Tapetorkestern

Det gör ont när knoppar brister, sa Karin Boye. Det gör även ont när koppar brister, säger jag.

Jag har fått två jättefina muggar av min jättefina lillasyster. Den ena var enorm, med en gigantisk nyckelpiga på. Den höll i tre år innan den ramlade ur diskstället här hemma och gick sönder.

Den andra var liten och gul med en stansad fisk på. Den fick jag när Kleine Schwester städade ur sitt studentrum (övriga gåvor inkluderade en inglasad bit plastduk med en kossa på samt ett  tidningsurklipp med Jan Guillou satt i en hjärteram. Jag fick även en kylskåpsmagnet med Darth Vader på. Ni förstår ju att jag inte behövt köpa en enda inredningspryl därefter.). Gula fiskkoppen höll i tre år innan även den ramlade ur mitt instabila diskställ här hemma och gick sönder.

Inte bara jag pajar saker...


En tidigare sambo har hävdat att jag hade sönder alla glas i lägenheten. Det är naturligtvis inte sant. De hade sönder sig själva. Det är inte ofta jag med vilje pajat saker. De liksom bara trillar och går i kras.

Jag har någon slags naturlig destruktiv förmåga. När jag var liten satt jag sönder grannens kaninbur (har helt förträngt varför jag tog miste på buren och en utemöbel) och blev så rädd att jag rusade hem och låtsades vara sjuk.

Vid ett annat tillfälle hade jag sönder samma grannes tyggarderob (har även förträngt vad jag gjorde inne i den) och blev så rädd att jag sprang hem under den falska förevändningen att jag skulle äta middag. Jag minns att både mamma och hennes besök blev väldigt förvånade över att jag rusade in genom dörren och ropade "jag trodde vi skulle äta nu!" på helt fel tid.

Grannen bredvid min granne blev också utsatt för min krossningsteknik, när jag råkade smasha någon glasprydnad i deras vardagsrum. Jag blev så stel av skam och skräck att jag inte ens kunde springa hem.

När jag och Dojjan gick i högstadiet stod vi och kollade på någon friidrottstävling ( d v s vi kollade på några killar i gymnasiet. Sportintresset var inte riktigt på topp) på hemstadens IP. Vi lutade oss mot ett staket. Nästa sekund rasade hela staketet.

När jag hälsade på Dojjan i Uppsala någongång på 50-talet vaknade jag av att hon gapskrattade. Och att jag låg väldigt obekvämt. Min tältsäng hade brakat ihop och jag låg i en enda röra på golvet. Än idag tycker Dojjan att det är jättekul. Jag tror det är enda gången någon blivit glad av att jag haft sönder något.

Häromveckan tappade jag hårtorken i golvet (dessförinnan hade jag slagit in den i en dörrpost. Jag vet inte hur det är med er när ni torkar håret, men för mig är det en kamp och ett äventyr) och den gick i ungefär tusen bitar. Det som var en lockdiffuser förr i tiden är numera ett tortyrredskap.

Telefoner och mp3-spelare är extra utsatta för min förstörelsebegåvning. Så fort jag tänker på dem ramlar de i golvet. Törs inte köpa någon ny mobiltelefon, tror inte dagens modeller är lika slagtåliga som de som gjordes 1973.

Jag har ett väldigt svagt minne av att jag satt sönder en stol i mellanstadiet till min klass stora förtjusning. Min lärare tittade missnöjt på mig och gav mig femton piskrapp. Det där allra sista hittade jag på.