Tapetorkestern

Mor och Liten Syster nöjde sig såklart inte med min avoga inställning till deras jakt på vilken Stefan Borschlåt det var som de fått på hjärnan, så gårdagen fick delvis ägnas åt att hjälpa dem med detta. Det visade sig, efter väldigt många om och män (i stora skjortsnibbar), att det inte ens var Stefan Borsch som sjöng. Jag lärde mig dock på vägen, att han gjort en bit som heter Våga Stuffa. Det hette en danskurs som hölls av Gudmundrå Folkdanslag, som jag var med i som 8-årig schottisfanatiker.



Stefan Borsch har inte gjort många schottislåtar, vad jag vet. Inte särskilt mycket doom-metal heller. Det visade sig dessutom att han inte heller gjort låten som Mor och Liten Syster fastnat i, för det var Paul Paljett.

Paul Paljett är mannen bakom Alla Balla Singoalla, det vet ju minsta psykfall. Och därmed börjar min nyårskrönika.

Jag har läst igenom mina gamla inlägg (rekommenderas! Fin och känslig litteratur. Eller i alla fall nästan. Eller i alla fall inte ful och okänslig litteratur. Eller i alla fall inget vulgärt och stötande. Eller jo. Ibland. Rekommenderas!) och märker att jag faktiskt gått framåt här i livet.

Det var nämligen länge sedan jag missbrukade Singoallakex. Och jag tänker inte börja heller. Fast jag har å andra sidan lovat en hel massa annat skumt i år, som jag sedan liksom glömt.

Jag får helt enkelt sluta lova saker. Fast jag tänker inte ge det som nyårslöfte. Här är exempel på tidigare nyårslöften som jag inte hållit: Jag ska lära mig köra bil, spela piano samt skärpa mig i allmänhet. Det där sista är så vagt att jag kan lova det varje år. Låna det gärna själv!

Snöpligt slut på nyårskrönikan, men inte desto mindre sant:

Saker jag ägnat min tid åt i år när jag inte vill tänka på att jag fortfarande inte gift mig med Chris Cornell:

- Lämpliga bakverksingrediensnamn på olika doom-metalgrupper. Hittills har jag bara kommit på Mandlemass.