Wild mercury sound
Doktorn bara ignorerade min förfrågan om amfetamin på recept. Jag hade längtat efter att få några fullfarttabletter så att jag precis som Bob Dylan 1966 skulle bli superkreativ och snabb i tanken och få en vettig frisyr och sluta hetsäta och så skulle mina medarbetare inte försynt fråga om jag är gravid. Jag har inga vetenskapliga bevis för att allt det där skulle bli av, men jag är i alla fall tvärsäker på att Robbie Robertson inte hukade sig fram mot Bobs mage mitt under Like a Rolling Stone och frågade om han möjligtvis hade en bulle i ugnen.
Men doktorn brydde sig inte om mitt förslag. Han hade istället fått en fix idé om antidepressiva godisar som skulle få mig att må finfint inom bara ett par veckor. När han på min begäran läste upp alla biverkningarna påpekade jag att det inte lät som att utsikterna för finfint mående var särskilt goda och att mitt nuvarande tillstånd inte direkt stämde överens med de symtom som hans kalaskarameller sägs bota. Då tyckte doktorn att jag borde ge ett par veckor av mitt liv för att se om medicinen skulle funka. Då sa jag att det nog inte var så säkert att jag skulle tordas göra det, men det var trevligt att träffas.
In på alltihop var jag tvungen att lämna tillbaka Dolph igår. Biblioteket skickade ut ett hotfullt SMS om att fler ville låna Dolph. Dolph följde motvilligt med tillbaka till biblioteket och grät en skvätt när vi skildes åt. Mest grät han över att jag inte tränat med honom mer än en gång och att det fick honom att tappa självförtroendet lite granna. Jag lovade honom att jag kommer att vara en bodybuilder fortare än han vet ordet av och då verkade han bli lite tröstad.
Sedan satte jag mig ner i två timmar och åt choklad.
Därefter tänkte jag på vad doktorn hade sagt och att det kanske var dumt av mig att inte ge hans recept en chans. Jag åt lite mer choklad och tänkte igen.
Jag bestämde mig för att lita på beprövad erfarenhet och jag kommer därför att ge detta recept en chans till.
