Tapetorkestern

Det finns två saker jag är känd för. Det ena är att jag är vegan och det andra är att jag är världens mest idrotts-ickebegåvade människa. Naturligtvis är det inte sant. Att det bara finns två saker jag är känd för, menar jag. I västra delen av det halvnorska kungadömet Maenscherptei (som visserligen tillhör Tibet men vanns på lotteri av Holland under Kalla Kriget) vet 32 % av befolkningen att jag införde högertrafiken i Sverige. Och nåde den som får för sig att ta ur de stackarna den illusionen. Varje år har de en festival till min ära. Den är inte alls välbesökt, men bättre än ingenting, brukar jag tänka.

Tillbaka till sporten. Idrotten. Denna folkrörelse som håller Sverige igång. I alla fall Sveriges TV-apparater. Jag kan alltså inte med sport. Det beror på a) att jag i min ungdom ansåg att det var jättetöntigt att röra på sig organiserat om det inte var på konserter och alltså gjorde min gympalärare så less att jag bara blev ännu mer ointresserad b) jag tycker det är så sanslöst tråkigt.



Det finns saker inom sport som jag gillar. Om det är folk jag känner med i någon match (vilket ju är otroligt ofta) så blir jag överengagerad och hysterisk och dum publik. Därför kollar jag helst inte på sådana matcher.

Jag tycker också om konståkning. Det är ju som balett som man kan äta chips till. Fast jag äter inte chips (när jag är frisk), så det faller också bort.

Här kommer mina FEM största idrottsögonblick:

1. När mitt högstadielag (alltså när jag själv gick i högstadiet) vann skolans basketturnering och vi fick åka på någon slags final i Bollsta. BOLLSTA I TELL YOU! Jag minns att jag tyckte det var så osannolikt fantastiskt att jag inte kunde tro det. Jag minns även att vi förlorade i Bollsta.

2. När jag och Dojjan for på MoDomatch för att vi båda var kär i en kille som skulle åka i samma charterbuss. Och vi båda trodde matchen var slut efter två perioder och gick därifrån och fick vänta på parkeringen i en halvtimme på de andra. Och nu kommer någon att skämmas för mig för att jag inte kommer ihåg om det ska stå perioder eller halvlekar där.

3. När jag tog en lyra i brännboll på mellanstadiet och blev så lycklig att jag bara stod och log med bollen i handen och en kille jag var kär i (inte samma som i hockeyhistorien. Men jag minns faktiskt inte om det var så att jag var kär i honom, han var rätt ful har jag för mig) skrek åt mig att slänga bollen till brännaren, för helvete.

4. När jag gjorde typ 100 "bompningar" (vilket låter som något halvfräckt idag, men när jag var tonåring innebar det enbart att studsa en fotboll på knät eller fötterna så många gånger som möjligt) en kväll utanför vårt hus med mina grannar som vittnen.

5. När jag klådde några lågstadieungar i pingis när jag jobbade som fritidspedagog för 5 år sedan.