Tapetorkestern

Fullmåne igen snart och det märks. Suck.

Orkar inte tänka på vare sig jobb, livets mening eller kvantfysik, så jag tänker på Ozzy Osbourne istället. Att se Black Sabbath med en rosenkindad liten 20-årig Ozzy med olagligt solsken i blick gör att man tänker på vad saker och ting förändras. En sådan talangfull kille blev alltså en skakig karikatyr med odrägliga barn i ett ännu odrägligare tv-program. Deprimerande.

Men när man är lite ledsen (vilket är att ta i, men det är trots allt fullmåne och då ansvarar jag inte ett dugg för hur jag uttrycker mig) hjälper det ibland att tänka på Ozzy Osbourne ändå. Särskilt på hans beskrivning av hur det brukar vara när han vaknar mitt i natten av att han kommit på värsta superrocksymfonin och bara måste sjunga in den på diktafonen. När han lyssnar på mästerverket på morgonen hör han bara en galning som mumlar "whöhöhöhö", som svenske kocken i Mupparna, ungefär.


Så är det med mina idéer nuförtiden. Jag hittar på riktigt bra grejor, men när jag väl iscensätter dem blir det bara ett jättefånigt sludder. Fast om jag ska vara ärlig har jag inte ens iscensatt någonting. Friskt vågat, sjukt dumt, är min nya paroll.

Men sådär patetiskt negativ ska jag inte vara, för igår fick jag faktiskt upp hall-lampan till slut. Tack vare stabil telefonsupport från Dojjan. Hon är min bäste dräng. Jag ska låta henne instruera mig i hur jag lagar både tvättmaskin och dator också, men först tror jag vi ger oss på stereon. Det kan inte vara så svårt att laga något som bara är gjort av en massa hård materia.

Fast tänk om vi tejpar ihop stereon fel och alla mina Led Zeppelinskivor börjar låta som Europe...

Men bryter mitt negativa tänkande och tänker istället ännu mer på Ozzy och slänger ut en löjligt simpel tävlingsfråga: vad har den karln för koppling till en av världens bästa karlar, Robert Downey Jr? Väldigt originellt pris utlovas till den som har rätt svar.