Tapetorkestern

Min lillasyster skriver bra saker om musik på Orange Skies (se länk till höger). Hon har lurat mig att skriva en grej också, som redaktören motvilligt tog in eftersom han tycker att jag skriver för långt. Därför tränar jag  mig nu på att skriva kortfattat:

Brett Anderson var min och mina polares idol för drygt tio år sedan. Hans lilla band Suede var det bästa som fanns, alla kategorier. Sedan ballade det ur på många sätt och vis, men nu är Brett Anderson solo (har faktiskt glömt lägga till honom i telefonlistan) och gör en hel del fint själv. Men så söt som han var i sin alldeles för lilla jacka i den här videon blir han aldrig igen.

Känsliga tittare varnas: man ska inte hoppa från tak, det vet till och med Madicken.
Känsliga lyssnare varnas: den här måste spelas jättehögt.

Den här låten är en hälsning till alla er som jag trodde jag lämnade för alltid efter gymnasiet, men tack och lov blev det inte så. Den är även en hälsning till alla er andra som tror att man lämnar någon för alltid, för det gör man inte. Försöker jag lära mig.