Taktkänsligt
A-kassan skickar mig ett stycke destruktionspoesi: Vi saknar ett intyg. Om vi inte får ditt intyg förlorar du din rätt till ersättning.
Jag har inte fått någon ersättning från A-kassan, eftersom de suttit i över en månad och formulerat det ödesmättade brevet till mig.
Jag ringer kommunen och ber om ännu ett intyg. Det ska nog gå bra, säger kommunen. Men inte just nu, för vi har inte tid. Det är många som vill ha intyg nuförtiden. Kanske om några veckor. Vi får se.
Jag (min Mor) har skrivit ett brev till en fordringsägare och meddelat att jag inte tänker betala förseningsavgift på en räkning, eftersom anledningen till att jag inte betalat räkningen är att den skickades till byn jag bodde i för två och ett halvt år sedan. Fordringsägare har den förmånen att de kan låta bli att svara på brev om de tycker det är tråkiga brev.
Jag ringer då upp fordringsägaren och säger ursäkta, men jag har inte fått något svar på mitt brev, är förseningsavgiften kvar? Nej, säger fordringsägarens tjänstehjon Tilda. Förseningsavgiften är borttagen på nästa faktura, säger Tilda och ler. Låter det som.
Nästa faktura hamnar på min rätta adress. Förseningsavgiften är kvar.
Jag försöker springa i takt till Hoven Droven och lyckas inte. Ser att Bob Dylan kommer till Sverige i höst och jag har inte råd. Vrånga musiker är tydligen i konspiration med A-kassan och Tilda och kommunen.
Det ska jag berätta för psykologen, för jag har bokat en dejt nu på måndag. 
