HUP!
För ett tag sedan gladde jag mig åt att Facebook inte övervakar precis alla, med tanke på att deras reklam aldrig någonsin riktar sig till mig. Håna aldrig Facebook, det är det råd jag nu ger till alla mina barnbarn som är spridda över världen. Facebook ser dig även när Facebook blundar. Facebook har angivare som läser Tapetorkestern. Fräsigt men otäckt. Dagen efter mitt jubel över att Facebook inte har argusögon höll jag på att svimma av förbluffelse. När jag loggade in satt den bara där och blängde mig hånfullt rätt i synen: reklamen som ville åt mig.
"Warren Zevon T-shirts, köp köp köp" stod det ungefär. Hur gick det där till? Hur kunde Facebook på en endaste dag gå från stötande Kronfågel-annonser till att truga på mig en tröja med min store idol på?
Men det finns ett fel i tänket, så klart. Varför i hela friden skulle jag vilja ha en (ful) tröja som det står Warren Zevon på? Warren Zevon var en stjärna (spritt språngande knasig och inte genomsnäll utan ibland direkt skitstövlig och våldsam, men dock stjärna) med fantastiska låtar och texter och frisyr-VM i klass med mina håräventyr, men vad ska jag med namnet hanses till på magen min?
När jag gick i högstadiet var jag fullständigt nerkärad i en popgrupp som hette The Wonder Stuff. De blev kända för att de inte tvättade håret och att deras sångare var en exakt kopia av mig till utseendet. Dessutom skrev de små dängiga dängor som man inte ville få ur huvet. Bra nog. Jag kunde dock inte nöja mig med allt detta, utan köpte dessutom en Wonder Stuff-tröja. Jag ville ha en svart med lite häftigt tryck på. Tyvärr var de tuffa tishorna slut. Den enda som fanns kvar var himmelsblå med gult tryck (som dessutom bestod av det kortfattade ordet "hup!" som de utropade i en sångtext Inte direkt coolt på någon som helst nivå). Det kan ha varit världshistoriens absolut fulaste klädesplagg. Som att gå klädd i svenska flaggan, dessutom i storlek XL, icke figursydd. Jag såg alltså ut som ett valtält för Sverigedemokraterna istället för en bedårande liten poptjej när jag hade på mig den där nya trasan. Bedårande poptjej var för övrigt omöjligt för mig att bli, eftersom de bedårande poptjejerna aldrig någonsin var exakta kopior av sångaren i The Wonder Stuff. De bedårande poptjejerna var storögda, brunhåriga och så små att man kunde stoppa dem i fickan och förväxla dem med ecstasytabletter på närmsta raveparty och så gick de pyttiga småflickorna därmed ett märkligt öde till mötes.
