Ole dole Dolph
Äntligen kom Dolphboken i lördags och jag läste ut den på kvällen. Eller läste och läste, jag hoppade över de noggranna övningsinstruktionerna och tittade mest på bilderna och tänkte: "snart är det där JAG". Dolph radar upp en massa tester man kan göra för att kolla hur man själv ligger till, rent fysiskt. Ett av testerna är det som US Navy Seals kör för att nyrekrytera. Jag läste hoppfullt igenom vad som krävs av mig. Jag blev lite mindre hoppfull för varje brutal uppmaning som radades upp: "Gör minst 42 armhävningar på 2 minuter", och så vidare. Bara en massa tokerier. Tills jag kom till det sista momentet: "Spring 2,5 km på 12 minuter, iförd marschkängor". Ha! Där ligger allt blivande Navy Seals i lä, eftersom jag springer på UNDER 12 minuter! Visserligen har jag inte på mig några töntiga stövlar när jag kutar omkring, men jag klappade ändå mig själv på axeln.
På natten till söndag drömde jag tre olika Dolphdrömmar. Samtliga gick ut på att jag höll på att bli enormt vältränad. Mitt i alltihop vaknade jag och insåg att jag tänkt fel om Navy Seals-testet. Det är ju EN kilometer jag springer på knappt 12 minuter! Plötsligt krympte alla mina muskler som jag jobbat ihop under de senaste fem timmarna.
På söndagen skulle jag låta Dolph styra och ställa med mig bäst han ville och jag tänkte följa hans träningstips på millimetern. Men så råkade Mannen dra med mig på ett café som hade veganska blåbärsbullar och så hade Modern bakat sju kilo kakor åt mig och så var jag tvungen att äta mig igenom hela dagen. På kvällen tyckte Dolph att jag ändå kunde göra ett försök, bara för att se om jag kanske var Navy Seals-material ändå. Dags för konditionstest. Löpning, dock utan kängor. Jag sprang som en hind. Inte. Jag fick hjärtflimmer efter en halv kilometer, som vanligt. Dolph stod bakom varje tall och suckade och svor över mig.
Idag ringde Doktorn. Han vill träffa mig. Det brukar vara så med folk som jag inte känner. Jag gick med på att trycka in honom i kalendern, men bara på villkor att han bjuder på spännande piller när jag dyker upp. Han sa kör i vind, Kalle Blomster, eller något liknande. Tror jag i alla fall. Jag hade inte riktigt tid att lyssna, eftersom Dolph stod och stampade i hallen och tvingade mig att göra crunches. När jag inte klarade mer än 10 av 20 blev vi nästan osams.
Imorgon är det kanelbullens dag, tisdag och den fjärde oktober på en och samma gång. Då blir det snärjigt att klara av livspusslet. Dessutom är Bob Dylan i Sverige och försöker låtsas som om det inte gör honom något att jag inte kan se honom.
På natten till söndag drömde jag tre olika Dolphdrömmar. Samtliga gick ut på att jag höll på att bli enormt vältränad. Mitt i alltihop vaknade jag och insåg att jag tänkt fel om Navy Seals-testet. Det är ju EN kilometer jag springer på knappt 12 minuter! Plötsligt krympte alla mina muskler som jag jobbat ihop under de senaste fem timmarna.
På söndagen skulle jag låta Dolph styra och ställa med mig bäst han ville och jag tänkte följa hans träningstips på millimetern. Men så råkade Mannen dra med mig på ett café som hade veganska blåbärsbullar och så hade Modern bakat sju kilo kakor åt mig och så var jag tvungen att äta mig igenom hela dagen. På kvällen tyckte Dolph att jag ändå kunde göra ett försök, bara för att se om jag kanske var Navy Seals-material ändå. Dags för konditionstest. Löpning, dock utan kängor. Jag sprang som en hind. Inte. Jag fick hjärtflimmer efter en halv kilometer, som vanligt. Dolph stod bakom varje tall och suckade och svor över mig.
Idag ringde Doktorn. Han vill träffa mig. Det brukar vara så med folk som jag inte känner. Jag gick med på att trycka in honom i kalendern, men bara på villkor att han bjuder på spännande piller när jag dyker upp. Han sa kör i vind, Kalle Blomster, eller något liknande. Tror jag i alla fall. Jag hade inte riktigt tid att lyssna, eftersom Dolph stod och stampade i hallen och tvingade mig att göra crunches. När jag inte klarade mer än 10 av 20 blev vi nästan osams.
Imorgon är det kanelbullens dag, tisdag och den fjärde oktober på en och samma gång. Då blir det snärjigt att klara av livspusslet. Dessutom är Bob Dylan i Sverige och försöker låtsas som om det inte gör honom något att jag inte kan se honom.
Kommentarer
Trackback
