Tapetorkestern

Ottan (halvtolv imorse) inleddes med att Lillasyster och Mor ringde och väckte mig genom att sjunga en Stefan Borsch-låt som de fått på hjärnan och inte kommer på texten till. Jag kunde inte hjälpa dem i detta trångmål och sov vidare.

Rolig kväll igår, med stilig stämsång, tzayspett och ett tvärsnitt av Sveriges roligaste kollegor. Natten inleddes med att jag funderade intensivt på var jag vill bo någonstans, och jag kom fram till att jag tror att det är här. Det känns skrämmande. Eftersom jag inte har minsta plan över exakt vad jag ska pyssla med här. Kanske Borneo har fler karriärsmöjligheter ändå.

Jag funderade även intensivt över ett blåmärke jag har på låret. Det försvinner aldrig, eftersom jag alltid slår mig där minst en gång i veckan. Det blåmärket är som en evig påminnelse om att jag inte ser mig för. Jag går in i samma bordskant om och om igen och det gör lika ont varje gång, men jag har ändå glömt bort att akta mig till nästa gång.
Det kan man analysera på många djupare plan, men det gör inte jag.

För nu håller jag på att bli så smart att jag inte kan uppehålla mig vid detaljer längre. Oerhört omtänksamma och intelligenta arbetskompisar gav mig igår en sällsynt svår gåva, som sysselsatt mig både fysiskt och psykiskt i ett dygn. Mest psykiskt. Jag har fortfarande inte lyckats koppla alla sladdar rätt, men jag har i alla fall fått lampor att lysa. Och det är lite som en beskrivning av våra liv.

Trots att jag är på god väg att bli redigt och rakt tänkande, så kan jag fortfarande inte luska ut vem som för en vecka sedan lämnade följande vältaliga kommentar på denna blogg: "hej. Detta är en kommentar.".
Om denna person skrev kommentaren för att få fart på min hjärna så har han/hon lyckats. Men mina efterforskningar har gett noll resultat. Så därmed kanske min IQ sjunker.

Men då är det i alla fall inte mitt fel.