Tapetorkestern

Min lillasyster skriver bra saker om musik på Orange Skies (se länk till höger). Hon har lurat mig att skriva en grej också, som redaktören motvilligt tog in eftersom han tycker att jag skriver för långt. Därför tränar jag  mig nu på att skriva kortfattat:

Brett Anderson var min och mina polares idol för drygt tio år sedan. Hans lilla band Suede var det bästa som fanns, alla kategorier. Sedan ballade det ur på många sätt och vis, men nu är Brett Anderson solo (har faktiskt glömt lägga till honom i telefonlistan) och gör en hel del fint själv. Men så söt som han var i sin alldeles för lilla jacka i den här videon blir han aldrig igen.

Känsliga tittare varnas: man ska inte hoppa från tak, det vet till och med Madicken.
Känsliga lyssnare varnas: den här måste spelas jättehögt.

Den här låten är en hälsning till alla er som jag trodde jag lämnade för alltid efter gymnasiet, men tack och lov blev det inte så. Den är även en hälsning till alla er andra som tror att man lämnar någon för alltid, för det gör man inte. Försöker jag lära mig.

I september ska riksdagen rösta på ett förslag som går ut på att man ska tvinga alla bloggare att registrera sig med namn och bild. Innan dess tänker jag leva rövare ordentligt på min blogg och tar inget som helst ansvar för vad jag skriver. Precis som förut, d v s...

Jag och en kompis kom i helgen fram till att vi tänker för mycket och att det är därför vi ibland blir så ytliga. Man vill liksom ta en paus från alla svarta tankar och tänka stenhårt på balsam istället. Tyvärr går det lite överstyr ibland. Och man börjar tänka svarta tankar om balsam.

Det jag vill säga med detta är väl att tapetorkestersemestern rullar vidare, trots den svarta svackan och trots att folk i riksdagen tror att jag är samhällsomstörtande. Nu ska jag skriva något riktigt riktigt revolutionerande, djupt och viktigt: min telefon är fantastisk. Så impad har jag varit att jag nyss såg att jag glömt ta bort skyddsplasten på den.

Förstår dock inte varför det inte finns någon spärr som gör att jag inte råkar skicka SMS till helt fel personer. Denna fråga borde komma upp minst tre gånger: "ÄR DU HELT SÄKER PÅ ATT DET ÄR DIT DU VILL SKICKA???? Tänk efter nu! Om personen inte heter samma sak som den du tänkt skicka till så är det med all säkerhet fel person!!!"

Jakten på diamantlåten går vidare, trots att jag trodde inget alls skulle gå vidare igår morse. Men jag har ju oftast fel, har jag märkt. http://tapetorkestern.blogg.se/tapetorkesterdj

Men den här snutten är inte alls med och tävlar, den är bara med för att man blir så glad av att se Noel vara bilvakt i UNGEFÄR 3 minuter åt sina halvstressade polare:

Har precis läst lite saker my favourite storyteller har skrivit, och börjar tänka på det här med talang (vilket han äntligen upptäckt att han har en hel del av, den lille stjärnan). Vilken är din talang? Jag har försökt hitta min de senaste 25 åren (de första sju var jag mest intresserad av att äta tårta, bita min storasyster i axeln samt lyssna på Herreys.).

Min mor har varit övertygad om att jag kan måla. Det har svårt att övertyga henne om motsatsen, trots alla bildbevis. Dojjan tror att jag kan sjunga (shhhh!!! alla ni andra!!!). Det trots att hon hört mig göra det i 25 år.
En f d kollega tror att jag kan skriva dikter. Det baserar hon på en diktsamling jag gjorde åt henne, som faktiskt var rolig, men inte direkt konst.

Min lillasyster tror att jag kan dansa, trots att...nej, förresten, det tror hon rakt inte.
Min storasyster tror att jag kan skriva böcker, och det tror jag hon kan göra med. Trots att vi båda påbörjade ett storslaget barnboksprojekt om några blå myror eller vad det var. Men eftersom små små barn inte äter magiska svampar så blir den boken aldrig någon succé.


Min kompis Tor som inte heter Tor men kallas så (Dojjan heter tyvärr inte Dojjan på riktigt heller) tror att jag kan franska. Det trodde inte vår lärare på gymnasiet. Sällan har några elever kommit med dummare ursäkter för att inte komma på lektionerna än vi gjorde. Droppen var nog när jag försökte övertyga min lärare om att hon måste ha överseende för att jag var tvungen att springa och köpa en dricka på Konsum eftersom jag faktiskt inte hade ätit någon lunch och därför liksom var sen. Typ. På gymnasiet! Jag skäms fortfarande. Men det var ju så himla svårt med franska. Föga anade jag då att jag skulle undervisa i det mitt första år på en skola...

Själv har jag trott att jag haft en massa talanger och sedan blivit lite brutalt upplyst att det inte är så. Men i helgen som var fick jag för mig att ändra på det. Här ska jäklar i mig skaffas en talang! Fram med mammas mandolin! Mor letade fram sin mandolinbok och jag satte mig ner med den käcka 50-talsskriften och var fullt övertygad om att jag skulle bli mandolinvirtuos.

Jag började glad i hågen läsa om fingersättning. Lite mindre glad i hågen märkte jag att jag inte kunde sätta de där små fingrarna där de skulle vara. Och eländes vassa strängar! Och löjlig notskrift! Och dumma dumma uppmaningar om skalor! Och vem fan vill kunna spela mandolin i alla fall?????

Ni som har osannolikt bra minne vet att jag har fått en bok där jag skriver om saker som gör mig glad. Det är en väldigt viktig bok. Jag har dock lätt för att vända positiva saker till negativa, men det ska jag träna bort. Här är två exempel på saker som först fick mig på bra humör men vid närmare eftertanke drog ner mungiporna. Men jag ska hålla fast vid den första, positiva tanken har jag tänkt!

1. Mitt fack meddelar att de sänker avgiften med drygt hundra spänn. Hurra! När jag läser vidare står det att regeringen inför två extra karensdagar vid arbetslöshet. Skurkar!  Men om jag sparar de där hundra kronorna varje månad så har jag ju råd att vara arbetslös i en vecka efter ett år! Toklätt!

2. Jag blir tillfrågad om leg på Systemet. Ha! Jag har plötsligt gått igenom en magisk port och blivit 13 år yngre! Kan det vara min fantastiska underlagskräm som jag testade idag men som visade sig vara alldeles för ljus och visade sig dessutom sitta som berget och blev alldeles för tjockt lager så jag bara har gått och tänkt "jag är en vampyr jag är en vampyr" hela vägen till byn idag. I vilket fall som helst blir jag i alla fall glad. Tills jag kommer hem efter regnstorm och tittar mig i spegeln och inser att anledningen till att kassörskan ville se ID-kort var att jag ser ut som Cruella de Ville och expediten antingen trodde hon skulle få kändispoäng eller tänkte tillkalla polis för att jag såg ut som en hysterisk alkistant som är dum mot dalmatiner. Men det var i alla fall kul att vara under 20 i en kvart.

Kanske jag sett ut såhär idag? Bra låt i alla fall, glöm inte det.

En av mina källor till visdom har delat med sig av sällsynt viktig kunskap som gör mig på ännu bättre humör. Han har suttit uppe dag och natt (inbillar jag mig) för att hitta käcka tillrop som jag kan använda mig av nu när jag är positiv. Hejaramsor är bra att kunna, till exempel. Hans outsägligt komplicerade forskning har lett fram till följande djuplodande analys av denna företeelse, och jag citerar:

"Hejaramsa kallas en rytmisk och talande text som används när man hejar på ett lag i till exempel fotboll eller bandy. Den enklaste formen av hejaramsa är att ropa namnet på favoritlaget och klappa händerna, till exempel:

"Halmstad" (klapp klapp klapp); "Halmstad" (klapp klapp klapp)."

Gissa om jag kommer att ha användning för detta. Tack, tack.

Det gör ont när knoppar brister, sa Karin Boye. Det gör även ont när koppar brister, säger jag.

Jag har fått två jättefina muggar av min jättefina lillasyster. Den ena var enorm, med en gigantisk nyckelpiga på. Den höll i tre år innan den ramlade ur diskstället här hemma och gick sönder.

Den andra var liten och gul med en stansad fisk på. Den fick jag när Kleine Schwester städade ur sitt studentrum (övriga gåvor inkluderade en inglasad bit plastduk med en kossa på samt ett  tidningsurklipp med Jan Guillou satt i en hjärteram. Jag fick även en kylskåpsmagnet med Darth Vader på. Ni förstår ju att jag inte behövt köpa en enda inredningspryl därefter.). Gula fiskkoppen höll i tre år innan även den ramlade ur mitt instabila diskställ här hemma och gick sönder.

Inte bara jag pajar saker...


En tidigare sambo har hävdat att jag hade sönder alla glas i lägenheten. Det är naturligtvis inte sant. De hade sönder sig själva. Det är inte ofta jag med vilje pajat saker. De liksom bara trillar och går i kras.

Jag har någon slags naturlig destruktiv förmåga. När jag var liten satt jag sönder grannens kaninbur (har helt förträngt varför jag tog miste på buren och en utemöbel) och blev så rädd att jag rusade hem och låtsades vara sjuk.

Vid ett annat tillfälle hade jag sönder samma grannes tyggarderob (har även förträngt vad jag gjorde inne i den) och blev så rädd att jag sprang hem under den falska förevändningen att jag skulle äta middag. Jag minns att både mamma och hennes besök blev väldigt förvånade över att jag rusade in genom dörren och ropade "jag trodde vi skulle äta nu!" på helt fel tid.

Grannen bredvid min granne blev också utsatt för min krossningsteknik, när jag råkade smasha någon glasprydnad i deras vardagsrum. Jag blev så stel av skam och skräck att jag inte ens kunde springa hem.

När jag och Dojjan gick i högstadiet stod vi och kollade på någon friidrottstävling ( d v s vi kollade på några killar i gymnasiet. Sportintresset var inte riktigt på topp) på hemstadens IP. Vi lutade oss mot ett staket. Nästa sekund rasade hela staketet.

När jag hälsade på Dojjan i Uppsala någongång på 50-talet vaknade jag av att hon gapskrattade. Och att jag låg väldigt obekvämt. Min tältsäng hade brakat ihop och jag låg i en enda röra på golvet. Än idag tycker Dojjan att det är jättekul. Jag tror det är enda gången någon blivit glad av att jag haft sönder något.

Häromveckan tappade jag hårtorken i golvet (dessförinnan hade jag slagit in den i en dörrpost. Jag vet inte hur det är med er när ni torkar håret, men för mig är det en kamp och ett äventyr) och den gick i ungefär tusen bitar. Det som var en lockdiffuser förr i tiden är numera ett tortyrredskap.

Telefoner och mp3-spelare är extra utsatta för min förstörelsebegåvning. Så fort jag tänker på dem ramlar de i golvet. Törs inte köpa någon ny mobiltelefon, tror inte dagens modeller är lika slagtåliga som de som gjordes 1973.

Jag har ett väldigt svagt minne av att jag satt sönder en stol i mellanstadiet till min klass stora förtjusning. Min lärare tittade missnöjt på mig och gav mig femton piskrapp. Det där allra sista hittade jag på.

Här ska sluta suras nu. Det är faktiskt midsommar. Jag har inte tid att ha ångest om jag ska hinna ranta runt och rycka upp sju sorters blommer med rötterna och skyffla in dem under kudden. Jag brukar aldrig göra det, dock. Mest för att jag tycker det vore jobbigt att väckas ur min dröm om Den Rätte av att sura skalbaggar och upprörda larver krälar omkring i ansiktet på mig och försöker hämnas för att jag slitit dem från deras naturliga boningar till min säng (vilket kanske även Den Rätte gör, hahaha. Hrm.) bara för att jag gått på någon sinnessvag svensk myt.

Detta är alltså min glada blogg. Här är det bara en massa käcka tillrop och hurtiga kommentarer. Skulle jag vilja att det var i alla fall. Men först ska jag säga att jag hatar midsommar. Hatar hatar hatar.



Något jag däremot gillar är min fantastiska hjärna. Här har jag nu i flera veckor stört mig på att jag är trög och okreativ. Men så idag överraskar jag mig själv med att få världens brajtaste idé. Jag läser om George Harrison (i en bok jag fått av en tjej som skrattat sig till sömns i ett spökhus... tack!) som fick tiotusentals beundrarvykort när han fyllde 21. Jag tänkte att det måste ju ha varit omöjligt för honom att läsa all den posten, men sorgligt att all den kraft som fansen lagt ner skulle gå till spillo ifall han inte läste rubbet. Därför tänkte jag att någon av George Harrisons personal väl kunnat ha anordnat någon slags utställning med alla vykorten och satt upp dem på montrar så han åtminstone kunde springa förbi dem och se alla på några minuter. Sedan kunde de ha vänt på korten så han kunde se andra sidan med.

Det är sådana här idéer som gör att jag skulle få ungefär 3 poäng på ett IQ-test om någon pappskalle skulle få för sig att ge mig ett sådant. Inget fel på idén i sig (förutom att den kom ungefär 44 år för sent. Och jag har inte ens levt så länge. Vilket skapar ett synnerligen besvärligt logiskt problem.), men mina värdefulla hjärnceller har än en gång ansträngt sig på någon fånig korpträning istället för att briljera i VM-slutspelet.

Det där sista skrev jag bara för att visa att jag är oerhört intresserad av fotboll. Anledningen till det kommer i nästa inlägg.