Tapetorkestern

På grund av att Internet är outgrundligt svårt så låter den utlovade premiären vänta på sig.

Idag blir det ingen dikt, eftersom lillasyster och jag varit maratonpoetiska hela eftermiddagen. Till vår mors svårdolda förskräckelse. Inte heller förtjusades mamsen av liten systers och mina bedårande femtimmarsförsök att få till ett mastodontverk för svårt sliten blockflöjt och ostämd mandolin.

Förutom dessa musikaliska mästerkonster har jag genomlidit Dansbandskampen med den kramforsbaserade delen av min familj. Det är en svår tävling, på många sätt. Jag orkar inte riktigt gå in på detaljer nu, men förutom det uppenbart otäcka i det TV-programmet så var det jättekrångliga regler.

Tydligen är det dock uppgjort så att dansbandet med sångaren som ser ut som Eminem i tajt skjorta alltid ska vinna och att en av jurymedlemmarna är Knut Knutsson från Antikrundan i framåtkammad frisyr. I övrigt säger Peter Settman underliga saker och BarbadosMagnus ser kär ut. Sedan är det någon brud i jättefint hår och tjusiga ögon som häller ur sig en massa banala liknelser och sedan sjunger jag och lillasyster en rörande vacker version av Chips låt Dag efter dag, varvid mamma säger åt oss på skarpen att hålla tyst.

På tal om Chipslåten så gjorde den att jag gissade rätt årtal i På Spåret (fast egentligen var det såklart devalveringsledtråden jag tog det på!). Jag klassade ut mor och lilltjejen genom att både kunna den dåliga ortsnamnsgåtan i början samt Jimmy Cliff och något annat som jag har glömt.



På Spåret är ett ruskigt program, det med. För er som inte har sett det så går det ut på att två programledare byter Arne Hegefors-vitsar med varandra samtidigt som kändisar försöker gissa vart ett tåg åker. Det går aldrig att gissa rätt om man är jag, för jag blir helt yr av tågbilderna. Sedan spelar husbandet någon galet urvattnad version av en låt som får konstiga följdfrågor som man inte kan om man inte bryr sig om Peter LeMarc. Och det gör man förhoppningsvis inte.

På tal om chips så fick mamma skicka med mig potatis idag för att jag inte har någon mat hemma. Så nu har jag ätit en pära och tre nävar nachos samt mandelmassa. Jag borde bjuda någon på middag.

Sista rapporten från min kramforsvistelse är att TCM än en gång kände på sig att jag var hemma och visade Pat Garrett and Billy the Kid som vanligt. Det är en film med Bob Dylan, Kris Kristofferson och James Coburn. Coburn är cool, Kris har bar överkropp och ser mest halvroad ut och Bob är Bob och pratar om bönor och kastar kniv. Filmen är otroligt dåligt klippt och otroligt seg, men det är Bobmusik i den. Och så de där karlarna. Och det räcker ibland.

Sammanfattningsvis kan man säga, som en hyllning till min familj, att jag fått en låt av den bortglömda gruppen William på hjärnan: "Jag ser/ Jag ser gärna på TV/ Jag ser gärna på fotboll/ Bara du är med och ser".

Fast fotboll ser jag inte så himla gärna på. Reglerna i det spelet är lika luddiga som de i Dansbandskampen.