Tapetorkestern

Går till ICA i käck sol och sneda stövlar och kommer på att jag borde ha filmmusik i hörlurarna. Det har jag visserligen, men bara ""Pepperland", musiken till en synnerligen fånig Beatlesfilm. Om jag istället lyssnade på soundtracket till någon fransk film på min aprilpromenix skulle jag trippa fram genom livet i min vårkappa och bara vara jätteljuv.

Men jag har ingen vårkappa. Jag har möjligtvis en begynnande hälsporre samt en evig oro. Och en jacka totalt attackerad av damm. Dessutom har jag för breda höfter för att få vara med i en fransk film där folk har schalett på huvet och cigarettmunstycken i besticklådan. Min franska är dessutom på upphällningen. Den har aldrig varit riktigt på ihällningen heller, eftersom jag och mina klasskompisar tillbringade våra fransklektioner med att förklara varför vi kommit för sent eller så skrev vi dikter om halstabletter med persikosmak.

Olämpligt nog undervisade jag sedan i franska i ett år och inledde min första lektion med att nervöst förklara för den skrämmande stora klassen att det är jag som är Boris. Ingen av eleverna reagerade särskilt fundersamt på det, men det gjorde jag, eftersom jag tänkt säga att det är jag som vikarierar för Doris.

Det var början på min lärarkarriär och i princip en sammanfattning av resten av den.