Cipramil, cipramil, mellan mig och Sankte Per
Jag tror ännu mindre på psykologer än på knark, men jag tror väl minst av allt på att vilja hoppa i sjön i tid och otid, så jag har bestämt mig för att testa någon slags pratbehandling. Det var dock svårare än man kan tro. Psyktantellerfarbror har generösa öppettider, åtta till fem. Bara att ringa. Märkligt nog lyckas jag missa dessa väl tilltagna telefontider. Antingen bakar jag. Eller sorterar mina koftor. Eller bakar. Eller springer. Eller blir plötsligt tvungen att gå igenom vilka böcker jag ska skänka till Röda Korset. Och då kanske jag måste koll-läsa dessa böcker så jag inte ger bort fel. Slut på telefontid.
Men häromdagen gav jag upp alla mina Hemmets Journal-sysslor och ringde Psyktjänst. Genast sa en telefonsvarare: "lämna meddelande efter pipet". Va? Vilket meddelande? Skulle jag sitta och rabbla hela mitt ärende till en telefonsvarare? Det skulle förmodligen ge samma effekt som att rabbla allt för en riktig tant eller farbror med namnskylt och sekretesslöfte, men jag blev ställd. Jag la på.
Strax därefter kom jag på att det var väl ändå rätt löjligt att inte ens tordas säga "hallå hallå, jag vill anmäla mig till Officiella Knäppskallarnas Klubb" och så ringde jag upp igen. Och la på.
Sådär har det hållit på nu, förutom att jag inte ens ringt upp igen. Bara dragit en lättnadens suck när klockan blivit 17 och jag mest hela dagen har varit upptagen med att dammsuga eller läsa jobbannonser för helikoptermekaniker.
Det jobbigaste i hela den processen är när man inser att man behöver hjälp :) believe me!
Gumman, gumman! Anade nånstans där långt bak i min förkrympa hjärna att det var nånting men visste inte vad.Bra att du i alla fall börjat med att tänka att du ska ringa. Då har man kommit långt tycker jag! Puss o kram så hörs vi om du vill prata med en annan som eventuellt ibland kanske skulle behöva liiiite hjälp!
Jag känner inte riktigt igen mig i ovanstående kommentar då jag själv i många år visste att jag behövde hjälp men att jag inte kom mig för att be om den, eller kunde be om den. Men det är nog olika från person till person och beroende på situation. Däremot förstår jag mycket väl undanflykterna och ångesten som lägger hinder i vägen, det kan dyka upp i många olika situationer.
Något som kanske kan hjälpa är om du får någon som sitter bredvid dig när du väl ska ringa, någon som följer med dit och väntar utanför medan du träffar läkaren. Kanske låter "fånigt" men det är en mycket stor hjälp att ha ett sådant stöd.
Och, innan du sedan träffar läkaren/psykiatrikern (vilken du säkert först får träffa innan det bokas in något möte med en terapeut/psykolog) skriv ner sakerna du tänkt på, vad som fått dig att ringa, vad som gjort att du insett att du behöver och vill ha hjälp och ta med dig det. Det är så lätt att glömma bort saker när man väl träffar personen i fråga, på grund av nervositet, glömska eller bara situationen i sig, vilket i sin tur kan göra att man blir besviken, känner sig missförstådd, och en massa andra saker som i värsta fall gör att man inte vill ha med dem att göra igen.
Slutligen, jag förstår din aviga inställning till mediciner. Det kan vara rätt hälsosamt att inte acceptera "piller" rakt av. Var dock inte för avigt inställd utan förklara varför du känner som du gör. Och vad gäller terapi finns det så många olika typer, och många olika terapeuter. Men ibland kan det räcka med en så kallad samtalskontakt där man kan diskutera saker och sin situation med en professionellt utbildad person som har det som sitt jobb att hjälpa. Att börja med att diskutera det hela med "dem som kan" är första (eller andra) steget.
Det är mina "några" ord på vägen. Sen hoppas jag din morgondag innebär att du kliver över det första hindret och lämnar ett meddelande på den där telefonsvararen.
Styrke-pushapålitesnällt-kram!
