Ändrade planer
I DN påstås det att köttindustrin ligger bakom de "trendiga" köttdieterna. Imorgon kanske det kommer ett avslöjande om att tobaksbolagen vill att folk röker eller att scientologerna sponsrar Tom Cruise.
Hemma i Jämtland igen efter fem dagars hårt leverne i Göteborg. Äta, vila, äta, vila, äta, vila. I Göteborg har de kommit på en alldeles fantastisk uppfinning som heter "veganmeny". Det innebär att på väldigt många ställen kan man välja mellan flera olika saker att äta, istället för att kocken ska sucka och säga att "jahaja, duger det med wokade grönsaker?". Trots att "veganmenyn" var tydligt skyltad var det inte någon alls som blev ledsen över detta och sa att det är väl för bedrövligt att det ska få finnas annan mat än lövbiff och pölsa. Istället beställde "vanliga" människor veganskt av bara farten och världen blev lite ljusare och peace and love och sådärjan.
Psyktanten sitter fortfarande och funderar över om hon ska tordas ringa mig. Jag tänkte först hjälpa na litegrann genom att ringa en gång till, men så tänkte jag att jag ska väl inte både vara grinig sociopat OCH påstridig. Dessutom kanske jag inte alls har problem, det är bara åldersnoja, och åldersnoja kan man inte gå till doktorn med, för då skriver de bara ut Botox och motion och meditation och så står jag där utan något som helst tecken på skärpning.
Dessutom har jag just tackat ja till att börja jobba som lärare igen, redan imorgon.
Men räddningen är på väg. Dolphboken kommer vilken dag som helst.
Var god dröj
I väntan på att bli uppringd har jag sysslat med saker jag normalt aldrig sysslar med:
1. Jag har sökt jobb.
2. Jag har sytt i en knapp.
3. Jag har beställt Dolph Lundgrens bok på biblioteket.
I've been searching for the Dolphs
Dolph har precis gett ut en bok om hur man tränar som Dolph Lundgren och det vore väl märkligt om jag inte skulle kunna klara av att följa enkla instruktioner. Eftersom Dolph och jag har i princip identisk bakgrund (vi har bott både i Kramfors och Stockholm och gått på samma gymnasium, bytt från ett normalt namn till ett onormalt samt utsatt håret för olagliga mängder väteperoxid i våra dar) bör det vara lätt som en pannkaka för mig att få exakt likadan fysik som den mannen. Visserligen har Dolph ett litet försprång, eftersom han har tränat ungefär 40 år mer än jag har. Men om jag börjar idag (eller imorgon, jag har ju just ätit) kommer jag att vara en särdeles spänstig 75-åring. Frågan är om jag vågar bleka tänderna också, för att göra oss till exakta likisar. Det får jag se. Till att börja med ska jag testa hans övningar, som jag fick se alldeles gratis i en tidning idag.
Övningarna går ut på att man ska sparka med benen och skuggboxa. Visserligen är min fantasi i princip utan begränsningar, men jag har väldigt svårt att föreställa mig själv som kampsportslåtsaslekare. Jag tror jag låter bli projektet utan vidare.
Men Dolph säger att det finns inga ursäkter (no excuses, översatte jag nu till dig, Dolph) för att INTE träna. Inga som helst. Dolph tränar jämt. Jag kan hitta på ett rejält gäng med ursäkter jag, Dolph. Du kan läsa om dem i min kommande bok "Det finns alltid en undanflykt som funkar". Till exempel är det inte lämpligt att träna om man ätit väldigt mycket god pizza som man bakade bara för att slippa göra något viktigare. Då är det bättre att ligga och läsa seriealbum och äta lite mer pizza och sedan få total ångest två dagar senare över att man blivit ett däst späcklager som aldrig kommer att orka göra något mer och så springer man ut i skogen och svimmar nästan efter sexhundra meter. Testa det, du, Dolph. Sedan kan du komma och snacka om ursäkter.
Jag var ändå på vippen att bli Doppelgänger Dolph i somras, när jag och syskonbarnen var på sportaffärn för att leta en ny sportBH (för jag har ju sportat sönder den gamla! Höhö! Nä. Det har jag inte, men jag fick för mig att det var bäst att jag konsumerar bort hela Sveriges arbetslöshet så det blir någon ordning här i landet, så därför behövde jag shoppa. Det var som att Anders Borg hela tiden pratade högt i huvudet på mig. Du vet hur det är.) till mig. Jag stod i provrummet, som inte var något rum utan bara en kvadratmeter med ett skynke snett bakom kassan. Småkillarna drog undan skynket för att godkänna BH:n och sa åt mig att vänta. De gick och hämtade en hantel och ett viktbälte till överarmen. Jag fick hålla i hanteln och så spände de fast bicepsbandet på mig. Sedan sa de små barnen till sin moster som stod iförd tajts, BH och träningsprylar till allmän beskådan för folket i kassakön: "Sådär! Nu ska vi ta KORT!".
Dolph hade säkert inte lika snabbt dragit för skynket och sagt att det inte blir något av med den saken. Men i övrigt är vi en och samma.
Cipramil, cipramil, mellan mig och Sankte Per
Jag tror ännu mindre på psykologer än på knark, men jag tror väl minst av allt på att vilja hoppa i sjön i tid och otid, så jag har bestämt mig för att testa någon slags pratbehandling. Det var dock svårare än man kan tro. Psyktantellerfarbror har generösa öppettider, åtta till fem. Bara att ringa. Märkligt nog lyckas jag missa dessa väl tilltagna telefontider. Antingen bakar jag. Eller sorterar mina koftor. Eller bakar. Eller springer. Eller blir plötsligt tvungen att gå igenom vilka böcker jag ska skänka till Röda Korset. Och då kanske jag måste koll-läsa dessa böcker så jag inte ger bort fel. Slut på telefontid.
Men häromdagen gav jag upp alla mina Hemmets Journal-sysslor och ringde Psyktjänst. Genast sa en telefonsvarare: "lämna meddelande efter pipet". Va? Vilket meddelande? Skulle jag sitta och rabbla hela mitt ärende till en telefonsvarare? Det skulle förmodligen ge samma effekt som att rabbla allt för en riktig tant eller farbror med namnskylt och sekretesslöfte, men jag blev ställd. Jag la på.
Strax därefter kom jag på att det var väl ändå rätt löjligt att inte ens tordas säga "hallå hallå, jag vill anmäla mig till Officiella Knäppskallarnas Klubb" och så ringde jag upp igen. Och la på.
Sådär har det hållit på nu, förutom att jag inte ens ringt upp igen. Bara dragit en lättnadens suck när klockan blivit 17 och jag mest hela dagen har varit upptagen med att dammsuga eller läsa jobbannonser för helikoptermekaniker.
Slutet på nystarten
Höst blev det likt förbannat och det finns inget som helst bra med det, men det är i alla fall trevligt och tryggt att kunna ha en åsikt om något som man inte kan påverka överhuvudtaget. Om man inte är Kina eller Paul McCartney, förstås. Och det är inte alla som är det. Om man lägger ihop Kina och Paul McCartney blir det visserligen en hel del människor, men det är till föga tröst när löven börjar knastra.
Mitt löfte till mig själv i våras var att aldrig aldrig mer jobba inom det där obestämbara mörjet som kallas Den Svenska Skolan och istället försörja mig på mitt skrivande. Det är inte klokt vad snabbt det går att göra som man har lovat. Nu sitter jag här och jobbar inte på vare sig Den Svenska Skolan eller Något Annat Lands Skola och hela min försörjning vilar på att jag skriver. Visserligen går hela skrivprocessen ut på att jag kryssar i "Arbetslös" på kassakorten och ger Kommunal min autograf varannan vecka, men det är i alla fall mer än ingenting.
Och mer än ingenting, det är Tapetorkesterns återkomst från sommarlovet. Fast jag trodde det skulle bli lite storslagnare än så här. Men jag blev trött halvvägs när jag klippte konfetti och inte en enda kerub med champagne i stövlarna eller någon chokladinbakad paradorkester finns att tillgå här i förorten, så det blev liksom bara halvljummet alltihop.
Happ.
.
Midsommarnattsdrömmar
Persilja, Perfektion och PT. Och youtubepremiär för Tapetorkestern!
Julen 2008 började jag och Liten Syster planera mitt bröllop. Mor tyckte att jag borde hitta en brudgum först, men det kändes oöverstigligt svårt, så jag och Liten Syster fokuserade hellre på saker man kan kontrollera. Ett bröllop med persiljetema började så smångingom ta form. Vi la dock av med planeringen redan vid nyår, eftersom det blev lite svårtänkt utan brudgum. Storasyster påpekade att jag och Liten Syster levde i en villfarelse om att det finns perfekta män och att vi därför blev utan.
Nyårshelgen gick och jag började allt mer tro att Storasyster hade rätt.
En månad efteråt blev jag tvärkär i en snygg gitarrist som spelade på Lergodset i Hammarstrand. Jag upptäckte att Storasyster haft fel. Den Perfekte Mannen finns. Eller åtminstone Den Nästan Perfekte Mannen. Han har ibland lite skev musiksmak och glömmer kategoriskt att ställa undan smöret, men jag svarade ändå Ja när han friade för två år sedan.
Snart gifter vi oss.
Det blir inte ett bröllop där gästerna klär sig i persilja. Men det blir ett bröllop där jag får Mannen.
Något jag inte räknat med, vare sig när jag tänkte på hur man kan persiljesmycka en kyrka eller när jag tänkt på något överhuvudtaget är att jag i helgen skulle bli väckt halvnio på morgonen av att det bankar på dörren och när jag skräckslagen öppnar, blir jag ännu räddare av att där står en Personlig Tränare, som drar ut mig i springspåret. Efter den chockartade inledningen (särskilt för den Personlige Tränaren, som nog aldrig försökt få en äldre 35-åring att jogga) fortsatte dagen med att jag blev livrädd över att vardagsrummet var fullt med folk när jag kom tillbaka efter mitt livs första löpträning. Dessa människor körde iväg mig till mat och drinkar och filmskapande och rejält lyxliv och total ompyssling. En av de bästa dagarna jag har varit med om.
Resultatet från möhippan finns att se här, här och här. Tapetorkestern finns i många skepnader.
Precis som persilja, tänker Liten Syster och planerar vidare.
Desperate Housewife sökes
Varför jag kräver att samhället köper mig en hemmafru:
Jag är fullt frisk och vet hur man dammsuger, men jag vägrar gå med på att leva i ett sådant underutvecklat samhälle där det anses fult att anlita skattesubventionerad städhjälp, för hur ska jag annars kunna jobba dygnet runt och bli ett asocialt överklasspsyko om ingen plockar bort dammet ur hallen åt mig?
Övriga saker jag behöver hjälp med, om jag inte ska flytta till Monaco och lämna er i sticket:
1. Fylla diskmaskinen och plocka ur den. Det tar minst tio minuter och tio minuter är ett halvt viktigt frukostmöte med min brainstormargrupp.
2. Ställa mina DVD-filmer i bokstavsordning. Kaos är inte bra för samhället.
3. Snyta mig. Hinner inte och det är snuskigt, det får någon annan göra.
4. Krama mina barn. Det är värsta kvinnofällan!
5. Konversera mina vänner och hälsa på grannarna. Det är tid jag inte har, eftersom jag skriver viktiga kolumner i olika tidningar och om jag slutar göra det bara för att vara social, då kommer jorden gå under och Sverige blir ett u-land. Kanske i omvänd ordning.
Och OBS! Min anställda hemmafru skulle såklart vara arbetslös och ledsen om hon inte fick arbeta hemma hos mig. Därför ser jag till att jobba extra mycket, så jag får råd att ha henne kvar. Men ni måste ge mig skatteavdrag för att jag är så ädel!
Samhället finns till för min skull, så det är bäst ni betalar om ni vill att jag ska ha tid med mitt världsförbättrande jobb!
Stressade hälsningar,
min spökskrivare
Don't look back
Varför är det så mycket fokus på att alla ska bli veganer? Är det inte viktigare att se till att djuren inom köttindustrin har det bra istället för att tjata på folk om vad de ska äta?
Varför måste alla hustrumisshandlare sluta slå sina fruar? Är det inte viktigare att se till att kvinnorna som blir slagna har tak över huvudet istället för att tjata på männen att de ska låta bli att slåss?
En del saker kan man inte ha överseende med.
Problemlösning
Icke.
Det grundläggande problemet är inte att vi äter kött. Det grundläggande problemet är att vi tror att vi är tvungna att äta kött.
Om folk slutade proppa i sig djur skulle maten räcka till fler. Vi skulle såklart inte föda upp en massa djur som skulle behöva en massa mat, om vi inte tänkte slakta djuren.
Men jag är inte vegan av miljöskäl eller för att vara solidarisk med fattiga länder. Det är en bonus att både miljön och människorna vinner på det. Den enda, och ofrånkomliga, orsaken till att jag är vegan är att jag inte vill ta ifrån djur deras rätt till eget liv. Det är så enkelt att man nästan blir fnissig.
Fast det är lätt att sluta fnissa när man tänker på att större delen av mänskligheten kräver - och njuter av - att få härska över andra varelser. Och dessutom säger att det är det enda sättet att leva, att ta livet av någon annan.
Det är det grundläggande problemet.
Som faktiskt har en lösning.
Vad vi egentligen vill
Veganerna vill att alla ska bli veganer, så att köttindustrin helt enkelt ska försvinna, så att inga djur tas tillfånga.
Visst låter det bedrövligt? Det hörs ju, att de där grönsaksätarna vill oss illa. De vill ta ifrån människor deras enda nöje: att stänga in och slå ihjäl djur för att sedan äta upp dem och göra kläder av dem.
Hur länge ska detta få pågå innan folk vaknar? Tänk om någon i din familj blir vegan! Då kommer era liv att förlora sin mening! Kanske går en släkting med i ett sådant där hemskt gräsätargäng, där de samlas om kvällarna och lagar vegetarisk mat och låter bli att bloda ner händerna. Sedan sitter de där och smider planer för hur de ska låta bli att köpa kött hela nästa vecka och så tvingar de kanske DIG att äta något utan animaliska ingredienser men då jävlar får du sätta stopp, för annars kommer du att dras med i deras bestialiska sekt, där de inte ens vill köpa ett schampo som testats på kaniner, för de har bannemig inte ett sadistiskt hjärta i kroppen, de där vegomänniskorna!
Rätt vad det är eskalerar hela skiten och du sitter där hemma och äter vegetariskt av egen fri vilja, medan en kossa får stå och beta i lugn och ro hela livet utan att bli dödad i unga år av en bultpistol och då har det gått på tok för långt! Dessutom riskerar du att leva ett längre och friskare liv än köttätarna och du blir dessutom miljövänligare eftersom hela jordklotet håller på att paja på grund av köttindustrin, vilket du har hört från köttindustrin att det bara är ljug, men några miljönissar och experter har ändå påpekat att jo, det är sant, så länge vi håller boskap på det sätt vi gör kommer vi sakta att förgifta oss själva, men det kan inte vara sant. Kan inte vara sant. Det är bara vänsterpropaganda och förbannad Mulle-terrorism.
Dina vänner kommer att bli nyfikna på vad du äter och kanske själva börjar fundera på om det är så himla fräscht att proppa i sig likdelar och så vips har det kanske blivit fler veganer i din omgivning och det är DITT fel, DITT fel!
Hela mänskligheten kommer till slut att utvecklas i fredligare riktning när vi inser att vi inte måste tortera andra för att behålla vårt människovärde och då faller ju hela jämrarns samhällsapparaten, för vad ska vi då hålla på med om vi inte kan förnedra andra varelser och vältra oss i deras lidande och se dem rulla runt i sin egen avföring i väntan på att få dö på våra härliga, svenska jordbruk? När tidelag och mjölkdrickande blir förbjudet, vad ska vi då ägna vår fritid åt?
Tänk om vi faktiskt blir lyckligare av att respektera djuren istället för att förakta dem? Tänk om det går att tjäna pengar på vettiga saker istället för att slita inälvorna ur kroppen på grisar och kor? Tänk om vi blir lite lugnare inombords och slipper ångesten över att så fort vi äter har vi bidragit till en sämre värld? Tänk om vi kan se varandra i ögonen och bli lite gladare när vi inser att en annan värld är möjlig?
HJÄLP!!!
Livet som groupie, del 1
Tapetorkesterpedia: Babelsberg i Kramfors fanns förr i tiden och var världens bästa, finaste, hejdlösaste och förmodligen brandfarligaste konsertkåk. (Babelsberg finns nuförtiden också, men är numera bara en kåk.) Dit kom Jakob Hellman (en farbror som blev känd för att han hade glasögon och en lustig skjorta och sjöng som en norrländsk Elvis Costello, och blev jättepopulär hos folk som tyckte om att lyssna på sångare som andades in häftigt före varje stavelse, för att sedan poff bara sluta sjunga och så blev han mytomspunnen och ännu mer populär för att han gjorde inget alls. Det är det där sista jag försöker anamma alldeles själv.), Garmarna (som sjöng elektrisk tutelitutamusik med en sångerska vars röststyrka kunde blåsa omkull en hel by och så var hon sådär otrevligt söt. Jag slutade såklart lyssna på dem.) och Kazjurol (ett brölband som ingen i hela världen hört talas om sedan, eftersom det blev förbjudet att medverka i band som envisades med att grymta om helsiket samtidigt som de spelade så fort de kunde eftersom de tyckte låtarna var så tråkiga att de ville att de skulle ta slut fort.).
Däremellan spelade ofantligt många fler band och när det var Babelskväll var det allmän flaggdag i Sverige och livet fick en mening. När det inte var Babelskväll var livet en enda långt kommentarsfält i lokaltidningen och så regnade det jämt.
Därför blev jag så glad när Dojjan bjöd in mig till den där Facebookgruppen, för nu skulle jag vältra mig i musikminnen och måla hela kroppen med nostalgifingerfärg. Så jag gjorde mig beredd att delge alla gruppdeltagare mina fantastiska erfarenheter från en av de lyckligaste perioderna i mitt liv.
Och så... inget. Jag minns ingenting från Babelstiden. Inget som går att sprida vidare som klämkäcka anekdoter ur mitt spännande leverne. Andra i gruppen skriver roliga saker om de band som spelade, vad de sa och vad de gjorde och hur de såg ut. Jag har inget alls att bidra med. Noll rocknroll, liksom.
Det enda citat jag minns från någon enda artist kommer inte att imponera på någon som samlar på rockhistorier, men det är åtminstone möjligt att använda själv. Uttalandet fälldes av Entombeds sångare till mig och Dojjan när metallmännen lämnade Babels:
"Hejdå, tjejer."
Kort därefter bytte Entombed sångare. Go figure.
Inge mera jobb på farmen
När Bob Dylan bara var en lillpojke sjöng han i svängomen "Maggie's Farm" såhära: "Got a head full of ideas/that are driving me insane" och det är ju bara att säga lyllos dig, lille Bob. Fast nu är han 70 och inte så liten, men ni förstår att man får böja tiden lite hur man måste för att det ska passa ens syften. Och ens blogg. Tillbaka till syftet: Bob beklagade sig över att han hade huvet fullt av idéer och det höll på att slänga honom utför vansinnets brant.
Värre är det tvärtom. Mitt huvud är så tomt på idéer att spritt språngande galning är det enda jag har att föreslå för Arbetsförmedlingen när de kräver att få ett svar på vad jag ska bli när jag blir stor.
Om en vecka är det dags att besöka Arbetsförmedlingens Labyrinth of Doom igen. Då tänker de fråga varför jag inte skaffat mig en utbildning och ett jobb eller åtminstone familj eller några postkodmiljoner så att jag aldrig mer måste besvära dem mitt i fikarasten. Oftast brukar jag då bara skrapa med foten och bli generad och säga "Förlåt, snälla damen, men jag är en dålig människa och är inte ens värd att få sitta här och samtala med Ers Höghet".
Den här gången tänkte jag att det skulle bli annorlunda.
Nästa vecka ska jag stolpa in på Arbetsförmedlingen, stolpa ut igen och spika upp mina teser på deras ytterdörr. På Arbetsförmedlingens entré ska det stå fastnaglat följande meddelande:
Eller nej, förresten, jag har inte kommit på vad det ska stå än.
How low can you go?
Vad gör vi?
Tröja little bit harder
Kära Magdalena Ribbing!
Exakt vad ska man ta sig till med män man möter i skogen? Män som stegar rakt emot en. Män som har en tröja på sig med texten "Animals taste good". Vad gör man med dessa människor?
Är det god sed att lägga krokben för dem? Är det helt fel att ta en tugga av deras lår och säga "Not all animals taste good. You taste horrible." Begår man något slags brott mot etiketten om man sliter av dem tröjan, stoppar in den i munnen på dem och säger "nu ska vi leka att du är en griskulting som ska kastreras utan bedövning"? Är det helt emot all tradition att ta fram en spikpistol och fråga män med dumma t-shirts om de tror att man kommer att pricka deras pannor eller om det blir ett så kallat missöde i arbetet?
Snälla, svara så fort du kan. Jag är lite orolig att jag gjort något opassande.
Bruce högre, lilla åh
Ni undrar varför det tagit så lång tid mellan förra inlägget och detta och jag säger att det är för att jag har jobbat hårt på nedanstående (längre, mycket längre ner. Inte raden under denna.) lilla betraktelse över en sak som jag läste i en facktidning för musiker, där den äldste av bröderna Herrey är förbundsjurist och har en spalt där han filosoferar över diverse rättsliga frågor som kan beröra spelåsjungfolket.
I det senaste numret lär han ut att det inte är tillåtet att göra en svensk version av Born to Run, till exempel. Attans. Jag som vore som given kandidat till det. I min fina låt Född till språng skulle jag få in något om att så fort man springer får man mjälthugg, hjärtflimmer, akut andnöd och revbenssträckning. Då skulle jag kanske få en massa fans och inte behöva nöja mig med Mannens kommentar när jag svimfärdig kom in från ännu en misslyckad löprunda och räknade upp alla livshotande symptom jag upplevt: "Ja, det är det som händer när man springer."
Eftersom jag inte kan bli maratonmästare ska jag bli poet. Därför slet jag hårt med att få till en dagsvers över scoopet att farbror Bruce inte vill att någon tolkar hans texter på andra språk än amrekanska. Och att det är Louis och Richards bror som upplyst mig om detta. Jag ville liksom kommentera världen, kulturen och språket allerstädes samtidigt.
Det gick inte riktigt så bra som jag föreställt mig, men plan B är att jag skickar texten till Bruce och säger maj der Broos, jo kän tränsläjt diis lirricks into jår längvitj änd mäjk ö sooperhitt! Och så får jag en massa royalties och blir rik och kan köpa en betjänt som springer åt mig så jag kan sitta hemma och vara svår och äta kakao men så plötsligt en dag ringer Bruce och säger något på sitt eget språk om att jag har lurat honom på en massa pengar och att vi ses i rättssalen och jädrar anacka och då blir ju läget ett annat.
Då måste jag ringa Per Herrey och få hjälp. Nog bäst att jag går med i Musikerförbundet redan idag.
En liten dikt om Bruce Springsteens något avoga inställning, som jag inte känt till förrän jag läste om det hela i Per Herreys juridikspalt i tidningen Musikern
Ni vet Per Herrey
Diggiloo-Diggiley
Han har lärt mig
Att Bruce Springsteen säger nej
Till översättningar av hanses* låtar
*= Precis som i T.S. Eliots The Waste Land känner författaren att dikten är för svår för att låta läsaren tolka den själv och att det därför krävs en fotnot (eller tusen, som hos Eliot. Men det får vi inte plats med här på nätet.) som förklarar konstverket: den sista raden syftar alltså inte på att Bruce Springsteen säger att ingen får översätta Per Herreys låtar. Det är olagligt att översätta Bruce Springsteens låtar och inget annat. Eller jo, det är olagligt med vissa andra saker också, men det får ni ta reda på själva vilka de är. Ring sedan Per Herrey om det kör ihop sig. (RIM!!!)
Levon Helm och andra kex
Idag låter jag min inre Plus-Sverker gå bärsärkagång på bloggen.
Om du inte har hört Levon Helms skiva Electric Dirt är du en lyllopelle som har en massa sväng att se fram emot. Om du köper den, det vill säga. Jag vill inte uppmana till överdriven shopping, men om du prompt vill handla något är det lika bra du lägger pengarna på den skivan. Kom då bara ihåg att gå via www.godhandling.se och välj en fin organisation - t.ex. Djurens Rätt eller Forska Utan Djurförsök - som tjänar pengar på att du inte kan hålla börsen i styr.
Lagom till bikinisäsongen lanserar Singoalla ett blåbärskex, som tydligen är veganskt. Jag vill inte uppmana till överdriven kak-konsumtion, men om du absolut inte kan låta bli att skaffa köpebröd kan du lika gärna välja det som inte är djurfientligt. En del av Göteborgskex-sortimentet är dock fyllt med dynga från mejeriindustrin, så helt fint är det väl inte att handla av dem. Å andra sidan är det svårt att hålla händerna helt rena när man går på mataffärn, så det kanske är bra att stötta de få plågofria alternativen som de stora jättarna lanserar? Jag vet inte. Upplys mig. Tyvärr brukar blåbärsprodukter lukta latrin (slängde nyligen en påse blåbärstuggummi - som jag köpt antingen på fyllan eller på fastande mage - för att tyggegymmit stank bajamaja and there is no way around it), vilket sänker mina förhoppningar kring denna lilla lyckokaka. Det ökar dock mina chanser att få plats i en baddräkt kring juni. Tipsar massmedia om detta redan nu.
Kaka och raka
Det är nog byxorna. De är för trånga igen. Jag har uppnått den ålder som tydligen gör att det inte längre går att äta kladdkaka och Djungelvrål till middag utan att låren leker Hulken med alla sorters benkläder. Den brytpunkten inträffade exakt två dagar efter min senaste födelsedag. Från att ha varit päronformad är jag nu kulturtantsmässigt blob-formad och måste börja klä mig i skynken och träsmycken och kanske plötsligt få råd att handla på Gudrun Sjödén.
Bantning är Ondskans bländverk och kommer inte på fråga. Att bara dra ner på sockerkakskonsumtionen skrämmer mig ännu mer. Att äta normala portioner har samma prioritet som att söka till Cullbergabaletten.
Problemet måste lösas, om jag inte ska börja gå runt på stan i hotpants. På något vis måste jag anpassa benens storlek till byxorna. Det kräver drastiska åtgärder.
Ja, ni gissar rätt och ni fasar precis som jag.
Epilatorn måste fram igen.
Kisstoria
Kring påsk tar jag en paus från att klä ut mig och låter bli att kräva folk på godis och pengar. Det är en fin tradition som jag hoppas Anders Borg kommer att ta efter vilken dag som helst. Jag vet att det är lite överdrivet, eftersom jag faktiskt inte har några som helst belägg för att finansministern ränner runt och begär karameller från människor till höger och vänster och Maudimitten, men jag leker Hanne Kjöller och slänger ur mig analogier lite hur som helst.
Fast nu är jag vuxen och har slutat med det.
Fördelar med att vara vuxen:
- Man kan, i sin djupa oro över att föräta sig på påskgodis, föräta sig på helt vanligt godis innan påsk.
- Man kan ringa till skolor, utge sig för att vara förälder och fråga om eleverna är lediga både skärtorsdag och stjärtonsdag
- Man kan göra bort sig lite hur som helst och vara trygg i att man snart har glömt bort vad man gjort
Den tredje punkten övade jag på i förra veckan. Jag gick in på toaletten på en av stadens restauranger för att kissa (denna information är viktigare än man kan tro). För att komma in på toaletten var jag tvungen att ursäkta mig förbi ett par som satt precis vid toadörren. Innanför toalettdörren fanns en annan dörr, som i en saga. Den första dörren ledde bara till ett litet mellanrum (orkar inte ordvitsa här), som en minihall. Där var det alldeles mörkt. Jag kunde dock med mitt skarpa intellekt och mina väldigt svaga linser komma fram till att det nog bara var att sträcka ut handen så skulle jag nå handtaget till den andra dörren och därmed kunna ta mig in till toaletten. För att kissa.
Jag famlade mig fram till toalettdörren och öppnade den. Därinne var det också kolsvart. Jag övervann min starka bacillskräck och kände längs väggarna för att hitta en lysknapp. Ingenstans.
Jag backade ut genom toadörren och famlade längs väggarna i lilla mellanrummet för att hitta en lysknapp. Ingenstans.
Jag upprepade denna procedur ett par gånger för att sedan inse att jag nog måste öppna ytterdörren för att släppa in lite ljus för att hitta lysknapparna. Jag öppnade dörren, för att få lite förvånade blickar från paret som satt intill när jag plötsligt stängde dörren igen. Ljuset hjälpte inte. Ingen lysknapp.
Med modiga händer famlade jag längs toarummets väggar igen och hittade något som kändes som en knapp. Jag tryckte på den. Röda punkter började blinka inne i badrummet. Jag började fundera. Var detta något slags ledljus, vid typ strömavbrott? Men varför så många? Och varför i all världen pep ett larm väldigt högt utanför badrummet?
Resten kan ni gissa. Jag hittade som genom ett trollslag en lysknapp, sedan larmåterställningsknappen och sedan insåg jag att jag inte tordes kissa nu. För då kanske larmpatrullen skulle storma in för att se i vilken nöd jag var. Jag beslöt mig för att behålla min nöd och gick ut därifrån.
- Vi drar, sa jag till den roade Mannen som väntade vid vårt bord.
- Vi måste hitta någonstans att kissa.
Ha en skojig påsk och låt kycklingarna ha det med, så ge fan i att äta ägg.
