Bininis bananas
När jag var liten var en av mina hobbies att göra små listor över mitt dagliga kaloriintag. Ni måste förstå att jag bodde i en småstad där man inte kunde ränna på disco vareviga kväll. Och inte heller åka traktor eller vad annat ungdomar förväntades göra på andra ställen på den tiden.
Det var en rätt konkret hobby, det där med kaloriräknandet. Naturligtvis räknade man i kcal, inte kj. Kilocalorier och inte kilojoule. Det var liksom en skillnad där, hur hipp man var. Hippast var man ifall man svimmade på skolan. Det minns jag inte att jag gjorde, men jag fick gå hem några gånger för att jag hade ont i magen.
Det eviga målet med listan var att hamna under 800 kcal. Det är typ 6 bananer. Det var ganska omöjligt för en matfanatiker som jag att hålla, men de gånger man lyckades var det klang och jubelspel och långa processioner på storgatan med konfetti, magdansöser och champagnesprutande ynglingar. Fast det märkte jag aldrig, eftersom en diet på 800 kcal inte bara gör att revbenen sticker ut lite småhärligt, utan även att hjärnan liksom lägger av och gör att omvärlden krymper och blir luddigare. Liksom lite på avstånd.
Och så är det idag också, fastän jag inte räknar energiinnehållet i allt jag äter (det skulle vara en heltidsssysselsättning. Vem hinner räkna? Sju nävar nachos, 18 klasar vindruvor, 1 paket russin och 2 dl sojagrädde. Förrätten avklarad. En kalorimängd på elitidrottarnivå. Hur mycket gör man av med på väg till postlådan?).
Likheten mellan barndomens matkontrollbehov och dagens struntsamma-attityd är ändå att när man väl når dit man vill, så är man för trött för att registrera. Inte för att jag nått dit jag vill än, men jag vet att jag baske mig kommer vara för trött när det väl händer. Lite som en bergsbestigare. Där har de travat uppför en massa jäkla kullar i en månad och när de plötsligt når bergstoppen så är syret slut. Och vem bryr sig vart flaggan hamnar. Man vill ju bara hem ändå.
Och hem vill jag med. Vart nu hem är.
Det var en rätt konkret hobby, det där med kaloriräknandet. Naturligtvis räknade man i kcal, inte kj. Kilocalorier och inte kilojoule. Det var liksom en skillnad där, hur hipp man var. Hippast var man ifall man svimmade på skolan. Det minns jag inte att jag gjorde, men jag fick gå hem några gånger för att jag hade ont i magen.
Det eviga målet med listan var att hamna under 800 kcal. Det är typ 6 bananer. Det var ganska omöjligt för en matfanatiker som jag att hålla, men de gånger man lyckades var det klang och jubelspel och långa processioner på storgatan med konfetti, magdansöser och champagnesprutande ynglingar. Fast det märkte jag aldrig, eftersom en diet på 800 kcal inte bara gör att revbenen sticker ut lite småhärligt, utan även att hjärnan liksom lägger av och gör att omvärlden krymper och blir luddigare. Liksom lite på avstånd.
Och så är det idag också, fastän jag inte räknar energiinnehållet i allt jag äter (det skulle vara en heltidsssysselsättning. Vem hinner räkna? Sju nävar nachos, 18 klasar vindruvor, 1 paket russin och 2 dl sojagrädde. Förrätten avklarad. En kalorimängd på elitidrottarnivå. Hur mycket gör man av med på väg till postlådan?).
Likheten mellan barndomens matkontrollbehov och dagens struntsamma-attityd är ändå att när man väl når dit man vill, så är man för trött för att registrera. Inte för att jag nått dit jag vill än, men jag vet att jag baske mig kommer vara för trött när det väl händer. Lite som en bergsbestigare. Där har de travat uppför en massa jäkla kullar i en månad och när de plötsligt når bergstoppen så är syret slut. Och vem bryr sig vart flaggan hamnar. Man vill ju bara hem ändå.
Och hem vill jag med. Vart nu hem är.
Kommentarer
Trackback
