pop-pop-pop-poppi-topp-topp" hoppandes omkring inne i huvudet hela tiden. I övrigt har jag mest varit arg idag. På folk som inte kan bete sig, på folk som inte gör som jag vill, på mig själv som stökar till det. Och på vintern, tristessen, fuldomen och att jag tvunget måste bli så hungrig hela tiden att jag inte kan åstadkomma ett skvatt här i livet.
Diktdags. Blir en skitjävlafantasydikt.
En dag i skogen
Långt bort i landet Ärtanpärtanpuff
Sitter det en liten
liten
liten
alv
Som av en trollkarl fått en magisk knuff
Som gjort att hans IQ
på 100
blivit halv
Bäst som han sitter
Och gråter i sin dumhet
Kommer det en vätte med stora ögon tre
Han bär på två britter
Och spelar på en trum-pet
Och ropar "här är puckot, kom så får ni se!"
Ur skogens vilda grönska
Fram springer åtta nördar
Och ett par loja monster samt en rultig fé
Nu börjar alven önska
Han visste hur man mördar
Men kanske ska man inte riktigt önska de'
För onda tankar straffar sig
Det vet ju minsta unge
Så alven band man fast vid ett stort förtrollat träd
"Nu äre bäst ja passar mig"
Sa han och börja sjunge
Och fick en konstig dialekt till på köpet mäd
En puckad alv med mord i sinnet
Står kvar i sagans skog
Och sjunger tills han tappar minnet
Och går sen bort till närmsta krog
Vad lär vi oss av detta nu
Det kan man fråga sig
Ja kanske bör jag berätta något om poängen
Ifall ens hjärna är på halvsju
Då blir man nog som mig
Och bör ej ha klivit upp ur sängen
