Livet som groupie, del 1
En speleman från hembyn har startat Facebookgruppen "Vi som minns Babels i Kramfors". Ett par läsare vet inte vad Babels är, men det är inget att oroa sig över. En del människor saknar bildning, helt enkelt.
Tapetorkesterpedia: Babelsberg i Kramfors fanns förr i tiden och var världens bästa, finaste, hejdlösaste och förmodligen brandfarligaste konsertkåk. (Babelsberg finns nuförtiden också, men är numera bara en kåk.) Dit kom Jakob Hellman (en farbror som blev känd för att han hade glasögon och en lustig skjorta och sjöng som en norrländsk Elvis Costello, och blev jättepopulär hos folk som tyckte om att lyssna på sångare som andades in häftigt före varje stavelse, för att sedan poff bara sluta sjunga och så blev han mytomspunnen och ännu mer populär för att han gjorde inget alls. Det är det där sista jag försöker anamma alldeles själv.), Garmarna (som sjöng elektrisk tutelitutamusik med en sångerska vars röststyrka kunde blåsa omkull en hel by och så var hon sådär otrevligt söt. Jag slutade såklart lyssna på dem.) och Kazjurol (ett brölband som ingen i hela världen hört talas om sedan, eftersom det blev förbjudet att medverka i band som envisades med att grymta om helsiket samtidigt som de spelade så fort de kunde eftersom de tyckte låtarna var så tråkiga att de ville att de skulle ta slut fort.).
Däremellan spelade ofantligt många fler band och när det var Babelskväll var det allmän flaggdag i Sverige och livet fick en mening. När det inte var Babelskväll var livet en enda långt kommentarsfält i lokaltidningen och så regnade det jämt.
Därför blev jag så glad när Dojjan bjöd in mig till den där Facebookgruppen, för nu skulle jag vältra mig i musikminnen och måla hela kroppen med nostalgifingerfärg. Så jag gjorde mig beredd att delge alla gruppdeltagare mina fantastiska erfarenheter från en av de lyckligaste perioderna i mitt liv.
Och så... inget. Jag minns ingenting från Babelstiden. Inget som går att sprida vidare som klämkäcka anekdoter ur mitt spännande leverne. Andra i gruppen skriver roliga saker om de band som spelade, vad de sa och vad de gjorde och hur de såg ut. Jag har inget alls att bidra med. Noll rocknroll, liksom.
Det enda citat jag minns från någon enda artist kommer inte att imponera på någon som samlar på rockhistorier, men det är åtminstone möjligt att använda själv. Uttalandet fälldes av Entombeds sångare till mig och Dojjan när metallmännen lämnade Babels:
"Hejdå, tjejer."
Kort därefter bytte Entombed sångare. Go figure.
Tapetorkesterpedia: Babelsberg i Kramfors fanns förr i tiden och var världens bästa, finaste, hejdlösaste och förmodligen brandfarligaste konsertkåk. (Babelsberg finns nuförtiden också, men är numera bara en kåk.) Dit kom Jakob Hellman (en farbror som blev känd för att han hade glasögon och en lustig skjorta och sjöng som en norrländsk Elvis Costello, och blev jättepopulär hos folk som tyckte om att lyssna på sångare som andades in häftigt före varje stavelse, för att sedan poff bara sluta sjunga och så blev han mytomspunnen och ännu mer populär för att han gjorde inget alls. Det är det där sista jag försöker anamma alldeles själv.), Garmarna (som sjöng elektrisk tutelitutamusik med en sångerska vars röststyrka kunde blåsa omkull en hel by och så var hon sådär otrevligt söt. Jag slutade såklart lyssna på dem.) och Kazjurol (ett brölband som ingen i hela världen hört talas om sedan, eftersom det blev förbjudet att medverka i band som envisades med att grymta om helsiket samtidigt som de spelade så fort de kunde eftersom de tyckte låtarna var så tråkiga att de ville att de skulle ta slut fort.).
Däremellan spelade ofantligt många fler band och när det var Babelskväll var det allmän flaggdag i Sverige och livet fick en mening. När det inte var Babelskväll var livet en enda långt kommentarsfält i lokaltidningen och så regnade det jämt.
Därför blev jag så glad när Dojjan bjöd in mig till den där Facebookgruppen, för nu skulle jag vältra mig i musikminnen och måla hela kroppen med nostalgifingerfärg. Så jag gjorde mig beredd att delge alla gruppdeltagare mina fantastiska erfarenheter från en av de lyckligaste perioderna i mitt liv.
Och så... inget. Jag minns ingenting från Babelstiden. Inget som går att sprida vidare som klämkäcka anekdoter ur mitt spännande leverne. Andra i gruppen skriver roliga saker om de band som spelade, vad de sa och vad de gjorde och hur de såg ut. Jag har inget alls att bidra med. Noll rocknroll, liksom.
Det enda citat jag minns från någon enda artist kommer inte att imponera på någon som samlar på rockhistorier, men det är åtminstone möjligt att använda själv. Uttalandet fälldes av Entombeds sångare till mig och Dojjan när metallmännen lämnade Babels:
"Hejdå, tjejer."
Kort därefter bytte Entombed sångare. Go figure.
Kommentarer
Postat av: Anita
Anekdoter ja! Här har du en. Jag var 15 år och åkte på klassresa till Stockholm. Någon vuxen som ställt upp och följde med oss hade fixat biljetter till en konsert. "-Mäh, vad är det för nåt...har aldrig hört talas om dom...ååå guuud vad tråkigt!" Det var vad den stackars "fixaren" fick höra av oss, som lyssnade på Deep Purple, Nazareth och Black Sabbath. Det visade sig senare att konserten var helt okej. Vilka det var? Håll i er, det var GENESIS :D
Trackback
