Tapetorkestern

Julen 2008 började jag och Liten Syster planera mitt bröllop. Mor tyckte att jag borde hitta en brudgum först, men det kändes oöverstigligt svårt, så jag och Liten Syster fokuserade hellre på saker man kan kontrollera. Ett bröllop med persiljetema började så smångingom ta form. Vi la dock av med planeringen redan vid nyår, eftersom det blev lite svårtänkt utan brudgum. Storasyster påpekade att jag och Liten Syster levde i en villfarelse om att det finns perfekta män och att vi därför blev utan.

Nyårshelgen gick och jag började allt mer tro att Storasyster hade rätt.


En månad efteråt blev jag tvärkär i en snygg gitarrist som spelade på Lergodset i Hammarstrand. Jag upptäckte att Storasyster haft fel. Den Perfekte Mannen finns. Eller åtminstone Den Nästan Perfekte Mannen. Han har ibland lite skev musiksmak och glömmer kategoriskt att ställa undan smöret, men jag svarade ändå Ja när han friade för två år sedan.

Snart gifter vi oss.

Det blir inte ett bröllop där gästerna klär sig i persilja. Men det blir ett bröllop där jag får Mannen.

Något jag inte räknat med, vare sig när jag tänkte på hur man kan persiljesmycka en kyrka eller när jag tänkt på något överhuvudtaget är att jag i helgen skulle bli väckt halvnio på morgonen av att det bankar på dörren och när jag skräckslagen öppnar, blir jag ännu räddare av att där står en Personlig Tränare, som drar ut mig i springspåret. Efter den chockartade inledningen (särskilt för den Personlige Tränaren, som nog aldrig försökt få en äldre 35-åring att jogga) fortsatte dagen med att jag blev livrädd över att vardagsrummet var fullt med folk när jag kom tillbaka efter mitt livs första löpträning. Dessa människor körde iväg mig till mat och drinkar och filmskapande och rejält lyxliv och total ompyssling. En av de bästa dagarna jag har varit med om.

Resultatet från möhippan finns att se här, här och här. Tapetorkestern finns i många skepnader.

Precis som persilja, tänker Liten Syster och planerar vidare.