Tapetorkestern

Fick ett brev från doktorn om att vi ska ses till veckan och kolla hur det gått med min munterhetsmedicin. Det var ju ingen vidare värst bra idé, eftersom jag låtit bli att hämta ut den, så jag avbokade. Och vips fick någon annan en möjlighet att träffa en läkare, pussochkram på mig.


Fick ett brev från Tant Klarna (som jag skickat två brev till där jag påpekade att jag inte tänker betala 135 kr i förseningsavgift som de lagt på en räkning som de skickat till Hammarstrand, där jag inte bor), som säger att de då aldrig hört på maken (ni som vill höra på maken kan bege er till Pause i stan på lördag kl 15 och höra knepig och fin jazz) till oförskämdhet för de har minsann inte fått något brev om att de ska ta bort någon förseningsavgift och det är minsann mitt fel att jag fått förseningsavgift hur som helst fastän de råkat skicka till en adress där jag inte bott på tre år eftersom jag facketisst måste ha koll på att jag inte fått räkningen från dem för jag har väl knappast något annat för mig än att hålla reda på vilka fakturor som ska vänta på mig när jag kommer hem efter ännu en dag som Jan Björklunds lilla piga.

Ungefär så skrev Tant Klarna och jag blev arg. Sedan lät jag bli att bli ännu argare, eftersom Tant Klarna avslutade brevet med att säga att hon trots allt gjort ett undantag och raderat min skuld, men det var då i vicket fall som helst inte deras fel från början ändåså. Jag vs Klarna 1-0 (här låtsas jag som att Klarna inte alls har tagit en halv årslön i fakturaavgifter och ränta av mig bara för att jag puckat nog köpte tre saker på avbetalning eftersom jag så väldigt gärna ville vara med i Lyxfällan och få två barska ekonomer hemskickade som ger mig mitt drömjobb och sätter in mina fakturor i pärmar och till slut ger mig en SPA-helg när jag slutat köpa cigaretter och Elloskläder för hela lönen. Ingen genomtänkt plan.).


Fick ett städryck och letade fram en bra plockaundanrat-skiva. Hade inte hört på The Clashs The Vanilla Tapes sedan jag bodde i Hammarstrand (kan tyckas vara onödig information, men jag får prova Hammarstrand gratis i tre veckor om jag bara skriver om Hammarstrand på bloggen i varje inlägg minst fem gånger, så jag nämner därför Hammarstrand litegranna.) och så på tiden är det allt vad det var att jag gjorde det nu. Men kolla kolla! Inte hade jag kommit ihåg att det följde med en DVD med skivan! En helt osedd Clash-DVD har bott hemma hos mig i fem år, för så där går det när man råkar ut för Kerstin Thorvalls mormor-syndromet. Kerstin Thorvalls mormor vägrade ju, som ni vet, att äta färska wienerbröd. Hon väntade tills de blev lite torra, för då var det inte syndigt att äta dem längre. Sådär gör jag med skivor och böcker och filmer också, att jag inte kan höra på dem på en gång jag fått hem dem. De måste gå till sig och bli torra och... nej. Dålig analogi. Men nästan.

Jag menar bara att det är roligt att hitta en sådan skatt när man minst av allt tror att man är på skattjakt. Fixa någon fin analogi själva till det. 

För ett tag sedan gladde jag mig åt att Facebook inte övervakar precis alla, med tanke på att deras reklam aldrig någonsin riktar sig till mig. Håna aldrig Facebook, det är det råd jag nu ger till alla mina barnbarn som är spridda över världen. Facebook ser dig även när Facebook blundar. Facebook har angivare som läser Tapetorkestern. Fräsigt men otäckt. Dagen efter mitt jubel över att Facebook inte har argusögon höll jag på att svimma av förbluffelse. När jag loggade in satt den bara där och blängde mig hånfullt rätt i synen: reklamen som ville åt mig.


"Warren Zevon T-shirts, köp köp köp" stod det ungefär. Hur gick det där till? Hur kunde Facebook på en endaste dag gå från stötande Kronfågel-annonser till att truga på mig en tröja med min store idol på?


Men det finns ett fel i tänket, så klart. Varför i hela friden skulle jag vilja ha en (ful) tröja som det står Warren Zevon på? Warren Zevon var en stjärna (spritt språngande knasig och inte genomsnäll utan ibland direkt skitstövlig och våldsam, men dock stjärna) med fantastiska låtar och texter och frisyr-VM i klass med mina håräventyr, men vad ska jag med namnet hanses till på magen min?


När jag gick i högstadiet var jag fullständigt nerkärad i en popgrupp som hette The Wonder Stuff. De blev kända för att de inte tvättade håret och att deras sångare var en exakt kopia av mig till utseendet. Dessutom skrev de små dängiga dängor som man inte ville få ur huvet. Bra nog. Jag kunde dock inte nöja mig med allt detta, utan köpte dessutom en Wonder Stuff-tröja. Jag ville ha en svart med lite häftigt tryck på. Tyvärr var de tuffa tishorna slut. Den enda som fanns kvar var himmelsblå med gult tryck (som dessutom bestod av det kortfattade ordet "hup!" som de utropade i en sångtext Inte direkt coolt på någon som helst nivå). Det kan ha varit världshistoriens absolut fulaste klädesplagg. Som att gå klädd i svenska flaggan, dessutom i storlek XL, icke figursydd. Jag såg alltså ut som ett valtält för Sverigedemokraterna istället för en bedårande liten poptjej när jag hade på mig den där nya trasan. Bedårande poptjej var för övrigt omöjligt för mig att bli, eftersom de bedårande poptjejerna aldrig någonsin var exakta kopior av sångaren i The Wonder Stuff. De bedårande poptjejerna var storögda, brunhåriga och så små att man kunde stoppa dem i fickan och förväxla dem med ecstasytabletter på närmsta raveparty och så gick de pyttiga småflickorna därmed ett märkligt öde till mötes.

Doktorn bara ignorerade min förfrågan om amfetamin på recept. Jag hade längtat efter att få några fullfarttabletter så att jag precis som Bob Dylan 1966 skulle bli superkreativ och snabb i tanken och få en vettig frisyr och sluta hetsäta och så skulle mina medarbetare inte försynt fråga om jag är gravid. Jag har inga vetenskapliga bevis för att allt det där skulle bli av, men jag är i alla fall tvärsäker på att Robbie Robertson inte hukade sig fram mot Bobs mage mitt under Like a Rolling Stone och frågade om han möjligtvis hade en bulle i ugnen.


Men doktorn brydde sig inte om mitt förslag. Han hade istället fått en fix idé om antidepressiva godisar som skulle få mig att må finfint inom bara ett par veckor. När han på min begäran läste upp alla biverkningarna påpekade jag att det inte lät som att utsikterna för finfint mående var särskilt goda och att mitt nuvarande tillstånd inte direkt stämde överens med de symtom som hans kalaskarameller sägs bota. Då tyckte doktorn att jag borde ge ett par veckor av mitt liv för att se om medicinen skulle funka. Då sa jag att det nog inte var så säkert att jag skulle tordas göra det, men det var trevligt att träffas.


In på alltihop var jag tvungen att lämna tillbaka Dolph igår. Biblioteket skickade ut ett hotfullt SMS om att fler ville låna Dolph. Dolph följde motvilligt med tillbaka till biblioteket och grät en skvätt när vi skildes åt. Mest grät han över att jag inte tränat med honom mer än en gång och att det fick honom att tappa självförtroendet lite granna. Jag lovade honom att jag kommer att vara en bodybuilder fortare än han vet ordet av och då verkade han bli lite tröstad.


Sedan satte jag mig ner i två timmar och åt choklad.

Därefter tänkte jag på vad doktorn hade sagt och att det kanske var dumt av mig att inte ge hans recept en chans. Jag åt lite mer choklad och tänkte igen.

Jag bestämde mig för att lita på beprövad erfarenhet och jag kommer därför att ge detta recept en chans till.

Psykologen frågade om jag ville komma på ett möte till. Jag sa att det kunde jag väl, eftersom jag inte ville göra henne besviken. Sedan bestämde jag mig såklart för att avboka tiden på Internet. Jag är en sådan som gör slut genom att skicka en kompis med en lapp.


Pressbyrån har börjat sälja vegansk korv i Göteborg. Visserligen ligger veganska korven och säcklas ner av djurkorvssvett på samma grill, men Verklighetens Folk vill äta slaktavfall, det måste man ju respektera. Precis som man måste respektera tidelag, häststympning, tuppmalning och annat som Sveriges befolkning ropar efter.


Hösten är myspysslandets årstid, så här kommer några fina tips att gosa på med när mörkret, löven och humöret faller:

- Dressera fåglar till att bajsa på alla som bär rävmössor.

- Gå in på Arbetsförmedlingen och ropa "Jobba, jobba, jo-oobba!"

- Gör jättemycket chokladkola, slå in i fint papper så det blir som små paket och skriv "Ät!" på paketen. Följ sedan instruktionerna.

- Bestäm dig för att alla dagar är fuldagar och tävla mot dina medmänniskor om vem som kan vara minst estetiskt tilltalande. Ge dig själv en flaska vin varje gång du vinner.

- Ring upp ett telemarketingföretag och ställ några personliga frågor som du spelar in och spelar upp för dem igen.

- Gör ett vackert collage av dina kassakort och skicka till kulturministern. Hon tycker att underhållning och kultur är samma sak, så där får hon lite konst hon förstår.

- Vänd kappan efter vinden. Det kan ta en hel dag. Ge dig själv en flaska vin som tröst.

- Skaffa dig en rimlig träningsförebild. Skippa Dolph, testa Roseanne Barr istället.

- Gå med i ett band. Utan att låta övriga bandmedlemmar veta det förrän det är dags för spelning.

- Klä dig i kottar och spika upp dig själv på ytterdörren, som en vacker hälsningskrans åt till exempel Jehovas Vittnen.

- Gör ett scrapbookvykort av grisbajs, bitskador och blodigt strö, som du hittat på närmsta misskötta grisfarm.
Skicka till jordbruksministern och fråga hur det var med det svenska djurskyddet.

- Tänk på ingenting och ring SVT för att berätta om din nya programidé.

- Gör en liten lerfigur av Jan Björklund och glöm bort den i torkskåpet.

- Fundera på hur stort universum är.

Jag skulle ju gå ur facket, men så kom det annat emellan. Dolphboken har nämligen inte kommit till biblioteket ännu, så jag ramlade ner i apati och grämelse ett tag. Sedan blev jag på bättre humör när jag såg Israel Nash Gripka och hans kompande killar i kavaj i torsdags och då hade jag definitivt inte tid att skicka göreslutbrev till Kommunal. I publiken fanns en medlem ur Hoven Droven och jag tänkte ett tag att nu vore det väl på sin plats att jag säger till honom på skarpen att orkestern hanses försvårar min löpträning genom att spela i takt jag inte kan springa i, men jag lät bli.


Men Kommunal. Jag får lite separationsångest. Tänk om de blir ledsna för att jag bryter med dem? Tänk om de säger "jaha, och vem tror du vill ha dig då?" och så sprider de ut till alla andra fack vilken usel medlem jag är och så får jag inte chans på ens Alfakassan till slut.


Nog bäst jag väntar tills Dolphboken kommer, så jag kan försvara mig.

Tack vare Vegologi fick jag häromdagen höra Tori Amos nya skiva Night of Hunters. Det går inte att beskriva hur bra den är. Hör den själva och bli helt omkullvälta av storhet och perfektion och känn hur något kan vara både pretentiöst och bokstavligen våldsamt underbart. Eller så kan man som Mannen påpeka lite försiktigt att "allt låter väl ganska likadant" och då har man helt rätt. Ganska likadant och helt perfekt. Som tio varianter på kladdkaka i små små bitar. Man vill ha mer precis hela tiden. Så köp köp köp. Kom bara ihåg att gå via God Handling först om du handlar skivan på nätet.

Tori Amos kommer till Oslo i oktober, men precis som Bob Dylan har hon ingen känsla alls för min privatekonomi, så jag kan inte sjava dit och se na. Tror jag. Hon är så bra att jag blir både euforisk och avundsjuk, så säg inte nej, säg kanske kanske kanske åker jag till Norge ändå.

Avundsjuk blir man på folk som besöker på bokmässan i Göteborg nu i dagarna också. Kanske inte helt euforisk men åtminstone imponerad och road blir man av skojiga Liv Strömquist och Bollstas store son Mats Jonsson som ska ha något slags ståhej där. Båda två har nyss kommit ut med nya seriealbum och lyllo er som kan gå dit och mingla. Om inte annat för att ta reda på om det är sant som det sägs i Kramfors, att folk från Bollsta har galoscherna på örona.

Idag tänkte jag den förbjudna tanken "jag går ur facket". Sedan bestämde jag mig för att tanken inte var förbjuden, utan befogad. Jag betalar nästan 500 kronor varje månad till Kommunal. Femhundra spänn. När jag är arbetslös sänks det med en femtilapp, så Anders Borg har ju verkligen rätt i att det lönar sig att vara arbetslös i det här landet.


Femhundra kronor. I fackavgift. Vad får jag då för dessa pengar? Jo, en bit betalas till A-kassan. Ni som kan er absurdism vet att A-kassan är den där elake brovaktaren i Monty Pythonfilmen som står och kräver att folk ska svara på omöjliga frågor för att få gå över bron, annars låter han stackarna explodera. Det är bara en enda människa som lyckas lura brovaktaren att själv explodera, och det är så livet med A-kassan är. Man måste komma på det hemliga tricket som gör att de går med på att betala ut ens pengar (och helst att själva A-kassan förintas, men det händer bara i sagorna).


En annan del av fackavgiften går till min hemförsäkring. Det är ju bra, hemförsäkring. Det är dock helt onödigt att ha Kommunals hemförsäkring när ens Man också har en hemförsäkring, som dessutom är billigare.


Den sista delen av femhundringen går till fackligt arbete. Fackligt arbete kan vara sådant som att gå runt och kräva heltid så att alla medlemmar blir sjukskrivna för överbelastning. En liten bit av avgiften går till att löneförhandla. Eftersom jag jobbar som lärare förhandlar inte Kommunal för mig. Tack, tack. Det som jag trodde var fackets kärnverksamhet får också en liten slant ur femhundringen. Det kan alltså vara att facket ringer till ett vårdföretag och säger att ni får inte låta arbetarna jobba sju dygn i sträck utan lön. Sistnämnda fackliga arbete är sådant som jag vill att facket ska hålla på med, men det är förmodligen tre spänn av min avgift som går till sådant.


Jag betalar alltså femhundra kronor i månaden för att A-kassan inte ska ge mig några pengar, för en försäkring jag inte behöver samt för en facklig fråga som jag är helt emot.


Anledningen till att Kommunals fackavgift är så hög är för att det är så många kommunalare som är arbetslösa. Ju fler som är arbetslösa, desto mer solidarisk måste varje lågavlönad kommunalare vara och lägga extra mycket ur den tajta månadsbudgeten till facket.

Så jag säger NEJ till Kommunal (en kvinnas nej kan betyda ja, sa Kersin Sandels en gång. Hon uttalade sig i ett våldtäktsmål, så man kan väl ifrågasätta lite av varje gällande intelligens, sunt förnuft och så vidare där, men håll med om att uttalandet är användbart. Inte särskilt, jag vet.).


Frågan är bara vilket fack som vill ha mig. Jag kan inte vara med i något av lärarfacken, eftersom de bara låter behöriga lärare - oavsett hur låga ämneskunskaper de har - vara med i deras klubb. Jag kan inte vara med i läkarfacken, eftersom jag inte tål att se blod. Det går inte heller med Balettförbundet, eftersom de har jättestränga krav. Härmed frågar jag alltså chans på vilket fack som helst, bara det är låga avgifter. Något fack som inte har några arbetslösa, alltså. Det torde vara Statsministerförbundet.

Stekte pannkaka och pratade om att jag stekte pannkaka på Facebook och tänkte på vad lång lång tid det tar att steka pannkaka, precis som en annan på Facebook skrev häromdagen. Inte alltid är livet jättespännande.


Medan jag skrev det där om pannkakan på Facebook började Youn Sun Nah sjunga låten Pancake. Jag vet inte hur det är med er, men för mig är Youn Sun Nah dagens, kanske årets, bästa upptäckt. Jag var dessutom helt ovetande om att hon skrivit en pannkakssång. Jag fortsatte med pannkaksstekandet och då slog det mig att Tori Amos också gjort en sång med titeln Pancake. Två övernaturligt begåvade sångerskor har alltså skrivit om pannkaka. Betyder det att jag, som så ofta tänker på pannkaka, IJENKLIEN är en övernaturligt begåvad sångerska? Är det ett tecken?


Då kom jag att tänka på en munk, vars namn jag har glömt (kanske för att han levde för bra länge sedan, typ på 1600-talet. Om du kan något som är ännu längre tillbaka än dess kan du dra till med det.), som trodde att precis allt var ett tecken. Om han hade rätt eller inte har jag också glömt. Och det är tecken på inget annat än ålderdom.


Huruvida munken ofta stekte pannkakor har jag inte heller någon koll på, men säkerligen tyckte han också om Thore Skogmans Plättlaggen. På tal om övernaturliga begåvningar.

Ett skolcafé i Texas har blivit helt veganskt och pga "smörbrist" kan man just nu bara köpa vegetabiliskt matfett på mitt närköp. Världen går framåt nästan helt i smyg.

Mitt möte med psykologen blev dock ingen framgång. Jag fladdrade ut i kanterna och blev ett otydligt fall. Men till nästa gång har jag förberett mig. För att spara tid och pengar har jag förslag på lösningar på mitt problem:

1. Ät en Alvedon 2. Gör 10 situps 3. Anlita en trollkarl.

Förhoppningsvis ska inte samtliga åtgärder behöva sättas in.

A-kassan skickar mig ett stycke destruktionspoesi: Vi saknar ett intyg. Om vi inte får ditt intyg förlorar du din rätt till ersättning.


Jag har inte fått någon ersättning från A-kassan, eftersom de suttit i över en månad och formulerat det ödesmättade brevet till mig.


Jag ringer kommunen och ber om ännu ett intyg. Det ska nog gå bra, säger kommunen. Men inte just nu, för vi har inte tid. Det är många som vill ha intyg nuförtiden. Kanske om några veckor. Vi får se.


Jag (min Mor) har skrivit ett brev till en fordringsägare och meddelat att jag inte tänker betala förseningsavgift på en räkning, eftersom anledningen till att jag inte betalat räkningen är att den skickades till byn jag bodde i för två och ett halvt år sedan. Fordringsägare har den förmånen att de kan låta bli att svara på brev om de tycker det är tråkiga brev.


Jag ringer då upp fordringsägaren och säger ursäkta, men jag har inte fått något svar på mitt brev, är förseningsavgiften kvar? Nej, säger fordringsägarens tjänstehjon Tilda. Förseningsavgiften är borttagen på nästa faktura, säger Tilda och ler. Låter det som. 

Nästa faktura hamnar på min rätta adress. Förseningsavgiften är kvar.


Jag försöker springa i takt till Hoven Droven och lyckas inte. Ser att Bob Dylan kommer till Sverige i höst och jag har inte råd. Vrånga musiker är tydligen i konspiration med A-kassan och Tilda och kommunen.

Det ska jag berätta för psykologen, för jag har bokat en dejt nu på måndag.