Tapetorkestern

Igår träffade jag två vänner som jag inte sett på sanslöst länge. De har hunnit skaffa barn sedan sist. Jag hade bytt frisyr.

Vad man ska göra med sitt liv är inte helt lätt att komma fram till. Ibland tänker jag att det bästa vore att göra som Frank Zappa sjunger om i Montana, att starta en tandtrådsfarm.

Men den videon törs jag inte visa här, för då säger en annan kompis upp bekantskapen med mig. Han har jättesvårt för den videon och sången. Jag förstår inte alls varför.

Han är inte ett dugg kär i Frank Zappa som är hur kool som helst med sin cigarett (alltså han är kool när han lägger ifrån sig den för gitarrsolot, make no mistake. Rökning är fortfarande en av de tre äckligaste sakerna jag vet.), sin cape och sitt svärd. Han har ingen cape och inget svärd, men ändå. Kungligt gitarrsolo och trummis i bikini och sångare som gör en väldigt känslig pantomim om en miniponny på tandtrådsodlingen. Men den videon kan jag alltså inte ha med här.

Frank Zappa var ett geni (det är som att säga att söndag är före måndag. Helt onödigt att påpeka, men en del behöver faktiskt upplysas) som inte bara hittade på klurig musik utan även hade uppfunnit det första systemet för att ladda ner musik, men han tog aldrig patent på det. Istället skrev han roliga texter, bråkade med sina musiker och skivbolagen och stod och var snygg på scen och fick vackra barn och ett av barnen har sytt en cape (HA!) till Noel Fielding.

Eftersom det finns så gränslöst mycket med Frank Zappa där han står och stajlar på scen och är bedårande så tog jag en video där han knappt är med. Istället har han en sångare som sjunger... tja. Titeln säger det mesta. Försök att inte få den här på hjärnan. Försök även att sjunga med.  Och på slutet har Zappa släppt ut håret och säger hur livet ska vara.