Tapetorkestern

Igår såg jag på skräckfilmen Barnhemmet och var väldigt tacksam att mors TV får allting att se ut som Utbildningsradions amatörteater från 1983 eller Benny Hill, eftersom den suddar bort all filter och all belysning så det blir helt komiskt. Tack vare detta blev jag inte så rädd som jag annars skulle ha blivit, men jag virade sjalen tillräckligt mycket över ansiktet och fick hjärtfel tillräckligt många gånger ändå. En bra film som ändå ingen bör se, för man blir lite skadad.

Skadad blir man inte av Stolthet och fördom, om man inte räknar att jag numer bara vill gå omkring på engelska gods med Mr Darcy. Jag som trodde jag avskydde sådana där filmer, där de yrar över hedarna och blir bortgifta till fel folk och dansar gavott. Det gör jag tydligen inte. Nu förstår jag vad Dojjan - rikets mest hängivna Prideandprejudicefantast -menar.

Jag fick även för mig att kolla på Hidalgo, eftersom Viggo Mortensen är med. Ni som inte vet vem Viggo Mortensen är bör snarast utbildas. Ni som sedan ser A History of Violence utan att vilja köpa hem karln direkt är förmodligen förlorade för alltid. Döm om min förvåning när inte ens Viggo kunde rädda Hidalgo, denna totalt värdelösa film. Jag iddes inte se den tillräckligt länge för att förstå någon slags handling, men Viggo hade i alla fall en svårt ful frisyr och ett stort behov av Lypsyl. Han vimsade omkring i något tält, blev fastlåst vid en påle och pratade persilja. Ungefär en halvtimme av mitt liv försvann där.