Tapetorkestern

Om man sover noll timmar på natten blir man trött alla timmar på dagen. Hade "Du ringde ifrån Flen" på hjärnan nästan hela natten, så helt göralös var jag inte. Men jag skulle behöva lite tips och det tänker jag kombinera med möjligheten att smycka ut dig (eller helst dina kläder. Det gör ont på riktigt att använda den direkt på huden. Inte för att jag någonsin har provat. Nej.) med vårens absolut fräsigaste bloggmode:


Tapetorkesterknappen!


Det är en knapp, en pin, en lågbudgetbrosch, en liten plastplatta med nål! Ett konstverk, en reklamrundel, en väldigt liten rondellhund. Man kan använda Tapetorkesterknappen till vad som helst, om man är på det humöret. Förslagsvis kan den skänkas till byäldsten som offergåva för bättre väder. Eller så kan man hålla den för ansiktet när det blir otäckt på TV. Fast mest kan du ha den på dig och få kontakt med folk som försöker läsa vad det står för finstilt på dig.



Jag har ganska exakt precis några stycken Tapetorkesterknappar att skicka ut till mina härdade läsare. Ni som är emot knappar av princip, ni kan lämna den på bussen som ett hemligt budskap till nästa passagerare att grubbla över. Se bara till att nålen inte ligger uppåtvänd.



Vad ska du göra för att få denna magiska* tingest? Skriv ditt bästa tips mot sömnlöshet! Och få icke prestationsångest! Vad som helst torde vara bättre än att försöka komma ihåg vilka som sjunger om han som ringde ifrån Flen.


*= jag tror i alla fall att den är magisk. Den har inte testats helt vetenskapligt än, men det kan du ju göra själv när du inte kan sova.

Läser om en lite miljövänligare sökmotor (som skänker pengar till bland annat Naturskyddsföreningen och fastän jag gick ur Naturskyddsföreningen för att de fegar lite ibland och tror att kossors fria liv och ett fritt landskap är en omöjlig kombination så gör de en hel del bra saker man ska stötta. Till exempel reder de ut begreppen kring vissa tidningars förvrängning av de senaste klimatrapporterna här) och bestämmer mig för att byta ut Google mot den.

Men hur hittar man en ny sökmotor när ens nuvarande sökmotor vägrar leta fram den? Jag svär åt de censurerande kapitalistjävlarna på Google ett bra tag tills jag inser att jag råkat stava fel. Den grönare sökmotorn heter Growyn, inte Growny. Det borde kanske slagit mig att ett Arne Hegerforsvitsande namn var mer sannolikt än ett skumt polskt.

Häromdagen fick jag en räkning där momsen lagts på två gånger. Jag svor en ramsa över utsugande skumraskföretag (som jag tydligen gladeligen handlar ifrån) och ringde idag upp dem för att fråga hur de kunde göra såhär mot stackars mig.

Det visade sig att momsen inte var dubbel, men att jag räknat fel. "Du är inte den enda", svarade den vänliga kundtjänstgöraren. Jag blir lite glad över att fler än jag inte kan hantera siffror och sedan lite generad och sedan helt bestört över att jag slösade telefonpengar istället för att använda en miniräknare.

Ett tidigare inköp orsakade en betalningspåminnelse, trots att jag aldrig sett originalfakturan. När jag i helgen skulle leta rätt på en kudde och hamnade i strumplådan hittade jag där den första räkningen.

Sådant skulle aldrig hända Lars Nittve. Han tjänar jättemycket pengar och har ordning och reda på ekonomin såpass att han kan köpa lustiga Ture Sventonkostymer. Men han gör mig upprörd så det smäller om det. I en intervju läser jag hans uttalande om att han älskar "utförsäkring". Han säger alltså på fullaste allvar att alla som tappar A- eller F-kassa gott kan trilla över världskanten och försmäkta i fattigdom i all evighet vad honom anbelangar.

Jag läser en gång till och då står det plötsligt att Nittve älskar "utförsåkning".

Nu har ni grubblat i månader och nu kan ni släta ut pannan (dock ej med Botox, för det är djurtestat å det grövsta), för nu ska jag berätta hur det gick med mitt nyårslöfte att bara handla ekologiskt.

Bara handla ekologiskt. Det gick ganska bra med grönsakerna, trots att alla affärers grönsaksavdelningar häromkring leker gamla Sovjet och gör att shoppinglistan alltid reduceras från sjutton ingredienser till "potatis". Det gick sämre med skärbrädorna.

Jag råkade köpa skärbrädor i plast häromdagen. Bara råkade. Behövde nya skärbrädor och där låg fyra stycken för ganska billigt pris och bligade lite bedjande på mig. Köpte dem, jag.

Kommer hem och märker att det är fyra plastbitar lika tunna som Bibelblad. I vek och säkerligen ickeekologisk plast. Har använt dessa en gång. Då gick de nästan sönder. Bänken under också. Mitt hjärta också.

Jag hade dessutom köpt Aspergersvarianten av skärbrädor. En är gul, en grön, en röd och en blå. En är märkt med en kyckling, en med en grönsak, en med en ko och en med en fisk. Ingen av dem har en bild på mig, trots att det är jag och inte Kalle Kyckling, Gösta Gurka, Kenza Ko eller Fingal Fisk som ska använda dem.

Inpå hela eländet måste skärbrädorna handdiskas och då blev jag tvungen att köpa en ekologisk handkräm för att laga mina diskmedelsfrätta händer.

Men hela detta inlägg är klimatkompenserat.

Draktämjarfilmen kan man bli väldigt nöjd med ur ett härligt djurrättsligt perspektiv, ur ett ganska tydligt pacifistiskt perspektiv samt ett något suspekt feministiskt perspektiv.

Suspekt perspektiv eftersom de enda kvinnliga karaktärerna är en genomstajlad Bratzviking och en halvful pojkflickeviking.

Jag vet inte vad Nina Björk tycker om ordet pojkflicka, men jag tycker om Nina Björk. Hon säger bra feministiska saker och det är ju bra bra bra men igår läste jag en årsgammal intervju med henne och blev allt annat än bra i humöret.

Nina Björk säger att det är synd att vi investerar så mycket i vårt utseende. Det tycker jag med. Men Nina Björk sitter med ett höginvesterat utseende i tidningen och tycker det är synd. Hon är perfekt sminkad och dyrt klippt och det syns att hon skulle vara råsnygg även osminkad och okammad.

Ge mig en ful feminist och jag ska sätta ner na i en kruka och titta på medan hon växer upp till ett rejält anskrämligt feministträd. Men det får inte plats här hemma, för Jean Pierre Barda har brett ut sig som ett helt mangroveträsk i alla rum.

Nina Björk (se hur stiligt jag håller mig ifrån Arne Hegerforsskämt genom att inte kommentera hennes efternamn alls) ska hålla käften när det gäller prat om yta. Istället kan hon fundera på vilka patriarkala konspirationsstrukturer som gör att det är omöjligt at hitta en mascara som gör underverk.

Jag vet inte var jag ska ställa Jean-Pierre Barda.

Jag har beställt honom på postorder för att han ska lära mig hur man har på mascara utan att det blir Alice Cooper av alltihop, vilket man kan tycka att jag borde ha lärt sig vid min halvhöga ålder, men jag har varit upptagen med att lära mig periodiska systemet och hur man handmanglar lakan.

När jag blir sådär ytlig utan mening blir jag i alla fall glad över att DN:s sminkblogg (som jag vägrar länka till, för ni ska inte kasta bort era liv på att läsa om smink ni aldrig kommer att ha råd att köpa i alla fall. Jag läser den bara i avskräckande syfte.) rekommenderar ett schampomärke för att det är veganvänligt. Och tidningen Glamour har med ett helt uppslag om hur man blir vegetarian och tar till och med upp den logiska anledningen att det är bättre för djuren. Fast lite ängsligt slänger de in något om att man måste kolla NOGA vad man ger sig in på om man blir vegan.

Ingen säger någonsin till folk att de måste kolla NOGA om de tänker äta kött.

Det finns knappt något mer provocerande man kan göra än att säga att det är fel att äta kött. Folk brukar förklara det med att det är så personligt, vad man äter. Samtidigt blir folk frälsta av Den hemlige kocken som Anna Skipprar in i deras liv och svär åt dem för att de är DÅLIGA DÅLIGA människor som äter mat man kan köpa i affären och får dem att slänga sina gamla rödbetsburkar för att de innehåller något E-nummer. Sedan köper de ett härligt storpack varmkorv och tror att den maten kommer färdig från himlen.

Fast ännu värre är det förstås med personer som vet precis vad korven innehåller och hur den är gjord och äter den "för att det är så gott". Och päls är snyggt och barnarbete bara nyttigt.

Inte undra på att jag inte kan vara stadig på mascarahanden.

Jag resonerade med en elev om att Gustav III klädde sig som dagens fjortisar med tajts, höga stövlar och korta jackor och brände sedan upp min lärarlegitimation som en fin symbolhandling.

Jag måste ta och bli något. På en klassåterträff för åtta år sedan sa en av mina forna klasskamrater uti alla stater att hon alltid trott att jag skulle bli något. Vad hon baserar denna tro på är än idag oklart, men jag antar att alla halvmagra Patrik Sjöberg-lookalikes med John Lennonglasögon och svårartad akne samt illasittande Elloströjor (som teoretiskt sett skulle smita åt lika fint som Twin Peakstjejernas polotrikåer, men inte gjorde det på mig eftersom jag förbisett den lilla detaljen att jag inte hade strutbyst som Audrey. Jag hade inte ens byst som Agent Cooper. Men jag var rätt lik The Log Lady, förutom BH-storleken.) i början av 90-talet var ämnade för stordåd i sina klasskompisars ögon.

Nu var jag tvungen att göra tjejen besviken. Jag hade inte blitt något. Men det var ju för åtta år sedan. Om man snabbspolar lite till dagens dag så har jag fortfarande inte riktigt blitt något. I alla fall inte något riktigt användbart. Och man bör vara användbar. Sägs det.

Tack och lov finns det en mängd andra människor som inte är användbara, men liksom bra ändå. De sjunger och de spelar och de dansar och de ritar, men inte kan de köra buss eller jaga tjuvar eller utföra minsta lilla hjärnkirurgi. Vad man ska ha dem till är svårdefinierat, men det är otänkbart att inte ha dem.

Och jag måste has, jag med. Även om det vore enklast att bli brandman eller BH-skräddare för att ha något konkret att kalla sig för när man träffar folk.

Själv kallar jag mig stins, men jag vet inte hur länge det håller.

Jag berättar för er att mannagryn är små och jättemånga och inte vidare mycket till prydnad i utspridd form på köksbänken.

Vårstädning. Så har jag skrivit på min att-göralista. Jag har skrivit lite väl många saker på min att-göralista, med tanke på att jag äter tid till frukost, lunch och middag. Och så alla mellanmålen som jag måste ta ständig semester för att hinna med.

Vårstädning. Jag har aldrig någonsin i hela skörlevnadslivet mitt vårstädat. Jag har flyttstädat, fyllestädat och fuskstädat. Men vårstädat, det har det aldrig blivit hemma hos mig. När man vårstädar ska man slänga ut alla möbler, skruvar, makaroner och hela skivsamlingen (utom den där konstiga skivan med Pitch Shifter och annat bröl, som jag verkligen inte ids höra på igen och därför borde lägga i någon insamling till bättre behövande, men varför ska jag tvinga dem att höra på ostyrslig och tråkig musik?) på gården.

Om man inte har någon gård (se: mitt boende) så blir det genast lite svårstädat. Men det var ju VÅRSTÄDAT det skulle bli, och så har man fastnat i en ordvits och så var det med den dagen.

I alla fall. När man har slängt ut hela bohaget är det dags att tvätta fönster, skura golv och blästra väggarna. Därefter är det bara att pynta med nyinköpta textilier i vårens alla färger. Till exempel kan man hänga upp vattenpölsfärgade filtar lite varstans.

Sedan är det Antikrundan på TV och Napalm Death på transistorradion.

Om man däremot undviker vårstädning hinner man med att kramas, lyssna på Warren Zevon samt äta en massa rödbetor.

Välj själv, detta valår till ära.

Grattis till Kjell som letade rätt på porr i förra inlägget! Bara att slå upp vilket verb du vill i ditt fransklexikon, Kjell! Fira gärna med att använda det verbet i alla låtar som Bulletsize gör framöver.

Tapetorkesterwikipedia om Bulletsize: ett band där Kjell spelar så fort på gitarren att jag inte riktigt hinner vissla med. Men prova gärna själva, om inte annat får ni direkt apokalypslåten på hjärnan. Eller den otäcka ungen som ränner runt i videon. Och den vill man inte ha på hjärnan, så jag avråder er faktiskt att följa länken jag just gjorde.

Min hjärna hade sin egen lilla apokalyps igår. Jag satt på skrammelbussen till stan och hörde en talanglös karl på radion göra en sällsynt dålig version av Red Hot Chili Peppers Californication . Med min handväska i knät och knäna tätt ihopslagna tänkte jag att det är då för bedrövligt vad skräpiga covers en del gör.

Med munnen fortfarande ihopsnörpt hörde jag så småningom att det faktiskt var Californication i original med Red Hot Chili Peppers som jag hörde på.

Här skulle jag kunna skriva en menlös analogi om att man kanske drar förhastade slutsatser i livet och dömer för fort och inte hör efter ordentligt och kanske råkar förolämpa Antony Kiedis i onödan och kanske aldrig någonsin får ha honom som mästervegankock hemma i köket.

Men istället tror jag detta bara var en sedelärande historia om att man inte ska försöka tänka när hjärnan är av.

Går till ICA i käck sol och sneda stövlar och kommer på att jag borde ha filmmusik i hörlurarna. Det har jag visserligen, men bara ""Pepperland", musiken till en synnerligen fånig Beatlesfilm. Om jag istället lyssnade på soundtracket till någon fransk film på min aprilpromenix skulle jag trippa fram genom livet i min vårkappa och bara vara jätteljuv.

Men jag har ingen vårkappa. Jag har möjligtvis en begynnande hälsporre samt en evig oro. Och en jacka totalt attackerad av damm. Dessutom har jag för breda höfter för att få vara med i en fransk film där folk har schalett på huvet och cigarettmunstycken i besticklådan. Min franska är dessutom på upphällningen. Den har aldrig varit riktigt på ihällningen heller, eftersom jag och mina klasskompisar tillbringade våra fransklektioner med att förklara varför vi kommit för sent eller så skrev vi dikter om halstabletter med persikosmak.

Olämpligt nog undervisade jag sedan i franska i ett år och inledde min första lektion med att nervöst förklara för den skrämmande stora klassen att det är jag som är Boris. Ingen av eleverna reagerade särskilt fundersamt på det, men det gjorde jag, eftersom jag tänkt säga att det är jag som vikarierar för Doris.

Det var början på min lärarkarriär och i princip en sammanfattning av resten av den.



 

JD Shapiro gjorde filmen "Battlefield Earth" på uppdrag av John Travolta. Filmen blev nyss utsedd till decenniets sämsta film under The Razzies-galan i Los Angeles. JD Shapiro har skrivit ett öppet brev där han ber om ursäkt för sin usla skapelse, som tydligen inte var så usel när han började på den. Istället var det överstescientologen Travolta och hans anhang som krävt vissa ändringar för att filmen skulle stämma bättre överens med L Ron Hubbards bok. L Ron Hubbard föråt sig på serietidningar och gjorde en helt egen hittepåreligion för månget år sedan och döpte hela rasket till Scientologikyrkan.

(jag undrar vad jag skulle döpa min religion till om jag klippte och klistrade ihop en tro bestående av mina ideal. Namnet skulle behöva innefatta både Bob Dylans hatt från första Rolling Thunder-turnén, diverse Dinosaur Jr-gitarrsolon samt alla Noel Fieldings teckningar och en hink med hallon. Emblemet är i alla fall klart, en Sverigedemokrat med en purjo uppstoppad i ändan.)

JD Shapiro tyckte inte om slutversionen av sin film och ville använda sig av sitt alias Mr Nick Knack (jag tipsar härmed de flesta svenska storfilmare att ta pseudonymen Icke Picke Pö), men fick icke (picke pö) för filmbolaget.

Fastän Shapiro skäms alldeles jättemycket över "Battlefield Earth", säger han ändå att han är stolt. För  hans film är kass, men den är åtminstone kassast av de kassa.

Det är väl fint. Att man mitt i allt elände ändå får yvas över att man är eländigast. Precis som jag snott nästan hela detta inlägg från en artikel i DN tänker jag sno Shapiros känsla.

Man får vara sämst. Det är nästan en bedrift. Det är ju precis som att vara bäst, bara spegelvänt. Och man kan ju inte hävda att ens spegelbild inte är ens egen, bara för att den är tvärtemot verkligheten.

Eller jo, det kan man.

Vaknar lagom till Bolibompa och är glad att jag inte har någon TV. Har sovit på heltid i tre veckor nu, även när jag låtsats att jag varit vaken. Blir så krångligt att fylla i kassakorten där de kräver att jag ska svära på Kungens kalsonger att jag velat och kunnat ta annat arbete på halvtiden som är kvar efter att jag hasat mig hem från skolkorridorerna.

Jag har varken velat eller kunnat jobba, jag har sovit. Velat har jag gjort, angående huruvida jag ska kliva upp ur sängen eller inte, men jag tror inte a-kassan blir särskilt road av mina Arne Hegerfors-vitsar.

Jag har sällan jobbat så lite (utom när jag varit arbetslös, men då har jag slitit hårt med att vara en belastning för samhället. Ungefär litegrann som Kungen. Han och jag borde gå och fika.) som nu, och sällan varit så trött.

På jobbet är jag såklart vaken under lektionerna. Tror jag. Men jag blir nästan glad när någon elev skolkar och jag får håltimme och får gå hem utan lön men med sömn i sikte.

Naturligtvis hänger det ihop med att jag har fel färg på håret, så jag gick till frissan för att åtgärda detta. Min fina blonda färg hade blivit gulgrön och jag lyckades inte sova bort detta. Jag bleker det helt vitt, tänkte jag. Som Donatella Versace. Och sedan ska jag smeta brunkräm i ansiktet och sy mina egna kläder.

Frissan säger att det inte är någon bra idé. Och då har jag undanhållit mina mörka foundation- och sömnadsidéer och bara bett att få bli kritvitt blond. Du kommer att se gammal ut och håret blir grått, säger hon.

Hon är kanske spåtant, min frisör.

Jag lyssnar med ett halvt öra och tänker att jag ska sova lite där på salongen. Det finns ändå ingenstans att göra av blicken. Man kan stirra rätt in i spegeln, på sina händer (som ser likadana ut hur länge man än tittar) eller i en ondskefull damtidning. Eller så kan man börja glo på sina medkunder, som sitter och blir tjusigt vitblonderade och aldrig någonsin blir gamla och gråhåriga. Fast så får man inte göra, för då blir man svartlistad hos frisören och har ingenstans att gå för att prata om livet.

Min frisör färgar mitt hår orange och säger att det går ur efter ett tag. Jag vaknar till en aning och tänker att jag lika gärna kan vara den nervöse lille forskarassistenten i Mupparna, eftersom jag ändå ska hem och sova.

Hoppas tröttheten också går ur efter ett tag.