Tapetorkestern

Har precis läst lite saker my favourite storyteller har skrivit, och börjar tänka på det här med talang (vilket han äntligen upptäckt att han har en hel del av, den lille stjärnan). Vilken är din talang? Jag har försökt hitta min de senaste 25 åren (de första sju var jag mest intresserad av att äta tårta, bita min storasyster i axeln samt lyssna på Herreys.).

Min mor har varit övertygad om att jag kan måla. Det har svårt att övertyga henne om motsatsen, trots alla bildbevis. Dojjan tror att jag kan sjunga (shhhh!!! alla ni andra!!!). Det trots att hon hört mig göra det i 25 år.
En f d kollega tror att jag kan skriva dikter. Det baserar hon på en diktsamling jag gjorde åt henne, som faktiskt var rolig, men inte direkt konst.

Min lillasyster tror att jag kan dansa, trots att...nej, förresten, det tror hon rakt inte.
Min storasyster tror att jag kan skriva böcker, och det tror jag hon kan göra med. Trots att vi båda påbörjade ett storslaget barnboksprojekt om några blå myror eller vad det var. Men eftersom små små barn inte äter magiska svampar så blir den boken aldrig någon succé.


Min kompis Tor som inte heter Tor men kallas så (Dojjan heter tyvärr inte Dojjan på riktigt heller) tror att jag kan franska. Det trodde inte vår lärare på gymnasiet. Sällan har några elever kommit med dummare ursäkter för att inte komma på lektionerna än vi gjorde. Droppen var nog när jag försökte övertyga min lärare om att hon måste ha överseende för att jag var tvungen att springa och köpa en dricka på Konsum eftersom jag faktiskt inte hade ätit någon lunch och därför liksom var sen. Typ. På gymnasiet! Jag skäms fortfarande. Men det var ju så himla svårt med franska. Föga anade jag då att jag skulle undervisa i det mitt första år på en skola...

Själv har jag trott att jag haft en massa talanger och sedan blivit lite brutalt upplyst att det inte är så. Men i helgen som var fick jag för mig att ändra på det. Här ska jäklar i mig skaffas en talang! Fram med mammas mandolin! Mor letade fram sin mandolinbok och jag satte mig ner med den käcka 50-talsskriften och var fullt övertygad om att jag skulle bli mandolinvirtuos.

Jag började glad i hågen läsa om fingersättning. Lite mindre glad i hågen märkte jag att jag inte kunde sätta de där små fingrarna där de skulle vara. Och eländes vassa strängar! Och löjlig notskrift! Och dumma dumma uppmaningar om skalor! Och vem fan vill kunna spela mandolin i alla fall?????