Tapetorkestern

Jag börjar känna  mig som Al Pacino i Insomnia. Jag kan inte sova när det är såhär ljust. Jag som brukar kunna somna stående även om någon lyser mig rakt i ögat. Inatt var det rakt omöjligt och när jag väl slumrade till drömde jag så himla bökigt så jag orkade inte sova. Kanske var jag nervös för att jag skulle ut och shoppa idag (ja, du har kommit till Ebba von Sydows blogg. Synd för dig.). För nu ska jag citera den bästa sången (alltså den är lite utom tävlan och är inte bättre än Diamonds and Rust...ifall någon börjar förlora hoppet om min musiksmak) jag vet:

Jag haaaar en telefooon
Som går till Herren Gud
Och när jag ringer på
Så svarar han som så
Hallå hallå hallå
Vad är det som står på

Tja, jag lovar att jag ska sjunga hela sången för er vid tillfälle. I alla fall så har jag nu en telefon (som kanske går till Herren Gud, det glömde jag fråga på affärn. Försäljaren såg tillräckligt road ut över allt annat jag frågade, så det kanske var lika bra) som ska kunna spela vackra sånger (se ovan) samt ta vackra kort. Det första kortet tog jag på Bob Dylan och skickade till mor. Det blev jättefint. Det andra tog jag på mig själv bredvid Bob och skickade till en luddskalle i Stockholm. Bob syntes inte och jag blev ful. Men det funkade! Så nu kan ni ta kort på kungen, Noel, grankottar, oregelbundna verb och gamla galoscher och skicka till mig.

Titta så glad han blir av smygtagna kort!