Arbetslinje olusta
Jag resonerade med en elev om att Gustav III klädde sig som dagens fjortisar med tajts, höga stövlar och korta jackor och brände sedan upp min lärarlegitimation som en fin symbolhandling.
Jag måste ta och bli något. På en klassåterträff för åtta år sedan sa en av mina forna klasskamrater uti alla stater att hon alltid trott att jag skulle bli något. Vad hon baserar denna tro på är än idag oklart, men jag antar att alla halvmagra Patrik Sjöberg-lookalikes med John Lennonglasögon och svårartad akne samt illasittande Elloströjor (som teoretiskt sett skulle smita åt lika fint som Twin Peakstjejernas polotrikåer, men inte gjorde det på mig eftersom jag förbisett den lilla detaljen att jag inte hade strutbyst som Audrey. Jag hade inte ens byst som Agent Cooper. Men jag var rätt lik The Log Lady, förutom BH-storleken.) i början av 90-talet var ämnade för stordåd i sina klasskompisars ögon.
Nu var jag tvungen att göra tjejen besviken. Jag hade inte blitt något. Men det var ju för åtta år sedan. Om man snabbspolar lite till dagens dag så har jag fortfarande inte riktigt blitt något. I alla fall inte något riktigt användbart. Och man bör vara användbar. Sägs det.
Tack och lov finns det en mängd andra människor som inte är användbara, men liksom bra ändå. De sjunger och de spelar och de dansar och de ritar, men inte kan de köra buss eller jaga tjuvar eller utföra minsta lilla hjärnkirurgi. Vad man ska ha dem till är svårdefinierat, men det är otänkbart att inte ha dem.
Och jag måste has, jag med. Även om det vore enklast att bli brandman eller BH-skräddare för att ha något konkret att kalla sig för när man träffar folk.
Själv kallar jag mig stins, men jag vet inte hur länge det håller.
Jag tycker att det är bra att du finns, du skänker alltid lite glädje med dina vassa blogginlägg;)
De flesta är det otänkbart att inte ha om man väl har haft dem ett tag......
