Tapetorkestern

Själen knarkar tussilago för att självmedicinera bort värsta vårdeppen. Som ju inte finns, för när det är sol och vår och man är mer än 17 år är det så lite man förstår, men man inser åtminstone att det är bättre med 30 plusgrader i solen än minus 45 inomhus, så varför infinner sig en massa tryck över bröstet mitt bland alla sjövilt sjungande bofinkar och äntligen smältande isar?


Det är nog byxorna. De är för trånga igen. Jag har uppnått den ålder som tydligen gör att det inte längre går att äta kladdkaka och Djungelvrål till middag utan att låren leker Hulken med alla sorters benkläder.  Den brytpunkten inträffade exakt två dagar efter min senaste födelsedag. Från att ha varit päronformad är jag nu kulturtantsmässigt blob-formad och måste börja klä mig i skynken och träsmycken och kanske plötsligt få råd att handla på Gudrun Sjödén.


Bantning är Ondskans bländverk och kommer inte på fråga. Att bara dra ner på sockerkakskonsumtionen skrämmer mig ännu mer. Att äta normala portioner har samma prioritet som att söka till Cullbergabaletten.


Problemet måste lösas, om jag inte ska börja gå runt på stan i hotpants. På något vis måste jag anpassa benens storlek till byxorna. Det kräver drastiska åtgärder.


Ja, ni gissar rätt och ni fasar precis som jag.


Epilatorn måste fram igen.