Och jag som faktiskt tänkte söka till elprogrammet när jag gick i 9:an
Ibland ramlar storhetsvansinnet ner över en när man minst av allt anar det.
Det började med att jag fick för mig att göra riktig mat till middag. Det gick bra. Tyvärr tog alla ingredienser som jag köpte igår slut på grund av denna storstilade plan, så imorgon blir det sprit och mandelmassa igen.
Men dagens middag gick alltså bra. Och då tänkte jag, när jag ätit så maximalt mycket vitaminer och åtminstone två procent av dagens proteinintag (som aldrig blir mer än två procent eftersom jag bor i det gamla Sovjet och inte har en riktig affär att handla på), att nu ska här jäklas göras i ordning.
Sedan barnsben har jag fått mig itutat att bara omgivningen är i ordning så reder sig det andra också. Erfarenheten har lärt mig precis tvärtom, att allt det där iordninggörandet bara leder till att man inte har någon energi till att ordna något roligt. Så därför har jag haft en massa skoj, men också en massa tidsbrist på grund av oordning.
Så vissa saker bör man kanske ha ordning på. Här skulle jag kunna skriva om min fantastiskt innovativa spikvägg, men då kommer min familj att förskjuta mig, så jag låter bli. Jag kan ju bara säga att det har blivit bra mycket lättare att hitta rätt BH när de hänger på rad, i färgordning, än när de ligger hullerombuller i tusen högar på svåråtkomliga ställen.
Men i alla fall. Min middag gav mig hybris. Jag fick plötsligt en massa energi och började städa. Det gick bra. Sedan tog jag i lite väl mycket och fick för mig att hänga upp hall-lampan som jag fått av en vänlig själ för att jag äntligen ska ha en taklampa i hallen efter tre år.
Jag blev först redigt imponerad av mig själv för att jag faktiskt hade glödlampor hemma. I med en sådan. Sedan ner i hallen med pallen (den raden kommer Per Gessle att sno när som helst, men varsågod) och upp i taket med lampan.
Då räckte inte vitaminerna längre. Jag förstod INTE hur själva installationen skulle gå till. Jag stod och såg sällsynt smart ut en meter uppe i luften med lampsladden i handen och ett outgrundligt uttryck i ansiktet. Efter ungefär en minut gav jag upp.
Jag får inse mina begränsningar. Jag antar att det inte är någon idé att jag ens försöker laga tvättmaskinen eller datorn själv heller.
Och nu vet jag dessutom att middag är överskattat.
Det började med att jag fick för mig att göra riktig mat till middag. Det gick bra. Tyvärr tog alla ingredienser som jag köpte igår slut på grund av denna storstilade plan, så imorgon blir det sprit och mandelmassa igen.
Men dagens middag gick alltså bra. Och då tänkte jag, när jag ätit så maximalt mycket vitaminer och åtminstone två procent av dagens proteinintag (som aldrig blir mer än två procent eftersom jag bor i det gamla Sovjet och inte har en riktig affär att handla på), att nu ska här jäklas göras i ordning.
Sedan barnsben har jag fått mig itutat att bara omgivningen är i ordning så reder sig det andra också. Erfarenheten har lärt mig precis tvärtom, att allt det där iordninggörandet bara leder till att man inte har någon energi till att ordna något roligt. Så därför har jag haft en massa skoj, men också en massa tidsbrist på grund av oordning.
Så vissa saker bör man kanske ha ordning på. Här skulle jag kunna skriva om min fantastiskt innovativa spikvägg, men då kommer min familj att förskjuta mig, så jag låter bli. Jag kan ju bara säga att det har blivit bra mycket lättare att hitta rätt BH när de hänger på rad, i färgordning, än när de ligger hullerombuller i tusen högar på svåråtkomliga ställen.
Men i alla fall. Min middag gav mig hybris. Jag fick plötsligt en massa energi och började städa. Det gick bra. Sedan tog jag i lite väl mycket och fick för mig att hänga upp hall-lampan som jag fått av en vänlig själ för att jag äntligen ska ha en taklampa i hallen efter tre år.
Jag blev först redigt imponerad av mig själv för att jag faktiskt hade glödlampor hemma. I med en sådan. Sedan ner i hallen med pallen (den raden kommer Per Gessle att sno när som helst, men varsågod) och upp i taket med lampan.
Då räckte inte vitaminerna längre. Jag förstod INTE hur själva installationen skulle gå till. Jag stod och såg sällsynt smart ut en meter uppe i luften med lampsladden i handen och ett outgrundligt uttryck i ansiktet. Efter ungefär en minut gav jag upp.
Jag får inse mina begränsningar. Jag antar att det inte är någon idé att jag ens försöker laga tvättmaskinen eller datorn själv heller.
Och nu vet jag dessutom att middag är överskattat.
Kommentarer
Trackback
